Yngve Hjärpe

yngehjarpe
Yngve Hjärpe är död.
Jag hade inte noterat det men gick in på DIF-webben och nåddes av nyheten.
Onsdagen den 17 mars avled Yngve Hjärpe, född i Vännäsberget, Överkalix för 81 år sedan.

Med honom försvinner ännu en av de stora ledare som haft sådan betydelse för Degerfors IF.
Yngve är en av dem, Bernt Bjurström en annan om vi ska hålla oss bland någorlunda nutida, Leif Rosén trots en betydligt kortare tid i ledningen en tredje.

- Fotboll är för många här i Degerfors en livsstil, en angelägenhet som fängslar och fascinerar, citerar DIF-webben Yngve Hjärpe.
- Degerfors och fotboll är någonting som hör ihop och som alltid kommer att sammankopplas.
- Vi kan tala om ett mångårigt och långvarigt släktskap som aldrig tar slut.

Jo.
Tyvärr var det ju det det gjorde.
Tog slut och som det gjorde det.
Yngve Hjärpe, Degerfors IF:s ordförande först 1971-1983 och sedan 1995-1997, fick ett slut som ledare han inte förtjänade.

Degerfors IF ramlade – efter fem år av ständigt lindanseri, nödutryckningar och livräddningar, ur allsvenskan 1997.
Bara några veckor senare kom huggen i ryggen.

En fredag ringde Peter Pedersen, då vice ordförande i Degerfors IF, till mig.
Jag  jobbade på KT.
- Kan du komma ned, sade Peter.
- De går bakom ryggen på oss och ska sparka DIF-ledningen.

En timme senare träffade jag Peter Pedersen och Yngve Hjärpe i det DIF-kansli som idag är polisstation och en gång var systembolag.
De berättade hur Volvo-Svensson (Lars Svensson) och Sme-Persson (Anders Persson) intrigerade och tillsammans med några andra tänkte ta över i Degerfors IF.
Persson var sponsor, Svensson likaså, och båda därmed något slags motsvarighet till IFK Göteborgs ”Janne Plånbok”.

Årsmötet var på gång.
Skulle hållas inom kort.

Jag åkte tillbaka till redaktionen, ringde upp Svensson på Volvo och frågade.
Han nekade.
Han blåljög.
Han DIF-ordförande?! Löjligt?! Hade inte varit tal om. Never. Nada. Rien. Nothing.
Svensson blåljög mig rakt i ansiktet och den respekt jag möjligen kunnat ha för honom försvann där och då.

Halvannan vecka senare lät sig Lars Svensson väljas till DIF-ordförande med Sme-Persson som sidekick och vice ordförande vid ett årsmöte där Yngve Hjärpe – efter decennier som ledare och ordförande – över huvud taget inte skulle ha blivit avtackad om inte Peter Pedersen insett hur den nya ledningen skulle förolämpa Yngve en sista gång och därför själv köpt en blomsterkvast att överräcka till honom från talarstolen.

Svensson och Persson ska ha skit på tummen för detta.
Men det ska också de medlöpare som accepterade skumraskspelet och gjorde det möjligt.

Hade Hjärpe och Pedersen gjort några fel?
Absolut.
Några allvarliga?
Säkert.

De ständiga livräddningarna under de allsvenska åren hade kostat stora pengar, inte minst de årliga shoppingrundor man sände Rade Micic på där han kom hem med en eller två ex-jugoslaver, ibland lysande, ibland katastrofer.

Och det sista året den allsvenska sejouren – med Bosse Nilsson som en däst och illa engagerad tränare, med en Roger Palmgren som höjde klädstandarden i klubben men inget annat, och med en spelartrupp bestående av en tredjedel ex-jugoslaver, en tredjedel degerforsare och en tredjedel afrikaner – bjöd inte på något framgångsrecept.

Det – och antagligen en del annat – kan man kritisera den Hjärpe-styrda DIF-ledningen för.
Men det radarpar i Svensson och Persson som tog över lyckades ju inte med något annat än att få det Degerfors som ramlat ur allsvenskan 1997 att ramla ur även division 1 1999 efter en säsong med Örjan Glans – en tidig Jan Stahre – och sedan Kenneth Nordling vid rodret.

Svensson/Persson var ett radarpar som aldrig begrep hur en förening fungerar, som aldrig visste och kände hur en folkrörelse andas, lever, utvecklas utan trodde att Degerfors IF var som deras egna företag – den som äger företaget bestämmer och fetast plånbok bestämmer mest.
Och den som tycker något annat kan dra åt helvete.

Det fiaskot tog fem år att reparera och krävde ett Degerfors IF där de viktigaste värvningarna var Leif Rosén och Thomas Landmark.
Och efter att just Jan Stahre och Andreas ”Olyckan” Andersson blåst tillbaka Degerfors IF in i dimmorna en gång till är det först nu vi ser ett DIF vi känner igen.

Jag vet inte om Yngve Hjärpe hade varit rätt man att föra Degerfors IF in i 2000-talet.
Jag tror inte det.
Jag tror det krävde en Leif Rosén med såväl ekonomiska insikter som moralisk integritet och förmågan att stå för sig och sitt för att göra det – i ett dubbelkommando med den Landmark som betedde sig som en smålänning inför varje utgift.

Men Yngve Hjärpe gjorde en stor gärning under lång tid som ledare och förgrundsgestalt i Degerfors IF.
Hans ledargärning borde ha fått ett annat slut, borde inte ha solkats ned på det sätt som sista akten gjorde.
Yngve Hjärpe var värd mer och bättre än så.

En ledare av hans egen dignitet hade aldrig betett sig så.
Men de som tog över efter honom, efter att ha tagit vägen bakom hans rygg, nådde honom i moralisk bemärkelse inte ens till knävecken.

4 Responses to “Yngve Hjärpe”

  1. Björn Says:

    TACK för detta inlägg om en av de stora i DIF.
    Byt plats på ditt och det undermåliga som infördes på DIF-webben 22 mars, 2010.

    Jag mailade detta till Johan Emdemalm 20/3-10 18.58
    Hej
    När DIF:s meste ordförande Yngve Hjärpe, gått ur tiden vore det hedervärt att uppmärksamma det. Hedra en man som gjort mer än de flesta i modern tid för vårt kära lag.
    Mvh
    Björn

  2. kenneth Says:

    Klädsamt, Torbjörn.

  3. Karlgren Says:

    Tack själva.
    Jag förutsätter att laget spelar med sorgband på lördag i cupmatchen mot Skövde AIK.

  4. Magnus Olofsson Says:

    Fina ord Torbjörn som jag instämmer i. Håller dock inte riktigt med dig om att Lars Svensson skulle sakna moralisk resning. Det var ändå han som med privata medel gick in och räddade DIF från konkurs. Att han sen var ganska delaktig i de röda siffrorna är en annan sak,

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu