Karlgrens blogg

Så sker det igen.

Ännu en gång, ännu ett uppbrott bland nära.

Ett långt liv tillsammans, ett antal barn, decennier av byggd gemenskap – och så ångesten när pensionen närmar sig och döden på oss väntar så man bryter upp, från allt, och tror att vägen, sanningen och livet – i betydelsen att lura döden – är att hitta någon 25 år yngre.

Män i min ålder.

Alltför många. Alltför ofta.

Nu igen, alldeles nära.

Vi har ju myten om att man ”glider isär”, ”utvecklas åt olika håll”, ”alltfler skiljer sig” och så vidare.

Riktigt så är det inte.

Skilsmässograden, alltså andelen av oss som skiljer sig, har legat stabil sedan slutet av 1970-talet. Under de senaste 20 åren har ett äktenskap i snitt hållit i tolv år.

Det är, om man grottar ner sig i statistiken, inte så att hälften av oss skiljer oss eftersom de av oss – jag är en – som skiljer sig flera gånger driver upp statistiken till den nivån.

Högst andel skilsmässor har de som är 40-44 år. Den statistiska troligheten för en skilsmässa sjunker efter de första fem åren. Antalet långa äktenskap ökar. De som är högutbildade, äldre och har god inkomst skiljer sig inte lika ofta.

Vardagen är naturligtvis inte en kosmisk orgasm 24/7 efter 30 år tillsammans.

Men ”tillsammans” kanske ändå är nyckelordet och kalendern är nu en gång för alla sådan att det är en väldig övervikt i antal för vardagarna.

Endera inser man det och ger vardagarna en chans, fortsätter att bygga liv, inser att man är i en ny fas, ser varandra i ögonen, beslutar sig för att göra något bra av det liv som återstår och att göra det tillsammans. Ser vad som är bra. Ser vad det är värt.

Eller, som jag alltför ofta, ser bland män jag känner, bryter upp och lämnar allt.

Men så kommer dagen. Trots allt. Även för en 60-plussare efter uppbrottet.

När jeansjackan skaver.

När den nya motorcykeln inte sköljer bort tankarna.

När det inte ens hjälper att skråla med i ”Jag är bara lycklig när jag dricker” eller ”Livet är en fest”.

Det är inte ”Livet är en fest” man ska skråla med i.

Det kanske är Björn Afzelius och ”Feberdansen” man ska lyssna på.

”Så blir alla vackra minnen som drömlika visioner

Och kvinnorna jag älskat som nedlagda stationer

Där jag stigit av och väntat

Ja, hela tiden längtat

Till att nästa tåg ska ta mej därifrån

Så flyr man till nån annan som bländar och bedårar

Som om kärleken stod över arbete och tårar

Ja, som om tryggheten och värmen

Och kamratskapen var värden

Som plötsligt bara uppstod av sej själv”

Själv ägnade jag alltför många år åt att supa bort såväl äktenskap som barn istället för att engagera mig i och värdesätta det jag borde.

I en självgodhet utan gräns tyckte jag till och med att det var värt det.

Så fel jag hade.

Nej, kärleken står inte över arbete och tårar.

Den kommer inte heller som en outnyttjad bonus i form av ett frispel för 60-plussare.

Och den är även en fråga om värdighet.

Om att se varandra i ögonen och konstatera att vi kan göra det här tillsammans, resten av livet också.

Om att se vad som är bra och värt att slåss för – och vad som är en tillfällig blind fläck i ett öga som kanske har åldersdefekter men som ändå, om det vill, kan se vad som är på riktigt och vad som är en synvilla.