13 augusti 2018 – En höjdare. På mer än ett sätt.

Livet och tillvaron är, tvärtemot vad det kan verka och låta som, full av kärleksfyllda berättelser om värme, närhet, välvilja och godhet.
Bara man ser dem.
Igår såg vi en sådan berättelse från friidrotts-EM.
Armand Duplantis, 18, tog guld i stavhopp i en fullkomligt fantastisk tävling.
Tio hoppare över 5,65, sju över 5,75 och med ribban på 5,90 fortfarande fem hoppare med chans på guldet.
Och när Armand hoppar över 6,00 m – högre än han någonsin hoppat – springer alla hans konkurrenter fram emot honom, kramar om honom och gratulerar.
- Jag sade bara att jag älskar honom, sade Pawel Wochiechowski efteråt.
Efteråt, efter Duplantis fantastiska 6.05, springer han och Renaud Lavillenie – Armands idol och förebild – ett ärevarv och när de springer på bortre långsidan säger Lavillenie till Armand att ”njut av det här för det kommer inte så många ögonblick som det här”.
- Jag är stolt över honom, säger Lavillenie i en intervju efter tävlingen.
- Han är som en bror för mig. Jag har aldrig någonsin varit så här glad för någon som slagit mig i en tävling.
Och Armand med sitt kramkalas med amerikanske pappan Greg och svenska mamman Helena, mångkampare uppvuxen i Tony Rickardssons Avesta på läktaren.
- Vi sa ingenting, berättar Armand intervjuad senare.
- Det var bara våra ansikten så nära varandra att vi kunde känna varandras tårar längs med varandras kinder.
I SVT hälsar han hem till mormor och morfar i Avesta på svenska, fast han inte kan så mycket.
- Mormor och morfar. Jag älskar dig.
Armand – som valde Sverige när han kunde ha valt USA och därmed ”blev svensk” – med det efternamn som skulle kunna få du-vet-vilka att fundera åtminstone ett par minuter på om det finns än fler nationaliteter inblandade och om han verkligen är en riktig svensk. Ejäntlijen.
Men vem bryr sig?
På innerplan fem konkurrenter från fem länder som alla gratulerar varandra till den andres framgångar och tröstar den som river.
På läktaren familjen som stöttat och hejat och skjutsat och tränat och som nu strålar tillsammans med tårarna rinnande.
En publik där ingen slår någon annan på käften för att de viftar med tygbitar till flaggor som har andra färger än den man själv viftar med.
Livet är vackert. Människorna också.
Så väldigt ofta. Glöm inte det.

Tags: , ,

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu