Archive for the ‘journalistik’ Category

4 oktober 2018 – ”Trovärdighet”, anyone?

torsdag, oktober 4th, 2018

Den som funderar över möjliga orsaker till att man på vissa håll anser vissa typer av media ha lite låg trovärdighet kan med fördel bläddra igenom till exempel Hänt Extra 37/2018.

På ettan lyder rubriken
”Stig var nära döden!”
KICKIS SAMBO I ORM-DRAMA!”
När man, sjuk av spänning, bläddrar fram till sidan 45 avslöjar nästa rubrik
”Trodde hjärtat skulle stanna!”
KICKIS SAMBO NÄRA DÖDEN!
Giftigt drama!”

Det visar sig då, om man besvärar sig med att läsa texten, att sångerskan Kikki Danielsson haft en fin sommar hemma i Bollnäs. Med ett undantag.
Hennes katt Stig fick nämligen, en solig dag i juli, syn på en huggormsunge i trädgården.
Men Kikki sprang snabbt in till grannen som, utan att tveka, ”tog ormen i en hink och drog till skogs”.
Förutom upplysningen om Kikki att det ”var första gången hon sprang på hela 20 år” lugnar oss Hänt Extra med att ”efter det dramatiska orm- och kattdramat pustar Kikki ut i hemmets fredade vrå”.
Hänt Extra borde ha samma text på sin förstasida som en del livsmedelsförpackningar har;
”Kan innehålla spår av nötter”.

30 september 2018 – Efter alla dessa år…

söndag, september 30th, 2018

Det är den 30 september 2018 och det bör påpekas.
Läser SvD där en Fredrik Sjöberg recenserar Annelie Nordströms memoarbok ”Min trädgård är full av skärvor”.
Nordström är Kommunal-ordföranden som fick avgå som fackbas efter att hennes förbund fifflat bort ett antal miljoner av medlemmarnas pengar och hon själv hjälpt utrikesminister Margot Wallström till en lägenhet i Stockholm.

Sakfrågan är inte så svårartad – naturligtvis ska ett fackförbund inte slösa pengar på nattklubbar och lyxresor och lika självklart ska en utrikesminister över huvud taget inte behöva leta lägenhet utan få tillgång till en sådan samma dag som utnämningen sker – men det är inte poängen.

Poängen är att recensenten Sjöberg avfärdar hennes kritik av gubbvälde som ”en partsinlaga, bitvis präglad av en doktrinär feminism”.
Det är ändå det bästa han skriver.

Hans kommentar till Annelie Nordströms beskrivning av hur hon aktiverade sig i facket som ung kvinna lyder så här;
”Själv gjorde hon karriär inom facket och kom att umgås med äldre sossar som ansåg att ”kärringar gör sig bäst hemma”, vilket är en förståelig ståndpunkt, men lite gammaldags”.

Så skriver en manlig recensent i en av Sveriges största dagstidningar.
30 september 2018. Snart två decennier in på 2000-talet.
Ibland tror jag att vi har kommit en bit på vägen.
Ibland läser jag sådana här texter och tvekar.  

Tidningen, Partiet och den oheliga väljarkåren

söndag, februari 14th, 2010

När kommunfullmäktige i Karlskoga skulle klubba nedläggningen av Granbergsdals skola måndag kväll ändrade sig en majoritet av (s)-ledningen torsdagskvällen innan, kallade till presskonferens fredag förmiddag och förklarade att man tänkte ge skolan ett års respit.

KT hade då planerat tre sidor med insändare i måndagstidningen om skolan – men när Partiet ändrade sig så strök man de sidorna – och visade därmed exakt hur mycket respekt man hade för såväl dem som skrivit insändarna som för kommunfullmäktige.
De som skrivit insändarna fick aldrig chansen att göra sin åsikt offentligt.
Och KT låtsades som om det är Partiet som är kommunens högsta beslutande organ och inte kommunfullmäktige.

Nu är man igång igen.
I lördagens KT skriver man om kommunpolitiken i Degerfors och det faktum att Robert Mörk ska sluta som kommunstyrelsens ordförande.
Efter diskussioner har Partiet nu två förslag till efterträdare; Annika Engelbrektsson och Jeannette Rasko.

Men så skriver KT;
”Oavsett utgången av valet får Degerfors sin första kvinnliga kommunstyrelseordförande.”
Nja, va?
Väljarna har väl lite grann att säga till om i alla fall?

De ska trots allt rösta om saken i september.
Och om nu väljarna till exempel skulle få för sig att ta rösta så att Partiet inte får egen majoritet, ge Vänsterpartiet en vågmästarroll eller rentav få Miljöpartiet att fundera på att skapa en majoritet med borgarna så vet vi väl inte alls vem som blir kommunstyrelsens ordförande?

Även KT får nog lära sig att acceptera demokratiska formalia – och att väljarna har väldigt mycket att säga till om i en demokrati.
Vad Tidningen och Partiet än tycker.

Larsa och två nyanser av blått

fredag, februari 5th, 2010

Lars Grahn Wåhlén, min gode vän på Kuriren, skriver om Kurirens sportredaktion;
”Varje gång vi kör över vår konkurrent (KT, alltså – min anmärkning) brukar vi kalla det för ”blå kross”.
Konkurrenten är ju lite ”blåare” än oss”.

Det är ju lite rart att folk fortfarande tänker så.
Inte sant men rart.

En kapitalistfamilj, inne på tredje generationen som tidningsägare, ger ut den NWT som i sin tur äger den längs vägen alltmer osjälvständiga lokalupplagan Karlskoga tidning.
Några andra kapitalister, även här med familjeband, här av märket Hjörne, äger tidningar som Göteborgs-Posten, VLT i Västerås, Nerikes allehanda och har som en liten biprodukt fått med sig Karlskoga-Kuriren på köpet.

Båda kapitalistgängen ger ut tidningar av samma anledning – att i slutänden tjäna pengar.
Inget ont i det. Det ingår liksom i arbetsbeskrivningen för kapitalister och är inget att säga om.

Det är också därför de är så extremt intresserade av siffror och så ointresserade av bokstäver, så fenomenalt pubertetsivriga på att skära i kostnader och personal och lika ointresserade av att diskutera redaktionellt innehåll som en sverigedemokrat av att diskutera fördelarna med kulturell mångfald.

Enda skillnaden mellan de två kapitalistgängen är att medan det ena kapitalistgänget (Ander-familjen) får försöka få verksamheten att gå ihop på egen hand så får det andra kapitalistgänget (Hjörne & co) årligen ett antal miljoner kr av skattepengar för att ge ut sin tidning i Karlskoga (år 2008 6.741.000 kr som annars kunde ha gått till exempel skola och barnomsorg).
Det är en obegriplighet i sig men gör å andra sidan att Larsa har ett jobb.

Att sedan Kurirens ägare anser sig ha råd att ha ett kalkerpapper vid namn Monica Sundberg anställt som ledarskribent för att recitera vad Niina Laitila och Mona Sahlin sagt dagen innan är ju bara ett strategiskt drag för att Karlskogas kvarvarande socialdemokrater ska behålla tidningen ett tag till (även om Socialdemokraternas lokala ordförande Helena Frisk förra gången Kuriren var konkurshotad övergick från helårsprenumeration till att betala tidningen per månad).

Att man har en ledarskribent utan egna åsikter gör ju inte tidningen mer röd än konkurrenten (som i sin tur har en chefredaktör med samma bristsjukdom).

Är KT lite blåare än Kuriren är det enbart av ilska över att tidningarna inte konkurrerar på lika villkor.
Det är en diskussion som vi inte behöver föra om tio år.
Då finns ingen av dem kvar.
Oberoende av färgnyanser.

Lindbäck ger oss feminister dåligt rykte

tisdag, januari 19th, 2010

Aftonbladets frilans Anna Lindbäck, som skriver hockey för AB i Karlstad just nu, har råkat ut för ett elakt rykte.
Sånt händer oss alla då och då.
Är det sant får man ta skiten, är det lögn får man rycka på axlarna.
Eller slå tillbaka.

Gör man det offentligt så får man finna sig i att även andra yttrar sig.
Det står i manualen för offentlig debatt.

Så.
Att Anna Lindbäck på sin blogg (http://annalindback.blogg.se) väljer att ta upp situationen har jag full förståelse för.
Men.
Problemet, för mig som feminist, är just att hon väljer feministvinkeln.

Anna Lindbäck beskriver sig själv som ”en driven 23-årig tjej” som ”nått hyfsade karriärmässiga framgångar” och inte bara det utan dessutom ”ibland till och med levererar bättre journalistiska alster än vissa i gubbgardet”.
Och därför är några, antagligen ”vissa i gubbgardet”,  så fruktansvärt avundsjuka på Lindbäck att de sprider skvaller om henne.
Antar jag att hon menar.

Jag vet inte.
Efter senaste FBK-matchen i Karlstad, 5-2 mot Frölunda och fjärde raka segern för FBK, skrev jag om Dragan Umicevics ledande roll, om matchhjälten Sev Blindenbacher som trots det funderar på att lämna klubben, om hur ”Pebben” Axelsson tyckte att hans Frölunda slarvar mest i elitserien, redogjorde för tränaren Ulf Dahléns sågning av sitt lags agerande (”Totalt oacceptabelt”) samt om hur Frölundas Carl Klingbergs otäcka skadesituation vid FBK-målet bara visade sig vara muskelkramp och om Pontus Larssons debut som målvakt i elitserien sedan Dahlén lyft ut ”Honken”.
Precis som många andra valde att göra.

Anna Lindbäck skrev om att Färjestads spelare tittat på en ”motivationsvideo” (dessutom; video år 2010?) med gamla guldscener och viktiga mål.
Jag är inte säker på att det ger Stora journalistpriset.

Anna Lindbäck har jobbat extra åt VF-sporten, gjort en sommar på Aftonbladet och skrivit hockey ett år för AB i Karlstad.
Helt okej – men som sammanfattning av ”hyfsade karriärmässiga framgångar” räcker det kanske inte så långt.

På en något så när normal arbetsplats hade det här inte varit något problem.
Ingen förväntar sig att en snickarlärling första dagen ska vara mer driven och yrkesskicklig än de snickare som jobbat i 20 år.
Inte ens lärlingen.
Möjligen mer energisk, mer pigg, mer ivrig och het – men inte lika yrkesskicklig.
Det blir man längs vägen. Om man jobbar på. Och om tur, talang och tajming rörs ner i samma gryta som hårt arbete och rätt inställning.

Så är det.
Vare sig det gäller journalistik eller något annat.

Jag tycker inte att Anna Lindbäck sticker ut ur mängden.
Jag tycker att hon skriver ganska schablonartat, att de frågor hon ställer ofta låter som klyschor, att hon är alltför övertygad om sin egen storhet och inte på en millimeter har den ödmjukhet och inställning som krävs för att man ska bli bra på något över huvud taget.
Hon påminner med andra ord rätt mycket om mig själv som 23-åring.

Det har ingenting med kön att göra.
Det har heller inget med ålder att göra.
Det har med person att göra.
Bredvid mig de senaste matcherna har jag haft en 19-åring som sekundsnabbt analyserat bristerna i Modos försvarsorganisation.
Och en 21-årig kvinna jag talade med i lördags hade en solklar analys av hur Frölunda borde ha agerat för att få stopp på Färjestad.
Min reaktion inför dem båda var att frankt konstatera att båda två begriper mer av hockey än vad jag gör.

Själv försöker jag lära mig lite av varje match jag ser, lyssnar på spelare och tränare, kollar och tycker nu att jag börjar få lite, lite grepp om det hela men känner mig ändå i det stora hela fortfarande som en nybörjare.
Precis som jag känner inför så mycket annat.

Men skulle någon kritisera mig så skulle jag inte inbilla mig att det berodde på något annat än vad jag skrivit eller tyckt.
Det är där Anna Lindbäck hade tjänat på att tänka efter en stund.
Istället för att ta fram bredaste schablonpenseln och måla upp en bild av bittra avundsjuka män kontra ung, framgångsrik kvinna som sopat banan med dem – i ett läge där varken framgångarna eller banan finns  annat än under nattens drömmar och som framtida förhoppningar.

Sammanfattningen av det hela?
Att såna som Anna Lindbäck ger oss feminister dåligt rykte.
Och att, apropå Lindbäcks senaste blogginlägg, riktiga proffs vet att ordet varken stavas ”oproffsionellt” eller ”oproffisionellt” utan ”oprofessionellt”.

Brännmyr nyanserar

onsdag, december 23rd, 2009

Jag vet inte.
Jag kan förstås ha fel.
Men…jag har under fler år som journalist än vad som antagligen är nyttigt varit mycket kritisk till väldigt många och till väldigt mycket.
Hängt ut x antal personer, kritiserat folk och företeelser.

Men jag har alltid haft principen att aldrig skriva något som jag inte varit beredd att säga till den berörde ansikte mot ansikte.
Och samtidigt haft full klarhet i att om man sticker ut hakan får man ta en och annan smäll, om man kritiserar andra får man vara beredd på att själv få kritik, om man granskar andra är priset att man får stå ut med att bli granskad själv.

Med Kurirens Jonas Brännmyr, född exakt på dagen tre år efter att jag började jobba som journalist, är det annorlunda.
Ingen har ännu offentligt hört honom uttrycka en åsikt.
Ingen har hört honom stå för något, argumentera för något, hävda sin åsikt i en diskussion.

Jag brukar gilla att läsa det Brännmyr skriver.
Han är duktig på att dra fram nyheter och fördelen med att läsa Kuriren och till exempel dess sportblogg är ju att man ofta är mer självständig och mer oberoende än vad KT är.

Däremot har jag och Brännmyr haft olika åsikter ett antal gånger.
Jag kritiserade honom till exempel när han i Kurirens spalter inför förra säsongen gjorde Christoffer Wiktorsson klar för Helsingborg efter att ha läst ett rykte på en blogg.
Det är inte seriös journalistik enligt min bok.
För att nu ta ett exempel av ett antal under de senaste åren.

Dock har han aldrig sagt ett ord om någon enda aktuell diskussion när vi mötts live.
Vilket vi av självklara skäl gjort ett stort antal gånger.
Inte om något annat heller.
Det mod som krävs för att stå för en åsikt och visa ryggrad uppstår aldrig hos Jonas Brännmyr förrän han är tillbaka framför datorn.
Då blir han desto tuffare.

Som när han denna vecka gör ett inlägg på Kurirens sportblogg, säger sig vilja ”gå ut och nyansera debatten” efter incidenten med ”Låt han dö” i Nobelhallen härom söndagen och skriver att ”Det vettigaste jag läst om klackincidenten hittade jag på det märkligaste av ställen. I en kommentar på Torbjörn Karlgrens blogg”.

No big deal.
Att bli kritiserad i den formen är som att bli smiskad med ett sugrör.
Jag har varit med om att få ha vakter på redaktioner efter saker vi skrivit, fått flytta hemifrån två gånger och bo på annan adress anonymt efter andra artiklar och blivit hotad fler gånger än jag minns.
På riktigt.

Men jag förstår inte varför Jonas Brännmyr har det här behovet av små slag under bältet.
Eller vad han får ut av det.
Varför han aldrig törs säga något därute i verkligheten, ansikte mot ansikte.
Jag ska fråga honom när jag ser honom nästa gång.
Jag är nämligen vuxen nog att ha det modet.
Något svar lär jag däremot inte få.

Men det kanske är så enkelt som att allt blir bättre om bara alla vi andra håller käften?

Fahlanders fataliteter

måndag, december 21st, 2009

Förhållandet mellan Kurirens Larsåke Grahn Wåhlén och Örebro hockeys galjonsfigur, tidigare ordförande, Mikael Fahlander är som den mellan räddningstjänsten i Karlskoga och den där flishögen på Kilsta industriområde.
Det kan vara lugnt ett tag men så flammar elden upp igen och räddningstjänsten får rycka ut och släcka.
Och så går det en kort tid och så…ja, du förstår.
Och i räddningstjänstens roll i mediavärlden i just det här sammanhanget finns Kurirens chefredaktör Göran Karlsson.

Problemet är möjligen att Mikael Fahlander är väldigt lik de flesta journalister.
Fahlander är mild som en vårvind vid alla möten han deltar i och tyst som KT:s Benny Abrahamsson på en presskonferens men tuff som Tyson när han återvänder till datorn och bloggar.
Det är ett mycket vanligt journalistiskt agerande och ett mycket beklagligt sådant. 
Och precis som de flesta journalister tål han inte kritik.

Jag gillar Fahlander.
Jag gillar hans sätt att sticka ut, hans sätt att hämningslöst vräka ur sig åsikter om högt och lågt.
Fler sådana i svensk hockey och jag gör vågen.

Men.
Sätter man öknamn på spelare på bloggen, dissar vissa lag (ska vi säga Tingsryd? Ska vi säga Bofors?) konsekvent, inte kan låta en Bik-förlust passera utan att nanosekunder senare ligga ut på bloggen med ett konstaterande att ”nu har raset börjat” så får man också tåla en del.

I söndags efter att Niklas Lihagen var millimetrar eller minuter från döden var jag en av de journalister som träffade Fahlander.
Jag har full förståelse för hans reaktioner.
Han har just sett en spelare i sitt lag vara nära att dö, en spelare han själv har en nära relation till och är naturligtvis fruktansvärt berörd och, lika självklart, i ett slag av chocktillstånd.

Folk reagerar olika då.
Jag har sett folk stå och skratta hysteriskt minuterna efter beskedet att deras närmaste dött.
Sett en mamma iskallt tala ut om sin dotters död och rikta misstankarna åt ett visst håll – trots att det varit hon själv som mördat dottern i källarförrådet.
Och så vidare.

Fahlander var naturligtvis djupt berörd i korridorerna i Nobelhallen.
Och med all rätt.
Han hade just sett en vän vara nära döden.
Och hört idioter dessförinnan skrika ”låt han dö”.
Säger man i det läget saker som inte är så genomtänkta är det inte konstigt.
Han har min fulla förståelse.

Men när han i dagens Kuriren är mer förorättad än Bill Clinton var när han om Monica Lewinsky sade ”I´ve never had sex with that woman” så tar han i så att fönsterrutorna riskerar att spricka.
Naturligtvis har Larsa Grahn Wåhlén fel i en del påståenden.
Men Fahlander har ibland i sitt bloggande gjort mig förvånad genom en del av de saker han – som trots allt är sportchef – vräkt ur sig på bloggen.
Det är till exempel omöjligt att tänka sig Biks Stefan Bengtzén hävda liknande saker i text.
Där handlar det om att uppträda med en värdighet och en lägstanivå som stämmer med ens position.

Kurirens chefredaktör Göran Karlsson skrev en gång i ett internt mejl om mig att eftersom jag var jag så fick jag tåla lite mer än andra.
Det var efter att jag blivit beljugen av en Kuriren-krönikör med hjälp av lite falskciterande.
Okej.
Jag sticker ut min haka och får tåla att få på käften.
Men det får, faktiskt, Mikael Fahlander också.

Det hindrar mig dock inte från att samtidigt påpeka att jag hoppas att han fortsätter att sticka ut den.
Och att Larsa Grahn Wåhlén också gör det.

Ännu ett i-landsproblem?

tisdag, december 15th, 2009

Striden är hård.
Hett laddade formuleringar far genom luften.
Sprickan är avgrundsdjup.
Ärendet har gått till centrala förhandlingar.

Vad det handlar om?
Att journalisterna på Arbetarbladet i Gävle ska få köra högerstyrda bilar.

De bilar som tidningsbuden använder när de delar ut tidningarna på morgonen står nämligen stilla resten av dagen.
Då kan journalisterna köra dem, anser vd:n på Arbetarbladet.

Men lokalredaktörerna, som tidigare fått använda sina egna bilar mot ersättning, protesterar vilt.
Bland argumenten mot de högerstyrda bilarna finns att man måste långt ut åt vänster för att se mötande bilar vid en omkörning.

Vilket uppenbarligen inte är fallet när tidningsbud kör dem.
Och vi som anser att journalister är bortskämda har väl fått ytterligare ett belägg för den saken.

En viss sorts män

tisdag, november 24th, 2009

Leksands-tränaren Leif Strömberg säger till en domare att ”ni har rövknullat oss hela matchen”, Liston Söderberg talar om att han aldrig skulle släppa in homosexuella i sitt lag och när hockey-domaren Ulf Rådbjer ska dissa en Rögle-spelare (varför han nu över huvud taget ska kommentera saken) så säger han ”Du slängde dig som en jävla fitta”.

En viss sorts män tror fortfarande år 2009 att det värsta och mest nedsättande man kan göra är att utpeka någon som bög eller kvinna.

De finns lite överallt.
Lite då och då.

Det är bara något år sedan ett hockeyderby i matchannonsen visade motståndarlaget i en bild där det stack upp ett par stringtrosor ur hockeybrallorna.
Kärringar, alltså.

Bara några år sedan DIF-webbens krönikör inför ett derby mot Örebro skrev att ”i mina ögon är det ett perfekt tillfälla att möta systrarna från Närkesslätten”.
”Systrar” = ”Fröknar” = ”Kärringar”.

Och när Kurirens sportchef Jonatan Björck idag ska driva lite med sig själv för att han skrivit sin första recension (Melissa Horn i Karlstad) gör han det under rubriken ”Debut som kulturtant”.
Så skulle en riktig karl aldrig uttrycka sig.

När jag skrev ”K”-ordet i Karlskoga tidning

söndag, november 15th, 2009

Jag skyller på Lars Swanö.
Han skriver i VF om när Erik Hamrén tränade Degerfors och efter en seger mot AIK jämförde känslan med att vinna  med hur man kände sig efter bra sex.
Det är då jag kommer att tänka på Petter Hägerbäck.

Hägerbäck var en ung fjant från Stockholm som av en anledning än mer outgrundlig än den som fick Bofors IK att rekrytera Magnus Arvedson vid den tid det här utspelar sig var tränare för Bofors IK.
Då 26-27 år gammal. Typ.
Det var en svårartad tid för stadens sportjournalister.
Ringde vi fel dag eller fel tid eller när Petter höll på att laga middag eller något så blev han ledsen på oss.

Men.
Jag har alltid varit en anhängare av åsikten att man ska skriva som folk säger.
Helgen innan hade jag stått i ett bås i Nobelhallen och hört tränaren för ett pojkhockeylag 13-åringar – i ledningen med tre minuter kvar – skrika så hela hallen hörde det ”nu jävlar är det kuken som ska fram sista bytena” för att inpränta vikten av att satsa allt på att föra segern i hamn.

Det är inte så vackert sagt.
Men det är ur flera aspekter en väldigt talande bild.
Och representativ.

Så…söndagen därpå spelade Bofors hemma och förlorade oväntat.
Sur Hägerbäck i omklädningsrummet.
- Svag insats av laget, sade Hägerbäck.
Kunde ni tränare ha gjort något för att ändra det, frågade jag.
- Vi kan ju inte knulla grabbarna pigga, svarade Hägerbäck och jag tänkte ”jäss, där kom rubriken”.

Det blev också rubriken på Karlskoga tidnings sportsidor.
”Vi kan inte knulla grabbarna pigga” stod det i fet stil.

Tidningen blev färdigredigerad.
Sidorna gick iväg till Karlstad.
I tryckeriet tryckte någon på startknappen.

Men någonstans mitt i tryckningen av den måndagsupplagan av Karlskoga tidning bläddrade någon i tryckeriet igenom den KT som höll på att tryckas och såg att det faktiskt stod ”knulla” i en rubrik.
Denne någon ryckte till sig en telefon, ringde en NWT-direktör och frågade ”ska det stå ”knulla” i Karlskoga tidning?”
- Nej, det ska det verkligen inte, sade direktören.

Samtalet avslutades och sedan hände det.
Det som så här långt och hittills bara har hänt en gång på 126 år.
Ropet ljöd genom NWT:s tryckeri i Karlstad;
- Stoppa pressarna!

Två världskrig.
Ingo världsmästare i tungviktsboxning.
Olof Palme mördad.
Månlandning.
Berlinmurens fall.
Icke.
Det var när jag skrev ”K”-ordet i Karlskoga tidning som pressarna stoppades.
För första och hittills enda gången.

Omredigering av sidan i Karlstad.
Några få tidigt tryckta exemplar hann distribueras och Kurirens Larsa Grahn hann få tag i ett av dem i Örebro måndag morgon.
Men när KT nådde tidningens prenumeranter måndag morgon stod det ”Vi kan inte göra grabbarna pigga” i rubriken. 

Jag har med andra ord skrivit tidningshistoria.
Även om jag, kanske, under åren på journalisthögskolan hade trott att  jag skulle göra det av något annat och möjligen ädlare skäl…


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu