24 september 2018 – Om att sakna ryggrad och integritet

september 24th, 2018

Det är ju också så att det finns ett ”före” och ett ”efter” när det gäller det här med Sverige”demokraterna”.
Ta exempelvis näringslivets grand old lady, Antonia Ax:son Johnson, medlem i Liberalerna och tidigare medlem av dess partistyrelse.

Före valet intervjuas hon i Dagens industri (6 september) med anledning av att hon fyller 75 år.
Hon talar om sina värderingar och får frågan om den viktigaste valfrågan.
- Själv är jag liberal med en djup förankring i humanistiska värden och respekten mellan människor. Alltså är det mångfald och integration”.
Sverigedemokraterna?
- Deras värderingar är skrämmande och avskräckande.
Vad skulle en framgång för Sverigedemokraterna betyda för näringslivet?
- Ingen aning. Deras program för näringslivet är också tunt och otydligt.

Så blir det val och resultatet visar att vägen till en alliansregering går genom att luta sig mot SD.
Efter valet blir Ax:son Johnson intervjuad i Dagens industri igen (22 september) om Sverigedemokraterna;
- Det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta.
Och får, återigen, svara på vad ett inflytande Sverigedemokraterna skulle betyda för näringslivet?
- Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen.

Antonia Ax:son Johnsons djupa förankring är inte i humanistiska värden.
Den är i hur det är att leva utan ryggrad och integritet.

24 september 2018 – Så lutar sig Moderaterna mot SD

september 24th, 2018
  • 1. I elva kommuner blev Sverige”demokraterna” det största partiet i kommunvalet. Tio av dem ligger i Skåne.
    När Sydsvenskan så intervjuar ledande skånska moderater säger en stor majoritet av dem att man vill att Moderaterna i riksdagen ska ta stöd av SD för att bilda regering.

    2. När talmansdiskussionen landade i riksdagen förklarade Tobias Billström (M) att ”proportionalitetsprincipen bör hedras” som förklaring till att man inte ville agera mot SD-Björn Söder som andre vice talman. Det hade varit ärligare att säga att man inte vill reta upp SD inför statsministervalet.

    3. På fler och fler ställen i landet trycker Moderaterna på sina företrädare i riksdagen för att de ska se till att greppa makten och statsministerposten genom att luta sig mot SD.

    4. Näringslivsprofilerna backar i sin tur upp samarbetet med SD.
    Redan före valet konstaterade Johan Andersson, vd för Mellby gård, att det visserligen inte var så noga hur det gick i valet för ”det finns exempel på länder där industrin fast det har varit politiskt kaos (SvD 4 sep).
    Nu säger han om SD att ”beröringsskräcken högerut måste bort och man måste kunna samtala” och att många nog blir ”förbannade” på alliansen om de inte utnyttjar möjligheten de nu har att driva igenom sin politik” (Di 22 sep).

    Där säger också Antonia Ax:son Johnson, stor näringslivsprofil, medlem i Liberalerna och tidigare ledamot av dess partistyrelse, om SD att ”det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta”.
    Dan Olofsson, en så kallad ”entreprenör”, håller med och säger att ”det är tragiskt om alliansen sjabblar bort det här” (SvD 22 sep).

    Och som Ax:son Johnson säger – som en modern parafras på att de i alla fall byggde väldigt bra motorvägar i Tyskland under andra halvan av 1930-talet och första delen av 1940-talet – att ”om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen” (SvD 22 sep).

    Alltså – skit i det där med demokrati och invandring och integration och alla människors lika värde, bilda en regering med SD-hjälp för näringslivet kan ha business as usual även då.

    Det går att hitta moderater i hundratals och åter hundratal som förespråkar denna väg till makten, att ta den med SD:s hjälp – naturligtvis i medvetenhet om att det i så fall kostar i politiska eftergifter.
    Däremot går det i stort sett inte att hitta en enda ledande moderat som tycker att man ska ta ett kliv över blockgränsen i form av överenskommelser för att säkra en stabil demokratisk majoritet i viktiga frågor.

    För det valet finns ju.
    Att välja SD-samarbetet är faktiskt frivilligt och ingen som ger sig in i det kan någonsin hävda att det var av tvång.

    Nu blir det förstås ändå så.
    Vi får trösta oss med att vägstandarden inte är i fara de närmaste fyra åren.

18 september 2018 – En oväntad frågeställning

september 18th, 2018
Huvudrubrik i nyhetsbrevet från I form idag;
”Hur undviker jag att fisa på yogan?”
Det finns, inser jag, många frågeställningar man aldrig beaktat riktigt ordentligt.

14 september 2018 – Liberaler vet fortfarande inte vad ”liberal” betyder

september 14th, 2018

Politiker som av någon anledning kallar sig liberala har redan i Sverige krävt lagar om hur människor ska klä sig, hur de ska få utöva sin religion och vilka åsikter som inte ska vara lagliga att ha.
Nu finns i Danmark ett lagförslag om att man ska vara tvungen att ta människor i hand när man hälsar för att få bli medborgare.

Politiker, som fortfarande inte slagit upp ordet ”liberal” och läst vad det står för, vill alltså komplettera lagförslagen om klädsel, religionsutövande och lagliga respektive olagliga åsikter med lagar om hur vi ska hälsa på varandra.

Snart i en riksdag nära dig…

12 september 2018 – Om en gråsosse med pliktkänsla och dåliga vänner

september 12th, 2018

Det var, på sätt och vis, en tidsfråga och nu blev det dags.
Moderaterna blir största parti i Karlskoga och jag har inga problem med att gratulera mina moderata vänner som Tony, Linda och Anna till segern.
Men vi behöver tala lite om Sven-Olof Axelsson.
Frågan är var vi ska börja.

Jag får, förstås, omedelbart anmäla jäv.
Ett drygt 40-årigt sådant.
Ett av mina första minnen av ”Labbe”, vi kallade honom aldrig annat, var när jag skulle flytta till Helsingborg och inte visste hur jag skulle få ordning på flytten.
- Jag hjälper dig, sade ”Labbe”.
Sedan kom han till lägenheten på Värmlandsvägen 4, bar ut alla möbler till transportbilen, körde den till Helsingborg och bar in möblerna på Direktörsgatan 17, 2 vån.
- Nu åker jag hem, sade ”Labbe” när grejerna var inne och vände tillbaka till Karlskoga.
Hade jag glömt något hade han antagligen kört en runda till.

Det gick lång tid utan att vi träffades men när jag mellanlandade många år senare stötte jag ihop med ”Labbe” på det Ica Maxi som fortfarande hette Kronhallen.
Det första han sade?
- Jo, jag behövde en smörgåstårta och Konsum har inga bra.
Då hade vi inte setts på 20 år.
Ändå var det första ”Labbe” ansåg sig behöva förklara vad han gjorde på privata Ica när han borde handlat på Konsum.

Sven-Olov Axelsson är en riktig gråsosse.
Han är dessutom rakryggad, plikttrogen och ansvarsfull.
Som vän den bäste man kan ha.

Söndagens valförlust för (s) i Karlskoga som nu Sven-Olov nu får bära skulden för har sitt ursprung för mer än 30-35 år sedan.
I en tid när Bofors var stort och mäktigt och Metall det enda facket skötte bolaget affärerna och Metall kommunen.
I Karlskoga kom det växande facket Kommunal i konflikt med såväl styrande sossar som Metall och inom det lokala sosseriet grävde de en vallgrav mellan sig.
Kommunalarna var, ansågs det för det första, inte riktiga jobbare utan levde på det som metallarna jobbade ihop i Bofors och borde därför i stort sett hålla käften. När de ställde krav på sina arbetsgivare, sossarna i kommunhuset, blev det extra besvärligt.
Dessutom var en besvärande hög andel kommunalanställda kvinnor och det i en tid då Metall avdelning 76:s ordförande kunde gå ut i Kuriren och svara sina kvinnliga medlemmar som krävde lika lön för lika arbete att de kvinnliga metallarbetare som klagade ”nog var såna som inte fått sig något hemma på länge”.
Sådant kunde man säga till och med i tidningen om man var en riktig karl med Bofors-hår på bröstet på den tiden.

Det blev splittring i det lokala sosseriet, det blev spränglistor och den vallgraven skottade man sedan aldrig riktigt igen.
Sven-Olov kom tillbaka till kommunpolitiken, blev nämndordförande och tog sedan rollen som ordförande i kommunstyrelsen efter att ha lämnat Kommunal och några decennier som ombudsman där.
Det hade han inte behövt göra.
Han hade kunnat gå i pension, lämnat in tipset, skjutsat barnbarn till träningar, morsat på kompisar och talat om hur mycket bättre det var förr istället.
Men Sven-Olov bär på något så omodernt som ansvarskänsla och pliktkänsla.
Det har han inte haft mycket för.

Det var, på sitt sätt tragiskt, att se första maj-tåget i Karlskoga i år när deltagarna inte ens om man räknade barnen var lika många som antalet kommunalt förtroendevalda sossar i Karlskoga.
Inte mycket rörelse i rörelsen, om man säger så, även om det inte hindrat gamla tidigare ledande sossar från att uppträda som om socialdemokratin ännu vore både helig och vägen, sanningen och livet för Karlskoga och karlskogingarna.

Mitt i det har Sven-Olov Axelsson stått.
Utan stöd från dem som borde ha stöttat honom i en arbetarrörelse där pliktkänsla och lojalitet av Sven-Olovs slag alltid varit en grundbult tidigare men inte nu.
Nu kunde gamla kommunstyrelseordföranden hojta om att ”hellre en racerförare än en kommunalare” (du ser, såren läker aldrig) och gamla elverkschefer och rektorer kunde bildlikt talat se till att Sven-Olov de här sista åren fått sova på magen för att det hela tiden varit partikamrater som huggit honom i ryggen.
Det hade aldrig hänt på den tiden socialdemokratin i Karlskoga var en rörelse och inte bara ett det-var-bättre-förr-mumlande.

Karlskoga energi är ett bra exempel. Sossarna i form av Sven Gadde tog hit en profilerad moderat som gjorde Kemab till vad det är idag och sålde sedan hälften till ett finskt bolag.
Det är den politik de (s)-krafter drev som nu vill hänga Sven-Olov Axelsson för att han ville sälja hela Kemab.
Moderaterna och Tony Ring gjorde sedan en Reinfeldt när de lade beslag på klassisk (s)-politik och talade om att elverket i Kemab-skepnad var något viktigt för alla karlskogingar och inte skulle privatiseras.

Bland valstugorna på torget fanns ingen (s)-märkt och många av oss upplevde valrörelsen i Karlskoga som en Tony Ring i modern formelbil mot socialdemokrater som funderade på vilket datum det egentligen var man skulle gå över till högertrafik.

Resultatet?
Att hela Karlskoga så att säga gick över till högertrafik och att de som lagt energin på att falla Sven-Olov Axelsson i ryggen övergick till att tala om att allt var hans fel.

Jag har inte varit nog nära alla detaljer för att bedöma vad som varit klokt och mindre klokt i den politik som bedrivits i Karlskoga de här åren.
Allt har säkerligen inte varit bra, en del möjligen rentav korkat.

Socialdemokratin har tappat ledartröjan i Karlskoga.
Det kan Karlskoga må bra av. Jag är inte orolig över ett nytt styre.

Men jag hade önskat Sven-Olov Axelsson ett antal andra partivänner än de som svek i motvind.
Han kan som person gå rakryggad ur det här. Det kan inte alla hans partikamrater.

11 september 2018 – Idrotten håller stilen. Typ.

september 11th, 2018

Två notiser från två nivåer i sportens värld.

1. Dagens industri skriver att tennisstjärnan Serena Williams – med 23 Grand slam-titlar bakom sig – dragit in närmare en kvarts miljard kr på olika reklamsamarbeten och därmed är världens bäst betalda kvinnliga idrottare.
Inte illa.
Dock inte så bra att hon som dametta ens hamnar på listan över världens 100 bäst betalda idrottare.

2. I engelska Crystal Palace har herrlagets stjärna Wilfried Zaha fått lönen höjd och tjänar nu 1,5 miljoner kr. I veckan.
I samma klubbs damlag är beloppet 250 pund eller 2 935 kr. Ja, alltså inte vad tjejerna tjänar utan vad varje spelare måste betala för att få fortsätta spela.
Klubben är dock beredd att ordna en avbetalning om det är för mycket att lägga ut för tjejerna på en gång.

Den som känner att vi lever i en värld där kärringarna tar för sig mer och mer, storkäftade feminister breder ut sig och alltfler begår misstaget att i någon mån värdera kvinnor och män mer lika, kan även i fortsättningen lugnt luta sig mot idrottens värld och med en suck av tillfredsställelse konstatera att det i alla fall inte är så överallt.

8 september 2018 – Det har varit en underbar valrörelse

september 8th, 2018
Läser inlägg från vänner som tycker att allt är tungt efter valrörelsen och deprimerande inför valet.
Så känner inte jag.
Jag tycker det har varit en fantastisk valrörelse.
Jag ska berätta varför.
Som så mycket annat kräver det en utvikning.
En av dem som brukar hota messar ofta på temat ”Är du rädd nu när 9 september närmar sig?”, ibland ”Är du rädd nu när Jimmie snart tar över?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag har sett fram emot valdagen länge.
Ur en synvinkel kan man säga att jag har sett fram emot den ända sedan 19 januari 1986.
Då, en söndag i Malmö, föddes Zack.
Jag blev far för första gången och på kvällen, ensam i bilen på väg hem till Oxie, var jag tvungen att stanna vid en busshållplats och vänta ut tårarna.
Just där och just då tänkte jag för första gången att det faktiskt var viktigt för någon annan att jag finns. För första gången kände jag att jag måste hålla mig vid liv – för en annan människas skull, en 51 cm lång och 3 900 gram tung människa som just då vägde mer än jordklotet.
Det var en fantastisk upplevelse. Skrämmande? Ja. Uppfyllande? Mer än någonting annat.
Sedan föddes Zanna fem år senare, Zascha året därpå, Kalle i millennieskiftets 2000 och Klara år 2003.
Två av de kvinnor jag varit gift med har barn sedan tidigare. På den vägen har jag även fått en Camilla, en Kalle till, en Elias, en Albin och en Adam.
Camilla och Kalle har barn. Zascha också. Jag har barnbarn.
Det är så det ser ut. När Klara skulle berätta om sin familj i ettan inkluderade hon – förutom självklarheter som två hundar och ett antal katter – mig, sin mamma, sin bror, mormor, sin mammas nye mans släkt och föräldrar, mina syskon, sina halvsyskons mamma, hennes barn, min brors barn i Chile, min systers i Örebro och så vidare.
När hon hunnit räkna upp 30 av de människor hon räknade in i familjen sade fröken att det räckte.
Då hade Klara för övrigt även hunnit berätta att hennes pappa var ”femtiofyra och ett halvt” eftersom ingen förstaklassare slarvar med huruvida man är sju eller 7,5 år.
Ingen människa är en ö.
Ett parti i denna valrörelse försöker göra vårt land till en ö – och få oss att tro att de som bor på andra öar inte är några vi kan eller ska räkna in i familjen. De ”passar inte in”.
Men hela den här tiden har enbart visat mig hur vi passar in och hur vi passar ihop.
Jag har stått på Gärdet bland 15 000 människor under två dagar med ”Let´s Make Love Great Again” som budskap.
Bland 7 500 människor i Pride-paraden i Örebro har jag sett kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande och Moderaternas utmanare om posten dansa och le, bland tusentals andra glada, positiva människor.
I samma tåg.
För samma saker.
Och jag har stått bland vanliga värdiga karlskogingar som tyst och rakryggat visat nynazister hur man står upp för demokrati och anständighet, för det som är vackert och sunt mot det fula och mörka.
Jag har mött så många som bottnat och djupnat i sin övertygelse, så många som sett ljuset och klivit fram för att försvara allt bra, gott och kärleksfullt.
Det är en fantastisk upplevelse.
Jag är tacksam över att ha fått uppleva det.
Så nej, jag är inte rädd för att valdagen närmar sig.
Jag ser fram emot den.
Då ska vi rösta och oberoende av hur det går så vet vi redan nu att en överväldigande majoritet kommer att ställa sig på den demokratiska sidan, på det godas.
Sedan blir det måndag.
Då fortsätter vi.
Kärleken övervinner allt.
Och vi är inga öar. Vi är ett stort varmt hav.

6 september 2018 – Astrid, Jacob och vi andra

september 6th, 2018
Att vara journalist är ett privilegium. Och det är inte bara för att man inte behöver jobba.
Som denna torsdag eftermiddag.
Malin Billing berättar om sin mormor och konstaterar att alla har en relation till henne.
Det har hon rätt i.
Malins mormor hette Astrid Lindgren, för övrigt den tredje största svenska artisten på Spotify idag om vi ska ge henne ett nutida mått.
Det gör vi inte här på Regeringsgatan.
Istället läser Malin ett brev Astrid skrev till Natur och kultur och Astrids rader får oss att skratta, le mot varandra och då tänker jag att det var ju det Astrid Lindgren gjorde.
Fick oss att se och le, le mot varandra, alstras av varandras leenden och växa i varandras ögon.
Det är en fantastisk inspiration.
Sedan kommer miljardären Jacob Wallenberg, till fots och med keps på huvudet och i sällskap med en kvinna han språkar med längs vägen.
Han påminner, en stund in i samtalet, om att när Investor firade 100 år och gav ut en bok hade man på omslaget ett citat från gamle Marcus Wallenberg från 1946 då han skrev till sin bror ”Att skifta från det gamla till det som kommer är den enda tradition värd att bevara”.
Han har just lämnat SAS-styrelsen efter 17 år där och talar om hur och varför flygbolaget kom till.
- Det kom till för att hjälpa företagen, för att hjälpa dem ut i världen vilket vi svenskar ju är så oerhört beroende av, påminner han.
Sedan tar han sin papperskasse, tar på sig kepsen igen och kliver iväg, går mot Kungsträdgården utan vare sig tjänstebil eller livvakter i sikte.
Att sedan Anna Maria Corazza Bildt sitter i en fåtölj i hotellfoajén med benen uppdragna under sig och att jag är nära att krocka med Alexandra Pascalidou när hon kommer och drar en väska efter sig på Stockholm C känns bara naturligt en dag som den här.
För det är en dag då Sverige återigen känns som ett fantastiskt land att leva i.
Och som ett land jag vill ska vara detsamma även efter den söndag där valet ju, bland annat, handlar om huruvida vi ska fortsätta växa i varandras ögon eller ej och om vi ska fortsätta förstå hur oerhört beroende av världen vi är eller försöka bygga en vallgrav längs gränserna.
Jag vet vad jag vill.

6 september 2018 – Nu får ni bestämma er, SD!

september 6th, 2018

På Facebook, just denna torsdag, skriver Sverige”demokraterna”, i en publicering från SD Örebro, om sin variant på kusinerna i Alternativ för Sveriges kampanj för att slänga ut en halv miljon människor ur Sverige.
SD vill ha återvandring. Frivllig. Man skriver att ”många människor som flytt till Sverige tvingas stanna här ofrivilligt”.
Det är synd om dem för ”hur mycket de än längtar tillbaka till och vill vara med och bygga upp sina hemländer, så har de ofta inte pengarna eller kontakterna som krävs för att än en gång resa över halva jorden”.

Alltså, nu är det dags för skärpning!
Här har ni matat oss i åtta år som riksdagsparti med hur dessa ondskefulla utlänningar översvämmar vårt land, går utan jobb år efter år efter år, lever på generösa bidrag, får del av alla förmåner från dag 1, i vissa fall väljer en mångårig hotellvistelse på svenska fängelser med mat och lön samt dränerar hela vårt sociala system på alla pengar så att svenska barn inte får vård i tid och pensionärer tvingas äta knäckebröd för att få något i sig.

Och nu säger ni att de trots detta lyxliv genom alla år inte ens har råd med en enkel till Kabul eller Damaskus!
Nu får ni faan bestämma er…

5 september 2018 – Mitt personval på söndag

september 5th, 2018

Vi har partival i Sverige men vi har även personval.
Nu ska jag berätta om mitt.
Det kräver en liten utvikning.

Jag växte upp i Degerfors där alla jobbade på järnverket, sossarna styrde kommunen och där Metall och Uddeholm gjorde upp om jobben och hur de skulle utföras.
Olle ”Pudding” var ombudsman för Metall, son till en s-riksdagsman. När han skulle gå från expeditionen till Domus och köpa fikabröd – en sträcka på 2×75 meter – kunde han vara borta två timmar.

När han väl kom tillbaka hade han diskuterat jobb med några från järnverket, politik med några andra, satt sig på en bänk och talat skilsmässa och familjeproblem med någon och dunkat någon annan i ryggen eller ägnat en minut åt någon av de som hade problem med alkoholen och satt på bänkarna och drack, för de hörde också till. Och, förstås eftersom vi ju var i Degerfors, snackat lite fotboll.

Det var det Degerfors jag växte upp i. Man skulle vara en anständig människa. Man skulle vara hederlig. Det största beröm man kunde ge någon var att han eller hon var ”rejäl”.

Många år senare och efter långa perioder i Malmö, Göteborg och Stockholm hamnade jag i Karlskoga.
Jag hade blivit journalist och kom till Karlskoga med storstaden och Expressen i ryggen, var stor, bred och bräkig och skulle lära bönderna ett och annat.
Du hör själv. Det gick sådär.
Jag kan fortfarande rodna inför en del texter.

På den andra tidningen, Kuriren, satt en kille som såg ut att behöva visa leg för att få köra moped.
Under hans artiklar stod det ”Kenneth O Nilsson”.
Det första som visade sig var att han ansåg sig kunna och veta en hel del även han vilket retade mig till vansinne.
Inte heller var han lättköpt.
Han satte gränserna, bestämde själv hur nära honom man skulle komma och hade en så tydlig integritet att till och med en okänslig person som jag märkte det.
Tyckte han något så tyckte han det.
Och han ändrade sig inte för att plocka poäng eller för att det var smidigare.
Långt senare skulle jag läsa det han själv skrev om sin uppväxt och hur hans tillvaro format honom som människa och, upptäckte jag, som den politiker han blivit.

Han tappade sitt ”O” någonstans längs vägen, försvann under min radar men när jag flyttade till Örebro för några år sedan var han sidekick åt Lena Rådström Baastad och snart kommunstyrelsens ordförande.
Det hade jag aldrig kunnat tro.
Ändå blev jag inte förvånad.

Sedan har jag bott in mig, kommit att trivas och tycka att Örebro är en väldigt sympatisk och behaglig stad. Staden utvecklas snabbt, tar sina kliv, blir bättre och bättre, är trevlig att bo i och att låta barn växa upp i, tänker utanför ramarna ibland och innanför ganska ofta, är trygg och sund och styrs stabilt och bra.
Kenneth Nilsson leder kommunstyrelsen som en genuin gråsosse och det är beröm.
Han är, med största säkerhet, en usel oppositionspolitiker. Jag tror att han är alltför inriktad på att uträtta saker. Uppenbarligen vill han göra något gott.
Jag kan följa hans gärning med värme och respekt och, faktiskt, ömhet inför en människa som är väldigt lätt att tycka om och identifiera sig med.

Det är länge sedan jag definierade mig som socialdemokrat. I årets kommunval kan jag konstatera att jag i en kommun i länet skulle rösta moderat, i två andra vänster men att i den jag bor i, Örebro, blir det en röst på Kenneth Nilsson, kryssad med grå penna.

Världen behöver anständiga och rejäla människor.
Jag lägger min röst på en sådan på söndag.
Jag hoppas att du också hittar din rejäla människa att rösta på – i något av de demokratiska partierna.
Då lägger du också din röst på det goda.
I mitt fall på en man som enligt valsedeln sägs ha fyllt 41 år men som, om jag nu ska ge ett enda gott råd, nog ändå bör stoppa id-kortet i bakfickan om han sätter sig på mopeden.