18 november 2018 – Om att se barn och barnbarn i ögonen
”Det är svårt att överskatta betydelsen av skiftet. Det är i direktörernas knän som makten över utsläppen finns – och det är med deras beslut som planetens förmåga att absorbera växthusgaser kan bevaras. Ofattbara 71 procent av världens utsläpp orsakas, direkt eller indirekt, av världens 100 största företag, enligt en uppmärksammad studie från Carbon Disclosure Project förra året”, skriver Peter Alestig i en krönika i Svenska dagbladet.
Det är underligt.
För det är ju inte ”företag” som orsakar de här utsläppen och steg för steg förstör överlevnadsmöjligheterna på den planet där vi lever.
Det är människor.
I spetsen för, till exempel, dessa världens 100 största företag, sitter människor.
Människor med barn.
I allmänhet i den ålder att de kan beskrivas som människor med barn och barnbarn.
Vad säger de när de – för det måste de väl ha tid med en kväll varje år i alla fall – sitter med ett barnbarn i knät och berättar om livet?
- Jodu, jäklar, din farfar han har tjänat mycket pengar han, ska du veta, och sett till att alla som äger företaget också tjänat en väldig massa pengar.
Det är ju sant.
Men fortsätter de sedan;
- Visserligen har det varit till priset av att du inte kan räkna med att leva lika länge som farfar eller åtminstone inte kan göra en massa saker som farfar kunnat göra för att skogar är döda, hav dött, regnskogar är borta, natur förgiftad och i värsta fall så har resultatet varit att den här planeten går åt skogen…men en jäkla massa pengar har jag tjänat.
För inte heller de kan ju bortse från det personliga ansvar de har och konsekvenserna av de val de gjort.
Det är ju sina egna barns och barnbarns framtid de ödelägger. Sitt eget kött och blod.
Oavsett hur höga sedelbuntar de byggt och till och med om just deras hög är högst.