Archive for the ‘journalistik’ Category

25 april 2019 – Att glädjas åt SvD en vanlig torsdag

torsdag, april 25th, 2019
Svenska Dagbladet denna torsdag;
På förstasidan en hänvisning till Margit Richerts kulturkrönika, en till SvD-psykologen Jenny Jägerfelds text och en till Gunilla von Halls krönika om världsläget.
Där finns även kontaktuppgifter till chefredaktör Anna Careborg, politiske chefredaktören Tove Lifvendahl och redaktionschefen Maria Rimpi.
På ledarsidan har visserligen inte Tove Lifvendahl skrivit denna dag men däremot hennes kolleger Lydia Wålsten och Maria Ludvigsson ur den ledarredaktion som har kvinnlig majoritet och för nästa uppslag ansvarar debattredaktören Carina Stensson.
Dagens börsanalys i SvD? Den handlar om Volvo och är skriven av Patricia Hedelius.
Det är, trots allt, inte så många år sedan en sammanställning av det här slaget om Sveriges ledande konservativa dagstidning skulle ha sett ut på ett väldigt annorlunda sätt.
Man får notera och ta vara på de glädjeämnen som finns.

15 april 2019 – Då var undergången nära

måndag, april 15th, 2019

Allsvenskan har knappt börjat men en och annan sportjournalist har redan toppat formen.
Således skriver DN idag efter AIK-Sirius att ”Det krävdes en rejäl utskällning i halvtid. Sedan kom regerande mästarna igång och undvek en katastrof. Laget vände 0-1 i halvtid till seger 2-1.”

Ja. Att i tredje omgången av 30 riskera seriens första förlust fyller naturligtvis även högt ställda krav på en potentiell katastrof.

30 mars 2019 – Om avsaknad av yrkesstolthet

lördag, mars 30th, 2019
Ingen skulle tycka att en snickare gjort ett bra jobb eftersom han faktiskt kommit ihåg att spika fast golvlister på tre av fyra väggar.
Ingen skulle heller tycka att ett vägjobb varit perfekt genomfört eftersom det var asfalt lagd nästan hela vägen och dessutom förstod man ju även utan asfalt var man skulle köra.
Förstås.
Vi förväntar oss att snickaren, busschauffören, vägarbetarna, sjuksköterskorna ska göra sitt jobb fullt och utan missar.
Missar de ändå tycker vi att vi har full rätt att påpeka det.
Det har vi också.
Men samma sak gäller även yrkesgruppen med Sveriges ömmaste tår, journalister.
Det är inte gnäll att påpeka för Svenska spel att på väggen bakom studiogästerna ska det inte, som idag, stå att Viktor Prodell är en ”brilljant värvning” eftersom ordet stavas briljant.
Det är så att säga en golvlist som saknas hos Svenska spel.
Än värre att i gårdagens DN, om Swedbank, i en analys författad av en ansedd ekonomisk reporter få läsa att det är ett frågetecken ”vad bankledningen visst om misstänkta konton i Baltikum”.
Där fattas i överförd bemärkelse åtminstone två golvlister.
Även för tio år sedan hade man visserligen hittat usel svenska hos slaskmedia men i Sveriges största morgontidning hade man inte dagligen kunnat hitta svårartade språkliga fel.
Hade journalister haft snickares förmåga att få fel påpekade för sig hade vi möjligen kunnat ha ett visst hopp.
Det finns ingen anledning att ha nu – men lik förbannat är det en underlighet att just journalister inte ska ha yrkesstolthet nog att kunna och förmå hantera sina verktyg korrekt men ändå bli så upprörda in i hjärteroten när man påpekar detta faktum.
Håhåjaja

28 februari 2019 – Många gammeldanskar räddade

torsdag, februari 28th, 2019

Här, i dagens text om danska Arla, kan man tala om att göra en insats för mänskligheten;
”Sedan 2012 har Arla samarbetat med Fødevarebanken och säkrat massor av goda mejeriprodukter till socialt utsatta danskar som annars skulle ha gått till spillo”.

27 februari 2019 – Jag, Refaat och doktorshatten

onsdag, februari 27th, 2019
i satte oss i bilen utanför Expressen på Gjörwellsgatan, jag och fotografen. Åkte ut till företaget, intervjuade den nye vd:n. Vinkeln var att han var Stockholms-börsens förste vd med invandrarbakgrund och eftersom han dessutom spelade, eller möjligen spelat, fotboll i division 4 kändes det ganska lättskrivet.
Vi pratade ett par timmar, vd:n berättade om sina tankar, idéer och ambitioner, sin bakgrund och sina studier, bokstaverade namnet på doktorsavhandlingen så det skulle bli rätt och sedan tog fotografen sina bilder på vd:n trixande med bollen i labbet.
Vi hade fotbollen med oss eftersom vi hade bestämt vinkeln i förväg och dagen därpå var text och bild i Expressen under rubriken ”Nu bollar han med miljoner”.
Det var 1984 och igår kväll såg jag rubriken igen när andra delen av Tom Alandhs dokumentär om Leif Silbergsky rullade i SVT.
För företaget vi besökte var Fermenta, vd:n var Refaat el Sayed och även om det inte är någon merit så får jag ju lov att erkänna att min artikel i Expressen var den första i svensk dagspress där den så icke existerande doktorsavhandling som så småningom skulle placera Refaat i fängelse och blåsa omkull såväl Fermenta som fusionen med Volvo nämndes.
Det finns olika sätt att skriva presshistoria.
Med facit i hand inser jag att ett alternativ hade varit att välja ett annat.

21 februari 2019 – Äntligen!

torsdag, februari 21st, 2019

Dagens utan konkurrens mest lovande rubrik kommer ur Ica-Kurirens nyhetsbrev;
”Redan en minuts träning gör skillnad”.

10 februari 2019 – Rätt igen av polisen

söndag, februari 10th, 2019

Dagens rubrik i nyhetsflödet;
”Man knivhöggs i huvudet – polisen misstänker mordförsök”.
Även det förefaller vara en rimlig polisiär bedömning.

4 februari 2019 – Rubrikkonst

måndag, februari 4th, 2019

Morgonens rubrik;
”Här är okända bidraget – som många inte vet om”.
Ja, det ligger väl lite grann i sakens natur.

27 januari 2019 – Usel journalistik och kolleger som sviker

söndag, januari 27th, 2019

Ungefär fyra minuter in på den fleråriga journalistutbildningen får man lära sig att värdera källor och att konstatera att vad man än kan säga om Karl Marx så var hans iakttagelse att ”intresset ljuger aldrig” en skarpsinnig iakttagelse.

Mer konkret;
när man har satt sig i bänkraden på journalisthögskolan, stolarna slutat skrapa och läraren hälsat välkommen till första lektionen berättar hen att om till exempel en socialdemokrat kommer och säger att hen har avslöjande uppgifter om en moderat ska man vara skeptisk.
Likaså om en AIK-are dagen innan ett derby mot Hammarby kommer och förklarar sig villig att bidra med komprometterande fakta om två Hammarby-spelare.
Eller om en av två kandidater till en toppost visar sig vara beredd att dela med sig av dokument som visar den andra kandidatens totala uselhet.

Då ska man sitta still i båten. Fatta läget. Inse att det finns en anledning till att personerna så välvilligt kommer med uppgifter till en som journalist.
Tyvärr kom chefer och reporter vid SVT Örebro för sent till just den lektionen. Det har vi som tittar anledning att beklaga.

SVT:s reporter fick nämligen ett tips om att det förekom oegentligheter inom Örebro Pride och tipsaren kunde visa på att det vid ett tillfälle under sju år betalats pengar till det företag som ägs av en av initiativtagarna till Örebro Pride och som, bland annat, arbetat med sponsorintäkter till Pride.

Med detta papper i näven och en utsaga från en anonym fegis som förklarade sig ”jävligt förbannad” men utan någonting mer publicerade SVT fyra inslag plus webbtexter där man tog heder och ära av Anna och Brittinger Örenius, de två initiativtagarna till Pride Örebro.

Något mer hittade man inte. Den enkla förklaringen är att inget mer fanns att hitta och, efter att ha sett tv-inslagen, förmågan att hitta något om något funnits knappast fanns hos aktuell SVT-reporter.

Men att man inte hade mer än ett tips som någon stoppat i käften på SVT hindrade inte public service från att påstå att ”stora delar av bidragen till Örebro Pride” inte använts rätt utan kriminellt nog ”hamnade i grundarnas egna fickor”.
Man sade att det ”fanns flera ekonomiska tvivelaktigheter i den här föreningen” kring hur, notera ordvalet, ”de pengar som var tänkta att gå till just hbtq-frågor” och anonym fegis fick säga att skattepengar inte ”ska hamna i fick på någon som sitter och skor sig på det”.
Som om så hade skett.


Den anonyme fegis man – i dramatiskt motljus – visade upp och som sade sig vara ”jävligt förbannad” fick räcka för att moraliskt indignerad reporter skulle kunna säga att grundarnas agerande ”fått kritik” och att avslöjandena ”mött starka reaktioner”.
Vilka fick vi naturligtvis inte veta.

Örebro Pride förklarades utan exempel vara ”en antidemokratisk ständigt konfliktdrabbad förening där ett fåtal personer styr med järnhand” där dessutom – och förstås fortfarande utan exempel – ”kritiker systematiskt tystnats ned och bytts ut”.
När man ändå var igång förklarade SVT – möjligen i ett kort ögonblick av klarsyn – att man inte kunde gå in mer i detalj därför att, påstod man, föreningens bokföring var ofullständig och att Örebro kommun, häpnadsväckande nog då det är ett lagbrott, inte sparat allt underlag för bidragsansökningarna.

Att Anna Örenius och hennes mor Brittinger Örenius var ordförande för Örebro Pride respektive ägare till det aktuella bolaget redovisades dramatiskt med bilder och belopp som smackades upp på vägg bakom heroisk reporter, trots att dessa faktum tröskats igenom media några hundra gånger sedan 2012.

Det hela är alltså ett praktexempel på hur en journalist springer iväg åt det håll någon sagt till hen att springa och sedan vägrar att inse att materialet inte håller ens till ett twitter-inlägg på hens privata sida.
Det är ett lika stort praktexempel på dålig chefsskap där ansvarig chef på SVT skulle ha granskat materialet och sagt ”sorry, men det här håller inte”.
Istället valde man att gå ut i ett antal tv-inslag kring tramset med påföljd att man inte bara offentligt hängde de två initiativtagarna till Örebro Pride utan dessutom gjorde det utan att kunna dokumentera varför de borde hängas.
Man såg dessutom till att förverkliga en våt dröm hos homofober och högerextremister som kunde länka till opartiska, osakliga public service som visade hur illa fosterlandsförrädare som Pride-aktivister skötte sig.
Hos samnytt.se har texten just nu ungefär 500 delningar.

Men det är inte slut där.
Snart en vecka efter den första publiceringen har SVT valt att stå kvar med foten i det klaver man trampat i, antagligen i insikten att det låter lika mycket när man drar upp foten ur det som när man trampade i det.
Övriga media tiger still. Den regionala nyhetstidningen tycker, enligt uppgift, att SVT:s publicering var ”för tunn”, vilket man kan hålla med om och Sveriges radio tycker väl – som journalister ofta gör – att det är taskigt att trampa på kollegers ömma tår (och nästa gång kan det ju vara en själv som gör ett likadant misstag och det vill man ju inte att någon ska påpeka då).
Det finns, om man nu vill reda ut saken, en ekonomisk sammanställning kring Örebro Pride gjord av en extern revisor. Den har inga media valt att publicera.

Kvar står istället två personer som hängts offentligt av usel journalistik.
Någonstans sitter den som tipsade SVT och förundras, antar jag, över hur snabbt, villigt och utan eftertanke man kan få en så kallad nyttig idiot att springa i den riktning man vill.
Och kvar sitter även ett antal personer inom regionala media som borde ha tagit ett publicistiskt ansvar i det här läget – men som uppenbarligen tycker att det är okej att tiga still i kollegialt samförstånd även till priset av att två personer själva får ta hela den oförtjänta smällen.
Det är, i alla avseenden, en såväl obehaglig som ömklig syn.
Att granskningsnämnden nu kommer att ta upp ärendet är en klen tröst, åtminstone för de journalister som valt att inte göra sitt jobb.

24 januari 2019 – Att drabbas av usel journalistik

torsdag, januari 24th, 2019

Under rubriken ”SVT avslöjar” gör SVT Örebro allt utom just det och genomför istället ett totalt journalistiskt haveri inklusive offentlig hängning av två namngivna människor.
Det gäller Örebro Pride.
”Stora delar av bidragen till Örebro Pride” har, hävdar SVT, inte gått dit de ska utan ”hamnade i grundarnas egna fickor”.
2014 handlade det om ”nästan hälften av de insamlade pengarna”, avslöjar SVT som säger sig ha ”granskat hur föreningens ekonomi skötts sedan starten 2012”.

I helfigur utomhus berättar reportern att när han ”började granska det här” så, säger han, ”insåg jag snabbt” att det ”fanns flera ekonomiska tvivelaktigheter i den här föreningen”.
Därför har man ”granskat hur två av huvudaktörerna” använt ”de pengar som var tänkta att gå till just hbtq-frågor”.
Avslöjandena har ”fått kritik” samt ”mött starka reaktioner”, berättar den programenligt upprörde reportern.
De ”starka reaktioner” man kan redovisa är en enda anonym person säger sig bli ”så jävla förbannad” för att ”det här är skattemedel som ska gå till att främja hbtq-personer” och inte ”ska hamna i fickan på någon som sitter och skor sig på det”.

Några andra får sedan beskriva föreningen bakom Pride som ”en antidemokratisk ständigt konfliktdrabbad förening där ett fåtal personer styr med järnhand” (hur får vi varken veta eller får exempel på). Den har varit ”antidemokratisk” (på vilket sätt förklarar inte SVT) och ”kritiker systematiskt tystats ned och bytts ut” (hur det gått till i en förening med årsmöte och stadgar förklaras inte).

Alla anonyma är överens om att ingen någonsin haft någon insyn i föreningens ekonomi. Man hävdar att inte ens kassören haft insyn i de ekonomiska avtalen.
De två personer, som vågar stå för sina åsikter med namn, har en annan uppfattning.
I bild och med A4-ark som sätts upp ett efter ett visar reportern sedan hur Örebro Pride använt företaget Mefab och med först en bild att ägare till Mefab är Brittinger Örenius (häpp!) och sedan med nästa bild att ordförande för Örebro Pride är hennes dotter Anna Örenius (dubbelt häpp!).

Man kan naturligtvis ha olika krav på vad som i fyra delar i public service ska klassas som ett ”avslöjande”. Men något som de som avslöjas själva tjatat hål i huvudet på folk om sedan 2011 är svårt att klassa som ett sådant.
Om man till exempel googlar på ”Brittinger Örenius Örebro Pride” får man 240 träffar även om man räknar bort SVT:s avslöjande.
På Örebro Prides hemsida kan man snabbt hitta konstaterandet att ”Idén till Örebro Pride växte fram för sju år sedan av Anna Örenius och Brittinger Örenius”.

Samma information kan man hitta hos Örebrocompaniet och i intervjuer från 2012 och framåt kan man läsa om hur Anna Örenius 2011 arbetade som volontär på Pride i Stockholm och sedan fick idén att tillsammans med sin mamma starta något liknande i Örebro.
I ett reportage från 2012 kan man läsa om hur ”från och med nyår har Anna och hennes mamma, Brittinger Örenius, arbetat heltid med Örebro Pride” och att ”i Örebro är det Anna och hennes mamma som står bakom festivalen”.
Och så vidare.
År efter år. I reportage efter reportage.

Hur är det då med SVT:s påstående att ”I samband med nedläggningshotet har SVT Nyheter Örebro granskat hur föreningens ekonomi skötts sedan starten 2012”.
Ja, har man det så är det i alla fall inget man berättar för tittarna vilket man skyller på att ”föreningens ekonomiska redovisning är i viss mån bristfällig” (hur får vi inte veta) samt att ”Örebro kommun har inte sparat allt redovisningsmaterial som kommit in under åren” (Örebro kommun diarieför alltså inte underlag för bidragsansökningar? Det är väl allvarligt i så fall?)

Men ett tips som man fått visar en enskild händelse 2014 då Örenius bolag Mefab fått 125 000 kr från föreningen Örebro Pride för sitt arbete med att dra in sponsorer med mera.
Detta tips har man alltså lyckats vidarebefordra, vilket inte är någon storartad insats i ämnet undersökande journalistik.
Och;
eftersom den heroiske reportern snabbt berättar att han så snabbt insåg att det ”fanns flera ekonomiska tvivelaktigheter i den här föreningen” – varför då inte berätta om dem?

När man så påpekar att ”den på pappret ideellt arrangerade pridefestivalen i Örebro hotas av nedläggning” har man dessutom slagit fast skuldfrågan bakom nedläggningshotet, bland annat i form av ”hur två av huvudaktörerna bakom evenemanget har använt de pengar som var tänkta att gå till just hbtq-frågor” men som anonym fegis alltså får vara förbannad över  eftersom dessa pengar inte är något som ”ska hamna i fickan på någon som sitter och skor sig på det”.

Det är naturligtvis inget avslöjande eftersom man inte avslöjar något.
Man hänger ut skurkar som i så fall hängt ut sig själva oavbrutet sedan 2011.
Och man glömmer att det påstådda nedläggningshotet beror på att man letar en ny arrangör eftersom exempelvis Anna Örenius efter sju år inte orkar dra sin del av lasset längre kring den fantastiska folkfest som Pride i Örebro blivit.
Man hänger oskyldiga i en offentlig rättegång där utgången är given i förväg och man gör det i public service där man på hemsidan längst ned läser att ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant”.
Så långt läste uppenbarligen varken reportern eller hans chefer innan de lät publicera sin offentliga hängning.

Illa?
Ja. På många sätt.
Att det är usel journalistik är en sak.
Det kan man leva med även om man skäms som yrkesverksam i samma bransch.
Värre är att man tar heder och ära av två människor utan att kunna belägga varför så ska ske – mer än att man vid ett tillfälle 2014 ha fått betalt för vad som innan beskrivits som ett heltidsarbete.

Då är det värre på annat sätt.
När SVT sprider dravel om frontfigurer inom något som Pride så vaknar trollen snabbt och det dröjde förstås inte länge innan SVT:s avslöjande fanns på högerextrema nätsajter.
När jag tittade hos Samnytt i kväll hade ”nyheten” så långt fått 509 delningar.
Homofoberna och högerextremisterna har säkert goda möjligheter att stöka till tillvaron för två eller tre generationer Örenius.
Vilket ansvar tar SVT för det?
Får vi svar på även den frågan i rörliga bilder med heroisk reporter?

Jag lider med de drabbade.
Ingen förtjänar att drabbas av så usel journalistik.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu