BloggProffs

När man tror sig ha mött den sista tokstollen finns det alltid en till…

juli 31st, 2014

Du vet de där vita strimmorna efter flygplan på hög höjd?
Kondensstrimmor, som alla hävdat.
Nope. Det är CIA som sprider gift över Sverige.
Allt enligt Miljöpartiets gruppledare i Vingåker.

”Chemtrails”, kallas de bland dem som anser sig ha skådat ljuset.
De där vita strimmorna vi ser efter flygplan högt uppe i luften, strimmorna som är kondensstrimmor som uppstår om man flyger i tillräckligt fuktig luft.
Inte.
I själva verket är det kemikalier, virus och tungmetaller som sprutas ut över Sverige.
Av CIA.
Med godkännande av svenska regeringen.

Andra konspirationsteoretiker hävdar att de där strimmorna i själva verket handlar om gift för att minska jordens befolkning.
Pernilla Hagberg, Miljöpartiets gruppledare i Vingåker, nöjer sig med att hävda att det är giftutsläpp för att kontrollera och påverka vädret.
Nu gäller det att påverka och börja i rätt ände.
- Vi måste få teknikerna på flygplanen att sluta sätta in de här behållarna, säger Pernilla Hagberg i Katrineholms-Kuriren.

Det rör sig alltså om gifter som släpps ut.
- Det är ett av de största fenomenen som finns i Sverige just nu, säger Hagberg.
- De här strömmarna innehåller väldigt mycket kemikalier, virus och tungmetaller som aluminium som påverkar vädret.

Skurken bakom det hela pekas ut. Med hela handen.
CIA och amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA.
- Det är väldigt trevligt för en maktorganisation att kunna kontrollera vädret och styra det för sina egna syften, konstaterar miljöpartisten.
Samtidigt avslöjar hon att den svenska regeringen är med på tåget. Eller flyget.
- Vad jag har hört finns det regeringsbeslut som godkänner chemtrails över Sverige, slår Hagberg fast.

En enstaka tokstolle?
Om det vore så väl.
Men illa nog är det så att miljöpartisten Jan Lindholm, riksdagsledamot, ledamot av Nordiska rådet och Miljöpartiets representant i riksdagens civilutskott, bett riksdagens utredningstjänst att granska frågan.
Han har nu – efter att ha läst utredningen – sagt att han ”valt att inte jobba vidare med det”.
Man får vara glad för det lilla.

Inte så väsentligt men i alla fall

juni 9th, 2014

Ibland undrar man hur långt vi kommit.
I det här fallet är det naturligtvis inte sådär jätteväsentligt men i alla fall.
Läser en artikel av kulturknutte Mats Gellerfelt om Thomas Bodströms nya bok om sin mamma, ”Det man minns”.
Gellerfelt hyllar.
Och beskriver familjen Bodström så här;
”Familjen Bodström kunde…beskrivas som en modern framgångssaga. Pappa Lennart, TCO-ordförande, utrikesminister, utbildningsminister och till sist ambassadör i Oslo. Thomas, advokat och justitieminister och så mamma Vanja, en djupt bildad lärarinna som är mycket mån om at ge barnen lika mycket bildning som hon har fått”.

Och vad?
Jo, det fattas en fjärdedel av familjen när Gellerfelt sammanfattar.
En syster.
Cecilia.
Som trots allt är kanalansvarig för P1, har varit chef för radions Studio Ett och tidigare genomfört en framgångsrik karriär på Expressen och Dagens Nyheter.
Visst hade väl hon kunnat platsa i den Gellerfelt-beskrivna framgångssagan? Fast hon är en dotter?

Men när jag kollar ”Cecilia Bodström” på Wikipedia så fortsätter underligheten.
Hon har en pappa men ingen mamma. Typ.
”Cecilia Bodström är dotter till Lennart Bodström och syster till Thomas Bodström”, konstaterar Wikipedia.
Ingen Vanja där inte.

Kollar man in Thomas Bodström på samma Wikipedia så visar det sig att den mamma han skrivit ovan nämnda bok om inte existerar där heller.
”Thomas Bodström är son till före detta utrikesministern Lennart Bodström”, skriver Wikipedia men erkänner dock att Thomas B har en fru då han är ”gift med mellanstadieläraren Helén Bodström”.

Och tittar man då på Lennart Bodström i Wikipedia så blir man inte klokare.
Någon fru existerar inte. Föräldrar har han och barn men ingen fru.

Det här är, återigen, inte särskilt väsentligt.
Men lite konstigt, tycker jag som har både fru och barn och förväntar mig att det framkommer överallt.

För demokratin. Mot Jimmie Åkesson.

maj 22nd, 2014

Det känns som om jag ägnat större delen av den senaste veckan åt att försvara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.
Det är bra i så fall.
Det är nämligen viktigt att göra det.

I strid mot sådana med samma åsikter som Jimmie Åkesson och hans anhängare har vi ju skapat ett samhälle med allmän och lika rösträtt, vi har strävat mot demokrati, jämställdhet och rättvisa, vi har insett att världen är större än Sverige och att vi alla har ett gemensamt ansvar för varandra och vi har gett alla rätten att tycka, tänka och uttrycka sig fritt.

Det hade aldrig Jimmie Åkesson gjort.
Det kommer aldrig hans ”sverigedemokrater” att stå för.

Men vi – den stora majoriteten svenskar – gör det.
Till priset av att sådana som Jimmie Åkesson får hur mycket utrymme som helst för sina åsikter.
Det är nämligen ett av demokratins pris.

Därför kan Jimmie Åkesson och hans järnrörskamrater få missbruka statistik, ljuga och krumbukta sig, vilseleda för att få allt att se ut som om det är invandrarnas fel – från äldreomsorgen till klimathotet.
Därför kan en liten hemmanazist som Patrik Fridén få stå på torget i Karlskoga och tramsa om huruvida Förintelsen har ägt rum och på sin blogg förklara varför demokratin ska avskaffas.
Därför kan Sydsvenskan idag publicera ett stort reportage om en tokstolle i Lund som kallar sig vänster och som bland mycket begåvat säger att ”för att visa missnöje finns det många byggnader sombör vandaliseras”, att ”alla kommersiella eller politiska institutioner som ägnar sig åt att förenkla för överklassen och göra det svårare för oss andra kan och bör utsättas för förstörelse” och som kronan p verket bland korkade uttalanden ”att slåss med poliser och förstöra byggnader som behöver förstöras är jag helt för. Det är saker som märks och ett sätt för oss revolutionärer att visa att vi finns och kan göra saker tillsammans”.

För att nu ta tre exempel.
Jimmie Åkesson, hemmanazisten och tokrevolutionären i Lund gör mig alla illamående på olika sätt.
Och är alla tre viktiga att försvara – inte när det gäller aktioner utanför lagen men när det gäller deras rätt att uttrycka sina åsikter.

Det finns nästan inget lättare än att stå upp för yttrandefriheten när det gäller trevliga, behagliga, lagom åsikter.
Att få en folkpartist att slåss för liberalers yttrandefrihet är ungefär lika svårt som att få en kristen att medge att jodå, det ligger nog lite i tio Guds bud.
Det svåra är att stå upp för yttrandefriheten när det gäller obehagliga, frånstötande, djupt främmande åsikter.
Men det är lika viktigt.

Därför ska vi slåss för Jimmie Åkessons och Patrik Fridéns yttrandefrihet.
Till varje pris.
Gör vi inte det försvarar vi inte demokratin.

Försöker vi sabotera deras möten och hindra dem från att framföra sina åsikter tar vi ytterligare ett steg.
Då undergräver vi demokratin.
Och säger – i verkligheten – att vi accepterar att vem som helst kan få hindra vem som helst att framföra vilken åsikt som helst.

Det är motsatsen till demokrati.
Det är det samhälle som Jimmie Åkesson och hemmanazisten slåss för.
Och som vi är emot.
Då kan vi inte använda deras metoder för då är vi inte längre själva demokrater.

Idag kommer Jimmie Åkesson till Örebro och Karlskoga för torgmöten.
Han gör det naturligtvis med vissa förhoppningar. Även om Åkeson klar väldigt väl i kostym och slips så är offerkoftan hans och alla andra ”sverigedemokraters” favoritplagg,
Därför var det naturligtvis inte utan en viss belåtenhet han fimpade sitt torgmöte i Karlstad förra veckan – för vad är väl ett genomfört torgmöte inför några hundra värmlänningar mot ny rejäl uppmärksamhet i rikspressen om ännu ett inställt möte?

Jag hoppas att Örebros och Karlskogas demokrater vänder ryggen till Jimmie Åkesson.
Jag hoppas att alla som är på Våghustorget i Örebro och Alfred Nobels torg i Karlskoga ser till att Åkesson under normala former får framföra sina åsikter.
För demokratins skull.

Demokratin kräver nämligen att vi accepterar Jimmie Åkessons yttrandefrihet och till och med att vi slåss för den.
Annars står vi inte upp för någons yttrandefrihet.

Därför är också till exempel ”Brevbärare mot rasism” fel ute när man vägrar att distribuera ”Sverigedemokraternas” material.
Vi har lagar som sätter stopp för förtal, hets mot folkgrupp, anstiftan till brott och så vidare och de lagarna gäller även politiskt material.
Försöker någon distribuera sådant kan polisen med ett antal paragrafer i ryggen sätta stopp för det.

Men vi kan inte i ett demokratiskt land ha ett gäng brevbärare som vägrar distribuera Jimmie Åkessons material, en annan grupp som vägrar dela ut reklam för Vänsterpartiet, en tredje som säger nej till distribution av borgerlig partiinformation, en fjärde som inte vill dela ut propaganda för fri abort eller en femte som tycker att musikfestivaler är ogudaktiga och ska tigas ihjäl.
Alla de åsikterna är helt okej.
I en demokrati. I ett land där ”sverigedemokrater” inte styr.
Men det är inte brevbärarnas sak att vara censurmyndighet för vad medborgarna ska få ta del av.
Inte i en demokrati.

Därför ska vi inte ha någon kvotering till bolagsstyrelserna

maj 19th, 2014

Läser denna måndagskväll ännu en artikel om andelen kvinnor i bolagsstyrelserna på Stockholms-börsen.
Den här gången konstaterar SIS Ägarservice att andelen kvinnor i styrelserna ökat med två procentenheter till 25,7 procent i år 2014, Margot Wallström (s) säger att det går för långsamt, finansminister Anders Borg (m) ”avskriver inte möjligheten med lagstiftning” för att få in fler kvinnor och Sverker Martin-Löf, styrelseordförande i Industrivärden, kontrar med att säga att ”börsen är ingen demokrati”.
Allt är som vanligt.
Och Martin-Löf har rätt.

Jag vet att det är alldeles fel, alldeles politiskt okorrekt och alldeles dumt att säga det men så här är det;
naturligvis ska vi inte ha någon kvotering till bolagsstyrelser.
Inte av kvinnor, inte av mörkhyarde, inte av rödhåriga, inte av handikappade, inte av västmanlänningar, inte av simhoppare, cirkusartister, svensklärare och inte av pimpelfiskare.

Det är naturligtvis kommersiellt korkat att ha bolagsstyrelser som består av ett antal män i mörka kostymer, så lika varandra att det ser ut som om någon tryckt på ”Repeat” i en genmanipulator.
Det är kommersiellt klokt att ha en så bred styrelse som möjligt och har man nu tänkt att tjäna rejält med pengar – vilket jag noterat att väldigt många i väldigt många börsbolag tänkt – så är det klokt att ta tillvara alla de kompetenser och förmågor som idag inte alls eller nästan inte alls tas tillvara.

Kvinnors.
Invandrares och andragenerationens svenskar.
Ungdomar.
Människor med särskilda behov och krav.
Etniska och religiösa minoriteter.
Och så vidare.
Ett Ica blir inte framgångsrikt utan att ta hänsyn till ungdomar som växer upp med en annan syn på djurhållning, en större andel vegetarianer och veganer, eller om man glömmer bort den allt större andel svenskar som har andra mat- och kosttraditioner med sig och kring sig.
Ett H&M eller Lindex måste anpassa sig till det faktum att familjestrukturer ser annorlunda ut idag än för 20 eller 30 år sedan.
Och så vidare. Igen.

De bolag som håller fast vid vit-gubbe-i-lika-vit-skjorta-och-mörk-kostym, medelålders, heterosexuell, bil-båt-och-villa-i-bättre förort blir förlorare.
Alltså; bredare bolagsstyrelser = bättre bolagsstyrelser = bättre affärer = högre vinster.
And that´s what it´s all about på börsen.

Men.
Ägde jag ett börsbolag skulle jag följaktligen fylla styrelsen med kvinnor och män, svenskar med rötter här sedan århundraden blandade med de som fortfarande slår rot här hos oss och alla andra utom sverigedemokrater och andra tramspellar som mest hukar bakom stolarna och är rädda för folk från grannbyn.
Men – igen – här kommer grejen med att vi inte ska ha kvotering;Så
det är ju för f-n mitt bolag.
Och om jag äger det så är det och ska vara upp till mig huruvida jag väljer att fylla hela styrelsen med rödhåriga fotbollsintresserade skåningar eller norrländska skogshuggare med mjäll.

Så länge vi accepterar den privata äganderätten får vi också acceptera att de som äger dittan eller dattan också styr över det de äger.
Att de gör det klokt.
Eller korkat.
Men det är faktiskt deras bolag och då får de göra som de vill inom lagens ramar.

Och äger jag ett bolag ska ingen jävel komma och tala om för mig vilka jag ska ha i min styrelse.
Därför ingen kvotering.

Och om vi nu ska ha kvotering – varför bara av kvinnor?
Varför inte även av invandrare, handikappade, de som bor i småstäder så vi inte bara får storstadsperspektiv, människor under 30 och över 70 så att de grupperna inte kommer bort och så vidare i all oändlighet?

Om varför man inte ska utbilda nazister i sprängämnen

april 25th, 2014

Svenska nazister har de senaste 25 åren stått bakom ett 30-tal mord i Sverige.
Det senaste – dessvärre naturligtvis inte det sista – såg vi i Malmö vid en demonstration på kvinnodagen där ett litet gäng nazister (vad annars – de är inte många över huvud taget) knivhögg fyra personer som dessvärre, ur nazistsynvinkel, inte dog vilket man beklagade på nätet med formuleringar som ”mycket trist att blattekräket inte strök med” eller ”hoppas att någonting tillstöter och arabvänsterbögsvinet dör”.

Svenska nazister har de senaste decennierna mördat vänsteraktiva, syndikalister, homosexuella vilket är logiskt enligt nazistisk ideologi eftersom de är mot demokrati och för till exempel mord som politiskt vapen mot motståndare som, förutom ovanstående grupper, judar, araber, afrikaner, muslimer, feminister och andra, som man anser, ”undermänniskor”.

Att bekämpa svenska nazister handlar alltså inte bara om att bekämpa obehagliga åsikter.
Det handlar också om att bekämpa organiserade kriminella ligor som i genomsnitt mördar mer än en människa om året med det slutliga målet att krossa demokratin och förgöra oppositionella och misshagliga.
Att vara nazist är i så motto i praktiken att vara kriminell och dessutom grovt kriminell – genom att man lierar sig med mördare och genom att man vill krossa det samhälle och den demokrati vi har.

Hade dessa nazister varit utländska medborgare hade vi för länge sedan a) dömt dem till långa fängelsestraff och b) utvisat dem på livstid.
Nu är de – om än fosterlandsförrädare eftersom de vill förgöra demokratin – ändå svenska medborgare och den möjligheten står inte till buds.

Det demokratiska samhället kan ändå göra vissa val.
Som att fråga sig om vi ska bekämpa nazisterna eller till exempel istället utbilda dem i sprängämnen.
Dessvärre valde Karlskoga kommun det sistnämnda alternativet.

Problem uppstår naturligtvis när det rör sig om nazister ”under cover” som när högerextremister tidigare försökte få göra värnplikten som kustjägare och i andra tuffa utbildningar för att på vis förkovra sig i att ta makten med våld.
Det problemet fick säkerhetspolisen och försvaret bukt med men det är naturligtvis ändå svårt när en anonym och okänd nazist väljer att söka exempelvis en speciell utbildning.

I fallet med den nazist i Karlskoga som nu utbildar sig i bland annat sprängämnen är dock situationen en annan.
För två år sedan twittrade han, enligt NA, och lät twittret ackompanjeras av ett hakkors.

Och det räcker att googla på hans namn för att konstatera att han på nätet redan 2011 skrev att han ”inte längre har någon tro på demokratiska tillvägagångssätt”, att ”de längsta, mest stabila och blomstrande perioderna i människans historia har  varit tider då goda härskare styrt enväldigt, kontrollrat informationen och de monetära flödena i ett samhälle med en sund moralisk kodex inpräntad i undersåtarna” och kallade demokratin en ”förruttnelseprocess”.
Och så vidare.

Redan när han söker en utbildning i Karlskoga tar det alltså uppskattningsvis fyra minuter att ta reda på vem han är och ytterligare två minuter för att lista ut varför han vill in på den utbildning som alla jag talar med inom försvarsindustrin konstaterar är en alldeles utmärkt utbildning för en våldsbenägen nazist.
Och redan där borde det ha tagit stopp.
Vilket, bland mycket annat, skulle ha inneburit att vi sluppit korkade kommenterar som gymnasiechefen Jan Strids konstaterande att det inte är så farligt att denne representant för en rörelse med drygt ett mord om året på sitt CV går utbildning eftersom eleverna ”lär sig tillverka sprängämnen men inte att göra bomber”.

Naturligtvis får vi finna oss i att nazister finns och vill störta samhället och den demokrati vi känner med våld.
Det är ett av de pris vi betalar just för demokratin.
Men att vi för skattepengar ska utbilda dem i att göra detta så effektivt som möjligt är att ta toleransen ett steg för långt.

När politikerna sparar så att det kostar pengar…

april 11th, 2014

När sommaren 2014 är över står en lokal tom vid biblioteket
i K-center i Karlskoga.
Öppna förskolan är nedlagd.
Politikerna vill spara – men gör de verkligen det?
Nej.
Häng med och läs om besparingen som istället ökar utgifterna.

Så här är det;
Karlskoga kommun omsätter drygt 1,3 miljarder kr och av de pengarna går ungefär
30 procent till grundskola och barnomsorg.
Kommunen finansierar verksamheten med kommunalskatten som främsta inkomstkälla
vilket innebär att av varje hundralapp du tjänar går 22 kronor och 3 öre till
Karlskoga kommun men ändå räcker inte pengarna.
Så kommunen måste spara.
Och spara.
Och skära ned.
Men om nu en besparing inte är besparing? Hur blir det då?
Så här.
Häng med.
***
I slutet av 2013 beslutade barn- och utbildningsnämnden att stänga öppna
förskolan i biblioteket i K-center.
- Vi  valde den besparingen framför att spara på personal inom förskolan, säger Yvonne Nilsson (s),
ordförande i nämnden.
Allianspartierna ville spara samma belopp men göra tvärtom och behålla öppna
förskolan.
Men majoriteten fick naturligtvis som den ville och efter sommaren 2014 är
öppna förskolan i centrum historia.
Besparing?
- 350.000 kr, hävdar barn- och utbildningsnämndens majoritet.
Men är det så?
Nej.
Ett annat och mer korrekt svar är 10.000 kr.
Men ett tredje och mest sanningsenligt är att nedläggningen/besparingen
istället ökar kommunens utgifter.
***
Kostnaderna för öppna förskolan i K-center fördelar sig grovt uttryckt på tre
poster.
Personal.
Lokalhyra.
Material och aktiviteter.

Nu stänger man förskolan.
Men personalkostnaden blir kvar eftersom den aktuella personalen (en peson) förs
över till annan plats inom barnomsorgen.
Ingen besparing där.
Lokalkostnaden blir kvar eftersom den redan idag eftersom kommunen kommer att
hyra lokalen även fram över, hyran belastar bibliotekets budget.
Ingen besparing där heller.
Kvar blir kostnaden för material och aktiviteter.
 Ungefär?
- 10.000 kr, kanske.
Där har vi besparingen.
Kanske.
Så här långt återstår alltså 10.000 kr av de 350.000 kr politikerna ansåg sig spara in.
Men det är inte slut än.
***
Vad är då öppna förskolan?
På Facebook skrev en person, kanske inte helt oväntat en man, att man behöver
väl inte ha skolad personal på öppna förskolan utan lokalen finns ju där så det
är väl bara att låsa upp dörren och låta föräldrar och barn träffas där om de
vill.
Nej.
För  på öppna förskolan kan du som förälder inte bara ”komma med ditt/dina barn
för att leka, träffa andra föräldrar och få tips och stöd i din föräldraroll”.
Det är dessutom så att ”på öppna förskolan gör vi många olika saker utifrån
barnens önskemål. Vi leker, målar, sjunger, läser sagor och gör utflykter då
och då. Vissa dagar har vi babycafé för barn 0-1 år” och så vidare.
Citaten kommer från Karlskoga kommuns hemsida.
Det är med andra ord en kvalificerad verksamhet man nu lägger ned.
***
Öppna förskolan är en enkel och bra verksamhet där man kan slinka in oanmäld,
träffa andra barn och föräldrar, få ett viktigt komplement till att gå hemma
ensam med sitt barn, som nyinflyttad kunna knyta kontakter och så vidare.
Jag tillhör dem som nyttjat och haft glädje av öppna förskolan just i K-center.
Först med Kalle.
Sedan med Klara.
Öppna förskolan var inte bara en möjlighet att träffa andra småbarnsföräldrar.
Det var också en möjlighet som gjorde att man kunde vänta lite med att ställa
sig i kö för den där dagisplatsen.
Där är nästa frågetecken i besparingen.
***
Öppna förskolan som en möjlighet att vara hemma men samtidigt träffa andra barn
och föräldrar och avvakta lite med dagisplatsen är också ett perspektiv som hör
hemma i besparingsdiskussionen.
De två kommunala öppna förskolorna i Karlskoga samlar ungefär 70 barn i genomsnitt.
35 per enhet om vi delar rakt av.
En genomsnittlig förskola i Karlskoga har 38 platser och följaktligen normalt lika
många barn, det vill säga i princip samma mängd barn som öppna förskolan.

En plats i kommunala förskolan i Karlskoga kostar (2012) i genomsnitt 115.529
kr och från det beloppet ska dras den snittavgift för föräldrarna man brukar
beräkna till 8.000 kr/år och då har vi en kostnad per barn på 107.529 kr.
***
Då jämför vi det med besparingen i att stänga öppna förskolan i K-center.
Och  konstaterar att om sex av 35 barn börjar ”vanliga” kommunala förskolan sex
månader tidigare än planerat så är den påstådda besparingen på 350.000 kr
uppäten.
Och om ett enda barn börjar dagis en månad
tidigare än planerat så är den reella besparingen på 10.000 kr borta.
Det är med andra ord så att nedläggningen inte alls är någon besparing
utan att utgifterna istället ökar.
Tvärtom, alltså.
***
Varför  lägger man då ned denna verksamhet?
Tja. Här är två skäl:
de flesta verksamheter kommunen driver är man i lag tvungen att driva. Öppna
förskolan är däremot en frivillig kommunal verksamhet och enkel att lägga ned
av det skälet.
Och med de öppna och fria former öppna förskolan har så finns ingen
föräldraförening, inga föräldramöten, inget forum att kanalisera protesterna
genom. Öppna förskolan är lätt att lägga ned.
Ett par artiklar i lokaltidningen kan ju politikerna alltid leva med.
***
Vilka sitter i barn- och utbildningsnämnden?
I den majoritet som bestämt att öppna förskolan ska läggas ned finns unge
Tom Olsson (s) och ordföranden Yvonne Nilsson (s), rena junioren med sina 47 år
– och vid sidan av dem ordinarie ledamöterna Christer Eklund (v) 61 år, Tomas
Bergqvist (s) 64år, Göran Pettersson (s) 61 år och Yvonne Helj (s) 55 år.
Hur  nära dem ligger två- och treåringars vardag?
***
När Helena Frisk (s) hoppade av uppdrag i protest mot arvodeshöjningar inom
politiken i Karlskoga kallade dåvarande kommunstyrelseordföranden Niina Laitila
(s) det hela för ”småbelopp” i den kommunala budgeten.
Men beloppen kan väl inte vara större när det handlar om samma belopp i en
besparing inom barnomsorgen?
***
Eller också kan man göra en jämförelse med vad Karlskoga kommun ändå anser sig ha
råd med trots att man anser sig tvungen att skära i skola och omsorg –
även om det är jämförelser våra politiker hatar.
Barn- och utbildningsnämndens ordförande har ett arvode på tre inkomstbasbelopp
– 170.700 kr.
Nämndens vice ordförande har ett arvode på 0,7 inkomstbasbelopp – 39.830 kr.

De tre  som tre som leder kommunfullmäktiges månatliga möten – Anders Ohlsson (s),
Marie-Louise Naucler (m) och Maria Karlsson (s) har tillsammans 200.836 kr i
arvode för detta.
Till kommunstyrelsen utbetalades under 2013 arvoden på drygt 2,8 miljoner kr –
2.833.975 kr.
Utöver det tillkom ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Till kommunfullmäktige utbetalades arvoden på dryga miljonen – 1.035.941 kr.
Även där tillkommer ersättning för förlorad förtjänst. (I beloppet ingår dock
arvodet till fullmäktiges presidium).
***
Osakligt?
Kanske.
Men ändå ett faktum att deT är utgifter som Karlskoga kommun anser sig ha råd med även 2014.
Samtidigt som öppna förskolan läggs ned.
För en besparing som inte är någon besparing.
Om än på pappret en besparing på 10.000 kr – 2,5 promille av
kommunstyrelsens och kommunfullmäktiges arvoden.

Vad det, möjligen, kan betyda på sikt för de i genomsnitt 35 barn som inte
längre får sin stimulans genom öppna förskolan i de snart tomma lokalerna vid
biblioteket har vi inte ens tagit upp i den här artikeln.
Det ligger långt bortom nästa mandatperiod och är sålunda inte av något som
helst intresse.

———-
Så slutade den ursprungliga text jag skrev. Efter det hände det sig att barn-
och utbildningsnämnden i Karlskoga i budgetarbetet fick ytterligare 6,8 miljoner
kr i extratilldelning för åren 2015-2016.
Oppositionen i form av de fyra borgerliga partierna föreslog då att man utifrån
extrapengarna skulle riva upp beslutet om att lägga ned öppna förskolan och
låta den fortsätta sin verksamhet.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet –  majoriteten – vägrade.
Och den enda slutsats som dessvärre återstår är att man lägger ned öppna
förskolan i K-center för att man vill lägga ned den.

Fjolla, nolla, pajas och stolle

april 10th, 2014

Första fredagsmorgonen i mars sätter jag på datorn och tar mig igenom morgonrutinerna.
Däribland Facebook.
Jag upptäcker då att jag – mig ovetande och utan egen vilja – blivit ansluten
till en grupp som vill kasta ut regeringen Reinfeldt ur kanslihuset – för
övrigt i likhet med bland andra tre politiskt aktiva människor som inte heller
vill vara med där och en moderat i bekantskapskretsen som definitivt inte vill
vara det.
Två dagar senare har jag blivit stämplad som nolla sötvattenspirat, fjolla,
pajas och stolle av fem personer jag aldrig har träffat och den s-politiker som
startat gruppen har först bett om ursäkt i radion och sedan försökt polisanmäla
Sveriges Radio för att SR rapporterat om saken.
Så kan det gå.
Häng med.

En  Björn Johansson i Umeå kallar mig ”nolla” och, något mer svårbegripligt,
”sötvattenspirat.
En AnnKatrin Persson, som vid sidan av Vänsterpartiets blomma har Brynäs-logga
bredvid sin profilbild vilket möjligen kan indikera Gävle, stämplar mig som
”fjolla”.
En Mika Takamäki, efter valet med sin sjundeplats på valsedeln i ryggen en av Socialdemokraternas
ledande politiker i Karlskoga, kallar mig dels ”pajas” och dels ”stolle”.
En Ulf Bjarneson nöjer sig med att slå fast att jag är ”humorbefriad”.

Jag vet inte vem någon av dem är.

Ingen av dem känner mig.

Ingen av dem har någonsin träffat mig.

Jag messar Björn Johansson, AnnKatrin Persson och Mika Takamäki och ber om ett
svar om på vilken grund de kan slå fast att jag är nolla, fjolla, pajas och
stolle.
Bakgrunden är denna.
Fredag morgon,  7 mars, när jag går in på
Facebook upptäcker jag att jag har anslutit mig till en grupp som heter ”Vi som
har bestämt oss för rödgrönt”.

Den innehåller drygt 200 själar som vill se Reinfeldt, Borg et consortes ta
bakvägen ut ur kanslihuset i september medan stora entrén målas röd och grön
för att släppa in Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt och Åsa Romson.

Så kan man tycka.

Det är för övrigt en idé som jag sympatiserar med.

Men däremot är jag fullkomligt anti mot att någon – vem det vara må – ska tala
å mina vägnar, ansluta mig till dittan eller dattan eller fösa in mig i någon som
helst fårskock över mitt huvud och utan min vetskap.

Jag bestämmer själv.Det handlar om demokratisyn, om människosyn och om respekt.
Men.
Hur Björn, AnnKatrin, Mika och Ulf kan stämpla mig som nolla och fjolla och så
vidare är naturligtvis lite svårbegripligt.

De reagerar med ryggmärgen.
Någon tycker inte som de och då är hen en motståndare, antagligen något så
förhatligt somen borgarbracka och då kan man släppa alla hämningar.

I det här fallet blir det dock ett stolpskott.
För att uttrycka sig milt.
Men det kan ju inte de som kastar skit veta eftersom de inte bryr sig om att ta
reda på något utan anser sig ha rätt att i skydd vid datorn vräka ur sig vad
som helst.

I det här fallet att idiot- och, synonymt, borgarstämpla mig.
Mig.
Som den 12 september 1969, tolv år gammal, gick med i SSU-klubben i Degerfors.
Som halvannat år senare, 5 januari 1971, gick med i socialdemokratiska partiet.
Som sedan ägnade de närmaste tolv åren åt politik, de sex sista av dem på
heltid som (s)-ombudsman, som ledamot av skolstyrelsen i Karlskoga,
hamnstyrelsen i Helsingborg med mera.

I likhet med Takamäki och hans gäng hoppas jag följaktligen att Reinfeldt ska
få gå till arbetsförmedlingen sista måndagen i september.

Däremot gick jag fyllda 18 direkt till pastorsexpeditionen och gick ur Svenska
kyrkan – inte av motvilja mot religionen utan därför att jag ansåg och anser
att det är fel att man ska födas in i en församling.
Det ska man ta ställning till själv och ta ställning till som vuxen, inte som
spädbarn.

Och som aktiv SSU-are och järnverksarbetare tyckte jag redan där och då att det
var fel att nästan varannan LO-medlem genom mötesbeslut skulle vara kollektivt
anslutna till Socialdemokraterna.
Att välja parti är vars och ens ensak och att kollektivt skriva in 800.000
arbetare som medlem i ett parti strider mot alla grundläggande demokratiska
principer.
Vilket parti det än är.
Därav min reaktion mot ”Vi som har bestämt oss för rödgrönt” när jag fredag
morgon upptäckte att s-politikern Mika Takamäki anslutit mig till gruppen.

Jag skrev då, vid upptäckten, så här på FB;
”Jag har här på Facebook blivit ansluten till en grupp som heter ”Vi som
bestämt oss för rödgrönt”. Alltså blivit ansluten. Det är inget som jag
valt själv utan gruppens initiativtagare har helt enkelt anslutit mig. Det är
åt helvete.
Jag föredrar att själv få bestämma mina politiska och andra ställningstaganden.
Systemet kallas demokrati och är raka motsatsen till exempelvis
kollektivanslutningar till partier eller att födas in i kyrkan. Ta bort mig.
Nu.”

Jag  var inte ensam om att ha blivit ansluten till denna grupp.
Jag fick raskt koll på till exempel ett par miljöpartister och en
vänsterpartist som råkat ut för samma sak och inte alls ville vara anslutna
till denna grupp, liksom en vän till mig som aldrig skulle drömma om att rösta
på något till vänster om moderaterna.

Så vad händer?
Under fredagen och lördagen fylls så FB av konstateranden om min status som
nolla, fjolla etc . Initiativtagaren Mika Takamäki bidrar med ”pajas” och
”stolle”.
Hans åsikt om huruvida jag även bör klassas som ”sötvattenspirat” framgår däremot
inte.
Däremot försöker han polisanmäla Sveriges Radio för att SR rapporterat om hans tilltag
i ett 76 sekunder långt inslag.
- Nu har jag ringt polisen angående att jag blev påhoppad och uthängd på
Sveriges Radio Örebro, skriver Takamäki på sin FB-sida lördag men tvingas
konstatera att polisen sade att ”däremot är det svårt att komma vidare med en
anmälan mot Sveriges Radio Örebro”.
Det är det naturligtvis.
Att media med grundlagar i ryggen gör sitt jobb är dessbättre ytterst svårt att
polisanmäla i Sverige.
Det gör Takamäki missnöjd.
- Vilken jävla soppa för att det finns pajasar som denne Karlgren, summerar
Takamäki.

Det kan jag ta.
Jag tål.
Och jag har under drygt 30 år som journalist hört värre än sp.
Men det som oroar mig är klimatet.

Och man kan naturligtvis – med all rätt – bli orolig över att en (s)-politiker som
efter valet i höst har ambitionen att sitta på en ledande position i en
relativt stor kommun som Karlskoga faktiskt på allvar försöker polisanmäla
Sveriges Radio för att SR tar upp något som han själv har gjort offentligt på
ett socialt medium som Facebook.

I ett svarsmess förklarar hans möjliga V-kamrat, AnnKatrin Persson, att orsaken
till att hon kallar mig ”fjolla” är att jag ”springer till media”.
Det tyder på att någon borde ge honom och henne – och uppenbarligen fler –
några relativt grundläggande lektioner i media, yttrande- och tryckfrihet,
meddelarskydd och annat som är några av grundstenarna i den demokrati som bland
andra hans föregångare inom (s) varit med om att bygga upp.

Men man kan också, som sagt, bli orolig över samtalsklimatet.
I denna pyttehistoria är det enda jag gjort att förklara att jag inte vill att
någon ansluter mig till någonting över huvud taget utan att det är mitt val vad
jag ska eller inte ska göra.
Jag ska inte behöva gå ur, reservera mig, stryka mig själv.
Jag ska bestämma mig.
Denna grundläggande principi har jag förklarat och försvarat.
Och som svar via några snabba tangenttryckningar på datorer i Karlskoga, Gävle,
Umeå med mera fått några tunnor skit hällda över mig.
Är det verkligen det samtalsklimat vi vill ha och ska sträva efter?
Och är det sådana politiker vi vill ha? Egentligen?
Som svarar på kritik med förolämpningar och försöker bussa polisen på massmedia
när de gör sitt jobb?

Från neger till svarting

oktober 30th, 2012

Bo Hansson sade ”inte en svarting till” i webbradio och blev portad av AIK.
Radioreportern Mats Strandberg blev stoppad av SR men ansågs nästan lite oskyldigt drabbad för att han bara öppnat dörren och släppt in en gammal kompis i radiohytten.
Ingen noterade att det var en favorit i repris för Strandberg.

Med all rätt fick SVT-veteranen Bo Hansson sina fiskar varma efter att ha kommenterat ett AIK-byte med ”inte en svarting till” vilket gick ut i webbradion då han uttalade sig i radiohytten hos gamle kompisen Mats Strandberg.
Reaktionen blev stark och resulterade kortfattat i att Bo Hansson portades från pressläktaren av AIK och att Sveriges radio förklarade att relationen till Mats Strandberg var över.
Många – bland dem en rad av Bo Hanssons mer patetiska försvarare – hävdade att Mats Strandberg drabbats orättvist hårt eftersom han bara släppt in en gammal kompis från kylan.
Ingen, så vitt jag sett, noterade emellertid att det var Strandberg måste ha varit en verklig deja vu-upplevelse.
1990.
VM i pingis i Göteborg och Mats Strandberg kommenterar tillsammans med Uno Hedin i radion.
Ämnet?
Det upprörande i att Norge har en spelare av kinesiskt ursprung i laget.
- Dom hittade den här grabben i Västtyskland, har väl gett honom några spänn och så spelar han för Norge i singeln, kommenterade Hedin.
- Och man kan fundera över vilken ära kan Norge få ut av detta. Vilken nationell ära i pingissammanhang kan man få ut av detta, fortsatte Hedin och drog en parallell.
- Det är som gamle pingisliraren Björne Mellström sa; ”Tänk om hockeyn gjorde på det här sättet och det plötsligt i svenska Tre kronor lirade 19 negrer”, som han sa. Vem skulle då gå på Hovet?
- Nej, inte jag i alla fall, svarade Mats Strandberg i direktsändning.
Jag skrev själv om fallet i Expressen (22 maj 1990) sedan Strandberg och Hedin blivit anmälda till radionämnden.
Strandberg själv försvarade glatt sina uttalanden efteråt.
- Jag skulle inte gå och titta på Tre kronor om det var för många negrer med i laget, envisades Strandberg.
- Det skulle inte kännas som om det var svenska landslaget som spelade.
- Jag tror inte det skulle vara bra i förlängningen med för många negrer i laget. Kanske beror det på nedärvd tradition och kultur. Och vana.
- Det skulle kännas konstigt om Tre kronor hade för många svarta spelare med i laget. Den äkta känslan skulle försvinna och jag skulle sluta gå och titta.
”För många negrer” 1990.
”Inte en svarting till” 2012.
Och medan många andra av oss upptäckt världen och dessutom tagit emot den med tacksamhet under dessa dryga två decennier har två av de mest inskränkta vars perspektiv sällan går längre än från stolpe-ut till icing inte tagit sig längre än från ”neger” till ”svarting”.

En belastning för Färjestad

oktober 8th, 2012

Det här är ett personangrepp.
Föremålet för det är Färjestads kommunikationschef Jörgen Kalitzki.
Orsakerna är alltför många.

En kommunikationschef i hockey är, den svulstiga titeln avskalad, en servicefunktion för att administrera ackrediteringar, se till att journalister får laguppställningar, leda presskonferenser och fösa ut spelare till intervjuer.
I övrigt handlar det om att så gott som möjligt marknadsföra klubben på ett positivt sätt och hjälpa till med diverse spörsmål samt att, om man vill det, se till att närvarande journalister och FBK-funktionärer på presshyllan kan käka kokt korv i pauserna.
En viktig funktion men vi talar inte rymdforskning.
Man är en servicefunktion vars uppdrag är att så mycket och så smidigt som möjligt underlätta för media samtidigt som man är en del av FBK:s officiella framtoning.
Då kan man inte – som Jörgen Kalitzki gjorde förra veckan i en krönika på FBK:s hemsida – gå ut i ett stenhårt angrepp på namngivna personer i en annan elitserieklubb.
Klubbdirektören Håkan Loob insåg det, bad Modo som det då handlade om, om ursäkt och såg till att krönikan lyftes bort från hemsidan.
Då trodde vi att det var över.
Då borde det naturligtvis ha varit över.
Tramset i krönikan om media – som han ska serva – som gratisätare och smörgåsätare kan man lämna därhän, förutom som ett exempel på att Kalitzki inte förstått vem han är och vilken funktion han har.
När Kalitzki ser sig i spegeln ser han uppenbarligen någon annan än den vi ser.
Färjestad är ute på hal is, skrev NWT:s Per Mårtensson redan då.
Men Jörgen Kalitzki gick inte bara ut på isen igen utan hackade för säkerhets skull upp ett hål i den också och hoppade i.
Istället för att inse att han gjort bort sig och hålla tyst gjorde han sig patetisk genom att på Twitter konstatera att ”Sanningen har ett pris. Gäller att bestämma sig hur högt det får vara. Flaggan tillfälligt halad men jag står rak i vinden. Hörs”.
Och det kan han väl få skriva om det känns bättre.
Men den här veckan är Kalitzki tillbaka med en ny förödande krönika.
Förödande för honom, för hans funktion och för Färjestad.
Här staplas pinsamheterna på varandra.
Som att ”det var alldeles nyss jag fick ett tackmail av Boxarn att jag förmodligen var den mest professionelle presschefen i Elitserien”.
Som att ”När kulorna viner vet man vilka ens vänner är. Tack Lars & Gunnar. Ni var först och bäst bland många, många. Alla – jag lovar – mail är sparade. Även de från Övik”
Som att efter Per Mårtenssons NWT-krönika där han – apropå att bli betecknad som gratisätare – påpekar att media faktiskt inte krävt att få bli bjudna på korv skriva att ”Det var intressant att läsa att vi inte längre behöver bjuda media på mat på jobbet. Förhoppningsvis inte deras släktingar heller”.
Vad är det för trams?
Och, framförallt, vad har det på en elitserieklubbs officiella hemsida att göra?
I samma krönika går Kalitzki till attack mot Brynäs och Frölunda och fortsätter att göra sig omöjlig i Hockey-Sverige.
Nu på ett sådant sätt att det inte ens hjälper om Håkan Loob går ut och ber om ursäkt.
– Hade man haft ett öppet forum på hemsidan där man hade låtit folk debattera dessa frågor är det en sak. Men detta är presschefen. Då utgår jag från att det är klubbens officiella hållning. Och då tycker jag också att Håkan Loobs ursäkter blir konstlade när debatten fortsätter på det här sättet, säger Frölundas ordförande Mats Grauers till Expressen.
Istället för att bidra positivt till FBK:s utveckling gör Kalitzki sig till huvudperson kontra de som han ska serva, det vill säga i första hand media, och försämrar FBK:s förhållande till övriga Hockey-Sverige.
Och lite kännetecknande är det väl när Kalitzki, möjligen omedvetet, övergår tilll majestatis pluralis och skriver ”Dessutom tycker vi att”…
Man brukar tala om att ”laget är viktigare än jaget”.
Det borde gälla även i Löfbergs lila arenas kontorskorridorer.
Slutsatsen?
Färjestad behöver en ny kommunikationschef.
Utan Napoleon-komplex.

Ap ropå och förövrigt…

oktober 4th, 2012

…så stör det mig vansinnigt att den tidning jag jobbar mest för har ett textprogram som ändrar ”istället” till ”i stället” och ”över huvud taget” till ”överhuvudtaget” eftersom det ju faktiskt finns en akut risk att det kan finnas någon som tror att jag skriver så.