Archive for the ‘Hockey’ Category

Vad Bofors IK ska hoppas på

torsdag, september 30th, 2010

Förlust. Igen.
Efter torskar mot Västerås och Leksand, en enda pinne mot Sundsvall och en seger mot Malmö – säsongens hittills enda – blev det ny förlust i Ängelholm onsdag.
Rögle-Bofors 4-1.
Så här långt har Bofors haft en tung säsong.

Men det finns hopp.
Lex Frölunda. Och Lex AIK.

Frölunda såg blekt ut i säsongsupptakten och var efter tre omgångar utan seger.
Sedan åkte man till Karlstad och match mot Färjestad – alltid seriens hetaste möten – och vann.
Den matchen var vad Frölunda behövde för att explodera.

Matchen därpå i Karlstad.
AIK på besök.
Sex skott på mål de två första perioderna och så blekt framåt att jag kunnat stå i Färjestads mål.
Sedan åkte AIK hem och mötte Djurgården inför 13.850 åskådare, första Stockholms-derbyt på x antal år – och vann med klara 5-2.
Den matchen var vad AIK behövde för att få ur sig allt man har i sig.

På lördag möter Bofors Örebro hemma.
Då kvittar det hur det sett ut innan, hur lagen spelat, att Bik bara vunnit en match medan Örebro har fem raka segrar.
Då är det fucking jävla Örebro som motståndare – och den matchen kan vara precis vad Bofors behöver för att komma igång på riktigt.

Det hoppas jag.
Det. Och att vi slipper ägghjärnor på läktarna som skriker ”hata, hata, hata Örebro”.

Lindbäck ger oss feminister dåligt rykte

tisdag, januari 19th, 2010

Aftonbladets frilans Anna Lindbäck, som skriver hockey för AB i Karlstad just nu, har råkat ut för ett elakt rykte.
Sånt händer oss alla då och då.
Är det sant får man ta skiten, är det lögn får man rycka på axlarna.
Eller slå tillbaka.

Gör man det offentligt så får man finna sig i att även andra yttrar sig.
Det står i manualen för offentlig debatt.

Så.
Att Anna Lindbäck på sin blogg (http://annalindback.blogg.se) väljer att ta upp situationen har jag full förståelse för.
Men.
Problemet, för mig som feminist, är just att hon väljer feministvinkeln.

Anna Lindbäck beskriver sig själv som ”en driven 23-årig tjej” som ”nått hyfsade karriärmässiga framgångar” och inte bara det utan dessutom ”ibland till och med levererar bättre journalistiska alster än vissa i gubbgardet”.
Och därför är några, antagligen ”vissa i gubbgardet”,  så fruktansvärt avundsjuka på Lindbäck att de sprider skvaller om henne.
Antar jag att hon menar.

Jag vet inte.
Efter senaste FBK-matchen i Karlstad, 5-2 mot Frölunda och fjärde raka segern för FBK, skrev jag om Dragan Umicevics ledande roll, om matchhjälten Sev Blindenbacher som trots det funderar på att lämna klubben, om hur ”Pebben” Axelsson tyckte att hans Frölunda slarvar mest i elitserien, redogjorde för tränaren Ulf Dahléns sågning av sitt lags agerande (”Totalt oacceptabelt”) samt om hur Frölundas Carl Klingbergs otäcka skadesituation vid FBK-målet bara visade sig vara muskelkramp och om Pontus Larssons debut som målvakt i elitserien sedan Dahlén lyft ut ”Honken”.
Precis som många andra valde att göra.

Anna Lindbäck skrev om att Färjestads spelare tittat på en ”motivationsvideo” (dessutom; video år 2010?) med gamla guldscener och viktiga mål.
Jag är inte säker på att det ger Stora journalistpriset.

Anna Lindbäck har jobbat extra åt VF-sporten, gjort en sommar på Aftonbladet och skrivit hockey ett år för AB i Karlstad.
Helt okej – men som sammanfattning av ”hyfsade karriärmässiga framgångar” räcker det kanske inte så långt.

På en något så när normal arbetsplats hade det här inte varit något problem.
Ingen förväntar sig att en snickarlärling första dagen ska vara mer driven och yrkesskicklig än de snickare som jobbat i 20 år.
Inte ens lärlingen.
Möjligen mer energisk, mer pigg, mer ivrig och het – men inte lika yrkesskicklig.
Det blir man längs vägen. Om man jobbar på. Och om tur, talang och tajming rörs ner i samma gryta som hårt arbete och rätt inställning.

Så är det.
Vare sig det gäller journalistik eller något annat.

Jag tycker inte att Anna Lindbäck sticker ut ur mängden.
Jag tycker att hon skriver ganska schablonartat, att de frågor hon ställer ofta låter som klyschor, att hon är alltför övertygad om sin egen storhet och inte på en millimeter har den ödmjukhet och inställning som krävs för att man ska bli bra på något över huvud taget.
Hon påminner med andra ord rätt mycket om mig själv som 23-åring.

Det har ingenting med kön att göra.
Det har heller inget med ålder att göra.
Det har med person att göra.
Bredvid mig de senaste matcherna har jag haft en 19-åring som sekundsnabbt analyserat bristerna i Modos försvarsorganisation.
Och en 21-årig kvinna jag talade med i lördags hade en solklar analys av hur Frölunda borde ha agerat för att få stopp på Färjestad.
Min reaktion inför dem båda var att frankt konstatera att båda två begriper mer av hockey än vad jag gör.

Själv försöker jag lära mig lite av varje match jag ser, lyssnar på spelare och tränare, kollar och tycker nu att jag börjar få lite, lite grepp om det hela men känner mig ändå i det stora hela fortfarande som en nybörjare.
Precis som jag känner inför så mycket annat.

Men skulle någon kritisera mig så skulle jag inte inbilla mig att det berodde på något annat än vad jag skrivit eller tyckt.
Det är där Anna Lindbäck hade tjänat på att tänka efter en stund.
Istället för att ta fram bredaste schablonpenseln och måla upp en bild av bittra avundsjuka män kontra ung, framgångsrik kvinna som sopat banan med dem – i ett läge där varken framgångarna eller banan finns  annat än under nattens drömmar och som framtida förhoppningar.

Sammanfattningen av det hela?
Att såna som Anna Lindbäck ger oss feminister dåligt rykte.
Och att, apropå Lindbäcks senaste blogginlägg, riktiga proffs vet att ordet varken stavas ”oproffsionellt” eller ”oproffisionellt” utan ”oprofessionellt”.

Domare utan humor – hockey utan proportioner

söndag, januari 17th, 2010

Frölundas Henrik Tömmernes är utlånad till Borås i herrarnas hockeyallsvenska.
Efter en förlustmatch nyligen var Tömmernes grovt missnöjd med domartrions insats.

Han visade det.
Tydligt.
Efter matchen vände han sig mot domartrion, drog tröjan över huvudet och använde klubban som blindkäpp.

Nu har han fått sin dom.
Den lotteriverksamhet som går under namnet hockeyförbundets disciplinnämnd har gett honom 2.500 kr i böter för demonstrationen mot domarna.

Jag tycker det är fånigt.
(Ärligt talat; jag tycker Tömmernes aktion var rätt kul).

I valet mellan att någon gör en Tömmernes eller säger till domaren att ”du är en jävla idiot” vet jag vilket jag föredrar.
Visa lite humor, domare…se en sådan grej med glimten i ögat och ryck på axlarna.
Och till och med något så högstående som svenska hockeydomare måste lära sig att tåla kritik.

Samtidigt som Tömmernes fick sitt straff fick Örebros tränare Peter Andersson 7.500 kr i böter av samma lotterinämnd för att – i ilskan över ett motståndarmål på övertid – ha kastat in en plastflaska med vatten på isen så att en linjedomare inte bara fick byxbenet blött när flaskan gick sönder utan dessutom råkade ut för att flaskan studsade upp på hans ben.
Nutte lille…

Och medan den typen av domar fälls kan man för ett agerande som utanför isen skulle ge en månads fängelse för misshandel få sitta av två minuter i ett utvisningsbås.
Svensk hockey är på väg att tappa proportionerna.

Goren har en supporter

söndag, januari 17th, 2010

Det är en ganska allmänt spridd åsikt att hockeyspelare inte ska be supportrar dra åt helvete eller försöka stämma träff med dem för att misshandla dem.
Så när Lee Goren på Facebook bad en supporter dra åt helvete, hotade med att riva av honom ansiktet och köra ner knytnäven i halsen på supportern så tyckte väldigt många att det var mindre begåvat och att samtalstonen möjligen borde vara en annan.

Alla, faktiskt.
Med ett undantag.

Aftonbladets hockeyskribent i Karlstad, Anna Lindbäck, visade snabbt empati för Goren och förståelse för hans hot om misshandel av supporter och skrev det här inlägget på sin blogg:

http://annalindback.blogg.se/2010/january/ggg.html

Man kan fundera på varför.
Det är ju, ärligt talat, en rätt underlig åsikt.

Det här Gorente

tisdag, januari 5th, 2010

Lee Goren hotar en supporter på Facebook, kallar honom ”jävla bög”, säger att han ska ”köra ner knytnäven i halsen på honom”, ber honom ”dra åt helvete” och påstår att han ska ”slita ansiktet” av supportern.
FBK-stjärnan gör bort sig mer än vad någon svensk hockeyspelare gjort bort sig på evigheter.

Man kan komma undan med mycket om man åtminstone levererar på isen.
Och är man överjävlig därute så kan mankomma undan med en hel del.
Men Lee Goren har så här långt gjort en riktigt usel säsong, mest åkt omkring och viftat med klubban och försökt se farlig ut.

Och när Lee Goren beter sig så här mot en supporter på Facebook så pissar han på samtliga FBK-supportrar.
Det hade varit enkelt att undvika.
Goren hade kunnat låta bli att svara på det första messet där supportern tyckte att Goren skulle anstränga sig mer, gå mer in framför mål och visa mer hjärta.
Goren hade kunnat svara ett intet förpliktigande ”tack för att du bryr dig, det har varit tungt nu men vi hoppas att det ska gå bättre framöver”.
Whatever.

Istället agerar han som en verbal kamikazepilot.
Och det känns just nu svårt att se en fortsatt Goren-karriär i FBK-tröjan.

Men.
Lika svagt är klubbchefen Thomas Rundqvists agerande.
När han – som en förklaring till Gorens agerande – säger att Goren kom till FBK en bit in på säsongen (som artistspelare) och ”såna här diskussioner” som dem om mediaträning och hur man beter sig ”tar vi normalt på försäsongen”.

Aha, Rundqvist.
Hade bara Goren varit med under försäsongen så hade han vetat att det inte är okej att be supportrar dra åt helvete och hota dem med misshandel?
Men nu missade han den genomgången och trodde det var okej?
Något bättre hade sportchefen kunnat komma på.

Alla Färjestad-supportrar ska, naturligtvis, fortsätta stötta sitt lag.
Nu mer än någonsin när det krisar i spel och allt låser sig-
Lika självklart ska de förstås ta avstånd från Lee Goren och hans agerande.
Och klubbledningen borde dra den självklara konsekvensen av den situation som har uppstått.

Brännmyr nyanserar

onsdag, december 23rd, 2009

Jag vet inte.
Jag kan förstås ha fel.
Men…jag har under fler år som journalist än vad som antagligen är nyttigt varit mycket kritisk till väldigt många och till väldigt mycket.
Hängt ut x antal personer, kritiserat folk och företeelser.

Men jag har alltid haft principen att aldrig skriva något som jag inte varit beredd att säga till den berörde ansikte mot ansikte.
Och samtidigt haft full klarhet i att om man sticker ut hakan får man ta en och annan smäll, om man kritiserar andra får man vara beredd på att själv få kritik, om man granskar andra är priset att man får stå ut med att bli granskad själv.

Med Kurirens Jonas Brännmyr, född exakt på dagen tre år efter att jag började jobba som journalist, är det annorlunda.
Ingen har ännu offentligt hört honom uttrycka en åsikt.
Ingen har hört honom stå för något, argumentera för något, hävda sin åsikt i en diskussion.

Jag brukar gilla att läsa det Brännmyr skriver.
Han är duktig på att dra fram nyheter och fördelen med att läsa Kuriren och till exempel dess sportblogg är ju att man ofta är mer självständig och mer oberoende än vad KT är.

Däremot har jag och Brännmyr haft olika åsikter ett antal gånger.
Jag kritiserade honom till exempel när han i Kurirens spalter inför förra säsongen gjorde Christoffer Wiktorsson klar för Helsingborg efter att ha läst ett rykte på en blogg.
Det är inte seriös journalistik enligt min bok.
För att nu ta ett exempel av ett antal under de senaste åren.

Dock har han aldrig sagt ett ord om någon enda aktuell diskussion när vi mötts live.
Vilket vi av självklara skäl gjort ett stort antal gånger.
Inte om något annat heller.
Det mod som krävs för att stå för en åsikt och visa ryggrad uppstår aldrig hos Jonas Brännmyr förrän han är tillbaka framför datorn.
Då blir han desto tuffare.

Som när han denna vecka gör ett inlägg på Kurirens sportblogg, säger sig vilja ”gå ut och nyansera debatten” efter incidenten med ”Låt han dö” i Nobelhallen härom söndagen och skriver att ”Det vettigaste jag läst om klackincidenten hittade jag på det märkligaste av ställen. I en kommentar på Torbjörn Karlgrens blogg”.

No big deal.
Att bli kritiserad i den formen är som att bli smiskad med ett sugrör.
Jag har varit med om att få ha vakter på redaktioner efter saker vi skrivit, fått flytta hemifrån två gånger och bo på annan adress anonymt efter andra artiklar och blivit hotad fler gånger än jag minns.
På riktigt.

Men jag förstår inte varför Jonas Brännmyr har det här behovet av små slag under bältet.
Eller vad han får ut av det.
Varför han aldrig törs säga något därute i verkligheten, ansikte mot ansikte.
Jag ska fråga honom när jag ser honom nästa gång.
Jag är nämligen vuxen nog att ha det modet.
Något svar lär jag däremot inte få.

Men det kanske är så enkelt som att allt blir bättre om bara alla vi andra håller käften?

En sak till apropå Lihagen och Nobelhallen

måndag, december 21st, 2009

Söndag.
En vecka efter matchen där Örebros Niklas Lihagen segnat ner med hjärtstillestånd och varit så nära döden man kan komma.
En vecka med idoga fördömanden av dem som skrek ”Låt han dö” i Nobelhallen.
En vecka med avståndstaganden från alla typer av hatramsor.
Sju dagar med konstateranden av att hat aldrig har på en idrottsläktare att göra.
Sju dagar med mentala nävar i bordet vilka säger att nu jävlar måste något göras åt det här.

Och samma  dag som matchen Bofors-Örebro slutförs går två av Karlskogas mer välkända lokala idrottsprofiler ut på Facebook och förkunnar stolt att de båda blivit medlemmar i Facebook-gruppen ”Vi som hatar Man Utd”.
Hur tänkte de då?

Fahlanders fataliteter

måndag, december 21st, 2009

Förhållandet mellan Kurirens Larsåke Grahn Wåhlén och Örebro hockeys galjonsfigur, tidigare ordförande, Mikael Fahlander är som den mellan räddningstjänsten i Karlskoga och den där flishögen på Kilsta industriområde.
Det kan vara lugnt ett tag men så flammar elden upp igen och räddningstjänsten får rycka ut och släcka.
Och så går det en kort tid och så…ja, du förstår.
Och i räddningstjänstens roll i mediavärlden i just det här sammanhanget finns Kurirens chefredaktör Göran Karlsson.

Problemet är möjligen att Mikael Fahlander är väldigt lik de flesta journalister.
Fahlander är mild som en vårvind vid alla möten han deltar i och tyst som KT:s Benny Abrahamsson på en presskonferens men tuff som Tyson när han återvänder till datorn och bloggar.
Det är ett mycket vanligt journalistiskt agerande och ett mycket beklagligt sådant. 
Och precis som de flesta journalister tål han inte kritik.

Jag gillar Fahlander.
Jag gillar hans sätt att sticka ut, hans sätt att hämningslöst vräka ur sig åsikter om högt och lågt.
Fler sådana i svensk hockey och jag gör vågen.

Men.
Sätter man öknamn på spelare på bloggen, dissar vissa lag (ska vi säga Tingsryd? Ska vi säga Bofors?) konsekvent, inte kan låta en Bik-förlust passera utan att nanosekunder senare ligga ut på bloggen med ett konstaterande att ”nu har raset börjat” så får man också tåla en del.

I söndags efter att Niklas Lihagen var millimetrar eller minuter från döden var jag en av de journalister som träffade Fahlander.
Jag har full förståelse för hans reaktioner.
Han har just sett en spelare i sitt lag vara nära att dö, en spelare han själv har en nära relation till och är naturligtvis fruktansvärt berörd och, lika självklart, i ett slag av chocktillstånd.

Folk reagerar olika då.
Jag har sett folk stå och skratta hysteriskt minuterna efter beskedet att deras närmaste dött.
Sett en mamma iskallt tala ut om sin dotters död och rikta misstankarna åt ett visst håll – trots att det varit hon själv som mördat dottern i källarförrådet.
Och så vidare.

Fahlander var naturligtvis djupt berörd i korridorerna i Nobelhallen.
Och med all rätt.
Han hade just sett en vän vara nära döden.
Och hört idioter dessförinnan skrika ”låt han dö”.
Säger man i det läget saker som inte är så genomtänkta är det inte konstigt.
Han har min fulla förståelse.

Men när han i dagens Kuriren är mer förorättad än Bill Clinton var när han om Monica Lewinsky sade ”I´ve never had sex with that woman” så tar han i så att fönsterrutorna riskerar att spricka.
Naturligtvis har Larsa Grahn Wåhlén fel i en del påståenden.
Men Fahlander har ibland i sitt bloggande gjort mig förvånad genom en del av de saker han – som trots allt är sportchef – vräkt ur sig på bloggen.
Det är till exempel omöjligt att tänka sig Biks Stefan Bengtzén hävda liknande saker i text.
Där handlar det om att uppträda med en värdighet och en lägstanivå som stämmer med ens position.

Kurirens chefredaktör Göran Karlsson skrev en gång i ett internt mejl om mig att eftersom jag var jag så fick jag tåla lite mer än andra.
Det var efter att jag blivit beljugen av en Kuriren-krönikör med hjälp av lite falskciterande.
Okej.
Jag sticker ut min haka och får tåla att få på käften.
Men det får, faktiskt, Mikael Fahlander också.

Det hindrar mig dock inte från att samtidigt påpeka att jag hoppas att han fortsätter att sticka ut den.
Och att Larsa Grahn Wåhlén också gör det.

Idioterna i Nobelhallen

måndag, december 14th, 2009

Åtta minuter och åtta sekunder har spelats av derbyt mellan Bik och Örebro när Örebros Niklas Lihagen faller ihop på isen.
Till synes livlös.
Sjukvårdaren Peter Carlsson och domaren (tillika ambulanssköterskan) Wolmer Edqvist konstaterar det allvarliga läget och börjar ge mun-till-mun respektive hjärt/lungräddning.
Hjärtat slår inte, ingen puls känns.

De har några få minuter på sig att rädda livet på Lihagen.
Då skriker delar av Bik-klacken ”Låt han dö, låt han dö”.
Det är så jävla huvudlöst IQ-befriat korkat att klockorna stannar.
Det är så ini helvete jävla fel, väck, hjärndött…vad du vill.

Man kan, naturligtvis, hålla på ett lag med en viss färg på tröjan.
Jag har inga problem med det.
Och man kan vilja att det laget ska vinna sina matcher.
Fortfarande inga problem.
Men redan när män i grupp – för det är ju alltid män – börjar skrika om hur mycket man hatar ett eller annat lag så är man långt utanför kartan.
Hat har aldrig på en idrottsarena att göra.
Idioterna som tror det borde inse att det faktiskt bara handlar om två lag som spelar en match på isen eller på planen.
Hat har inget där att göra.
Men den som är så jävla korkad att han kan skrika om sitt hat mot ett annat lag kan naturligtvis även vara så mentalt totaldammsugen att han kan skrika ”Låt han dö” när två personer på isen agerar för att rädda livet på en spelare.

Den typen av drägg har inget på en idrottsläktare att göra.
Den typen av idioter ska hålla sig jävligt långt borta från alla sådana sammanhang.
Och lämna arenorna fria för oss som älskar och tycker om.

Jag skäms.
Jag skäms till och med över att ha behövt lyssna till fanskapen.
Men tror naturligtvis inte att de gör det.
För att skämmas krävs ju, trots allt, hjärnceller.

På väggen i Färjestads omklädningsrum

fredag, december 11th, 2009

På whiteboarden på väggen på ena kortsidan i Färjestads omklädningsrum står inför matchen mot Skellefteå denna kväll följande råd:
”Offensivt: Var i en position där du kan göra mål”.
Det känns, rent spontant, som ett gott rått.

Denna afton – då FBK vinner med 3-2 mot Skellefteå – gör också Jörgen Jönsson debut i båset som coach.
När ”Perra” Johnsson är magsjuk får Jörgen Jönsson ta plats vid Tommy Samuelssons sida och för första gången vara med och coacha i elitserien.

Efteråt vill alla vi journalister tala med Jörgen om detta.
Men Jörgen vill inte tala med någon om detta ty detta är inget att tala om, säger han.
Det är han ganska ensam på norra halvklotet om att tycka.

Tommy Samuelsson, lätt att ha att göra med i alla lägen och med en befriande humor, berättar dock vad Jönsson gjorde under matchen. 
- Han hjälpte till på forwardssidan, säger ”Sammen”.
- Jag tror han är gammal forward…


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu