Karlgrens blogg

Morgonens rubrik;
”Här är okända bidraget – som många inte vet om”.
Ja, det ligger väl lite grann i sakens natur.

Ungefär fyra minuter in på den fleråriga journalistutbildningen får man lära sig att värdera källor och att konstatera att vad man än kan säga om Karl Marx så var hans iakttagelse att ”intresset ljuger aldrig” en skarpsinnig iakttagelse.

Mer konkret;
när man har satt sig i bänkraden på journalisthögskolan, stolarna slutat skrapa och läraren hälsat välkommen till första lektionen berättar hen att om till exempel en socialdemokrat kommer och säger att hen har avslöjande uppgifter om en moderat ska man vara skeptisk.
Likaså om en AIK-are dagen innan ett derby mot Hammarby kommer och förklarar sig villig att bidra med komprometterande fakta om två Hammarby-spelare.
Eller om en av två kandidater till en toppost visar sig vara beredd att dela med sig av dokument som visar den andra kandidatens totala uselhet.

Då ska man sitta still i båten. Fatta läget. Inse att det finns en anledning till att personerna så välvilligt kommer med uppgifter till en som journalist.
Tyvärr kom chefer och reporter vid SVT Örebro för sent till just den lektionen. Det har vi som tittar anledning att beklaga.

SVT:s reporter fick nämligen ett tips om att det förekom oegentligheter inom Örebro Pride och tipsaren kunde visa på att det vid ett tillfälle under sju år betalats pengar till det företag som ägs av en av initiativtagarna till Örebro Pride och som, bland annat, arbetat med sponsorintäkter till Pride.

Med detta papper i näven och en utsaga från en anonym fegis som förklarade sig ”jävligt förbannad” men utan någonting mer publicerade SVT fyra inslag plus webbtexter där man tog heder och ära av Anna och Brittinger Örenius, de två initiativtagarna till Pride Örebro.

Något mer hittade man inte. Den enkla förklaringen är att inget mer fanns att hitta och, efter att ha sett tv-inslagen, förmågan att hitta något om något funnits knappast fanns hos aktuell SVT-reporter.

Men att man inte hade mer än ett tips som någon stoppat i käften på SVT hindrade inte public service från att påstå att ”stora delar av bidragen till Örebro Pride” inte använts rätt utan kriminellt nog ”hamnade i grundarnas egna fickor”.
Man sade att det ”fanns flera ekonomiska tvivelaktigheter i den här föreningen” kring hur, notera ordvalet, ”de pengar som var tänkta att gå till just hbtq-frågor” och anonym fegis fick säga att skattepengar inte ”ska hamna i fick på någon som sitter och skor sig på det”.
Som om så hade skett.

Den anonyme fegis man – i dramatiskt motljus – visade upp och som sade sig vara ”jävligt förbannad” fick räcka för att moraliskt indignerad reporter skulle kunna säga att grundarnas agerande ”fått kritik” och att avslöjandena ”mött starka reaktioner”.
Vilka fick vi naturligtvis inte veta.

Örebro Pride förklarades utan exempel vara ”en antidemokratisk ständigt konfliktdrabbad förening där ett fåtal personer styr med järnhand” där dessutom – och förstås fortfarande utan exempel – ”kritiker systematiskt tystnats ned och bytts ut”.
När man ändå var igång förklarade SVT – möjligen i ett kort ögonblick av klarsyn – att man inte kunde gå in mer i detalj därför att, påstod man, föreningens bokföring var ofullständig och att Örebro kommun, häpnadsväckande nog då det är ett lagbrott, inte sparat allt underlag för bidragsansökningarna.

Att Anna Örenius och hennes mor Brittinger Örenius var ordförande för Örebro Pride respektive ägare till det aktuella bolaget redovisades dramatiskt med bilder och belopp som smackades upp på vägg bakom heroisk reporter, trots att dessa faktum tröskats igenom media några hundra gånger sedan 2012.

Det hela är alltså ett praktexempel på hur en journalist springer iväg åt det håll någon sagt till hen att springa och sedan vägrar att inse att materialet inte håller ens till ett twitter-inlägg på hens privata sida.
Det är ett lika stort praktexempel på dålig chefsskap där ansvarig chef på SVT skulle ha granskat materialet och sagt ”sorry, men det här håller inte”.
Istället valde man att gå ut i ett antal tv-inslag kring tramset med påföljd att man inte bara offentligt hängde de två initiativtagarna till Örebro Pride utan dessutom gjorde det utan att kunna dokumentera varför de borde hängas.
Man såg dessutom till att förverkliga en våt dröm hos homofober och högerextremister som kunde länka till opartiska, osakliga public service som visade hur illa fosterlandsförrädare som Pride-aktivister skötte sig.
Hos samnytt.se har texten just nu ungefär 500 delningar.

Men det är inte slut där.
Snart en vecka efter den första publiceringen har SVT valt att stå kvar med foten i det klaver man trampat i, antagligen i insikten att det låter lika mycket när man drar upp foten ur det som när man trampade i det.
Övriga media tiger still. Den regionala nyhetstidningen tycker, enligt uppgift, att SVT:s publicering var ”för tunn”, vilket man kan hålla med om och Sveriges radio tycker väl – som journalister ofta gör – att det är taskigt att trampa på kollegers ömma tår (och nästa gång kan det ju vara en själv som gör ett likadant misstag och det vill man ju inte att någon ska påpeka då).
Det finns, om man nu vill reda ut saken, en ekonomisk sammanställning kring Örebro Pride gjord av en extern revisor. Den har inga media valt att publicera.

Kvar står istället två personer som hängts offentligt av usel journalistik.
Någonstans sitter den som tipsade SVT och förundras, antar jag, över hur snabbt, villigt och utan eftertanke man kan få en så kallad nyttig idiot att springa i den riktning man vill.
Och kvar sitter även ett antal personer inom regionala media som borde ha tagit ett publicistiskt ansvar i det här läget – men som uppenbarligen tycker att det är okej att tiga still i kollegialt samförstånd även till priset av att två personer själva får ta hela den oförtjänta smällen.
Det är, i alla avseenden, en såväl obehaglig som ömklig syn.
Att granskningsnämnden nu kommer att ta upp ärendet är en klen tröst, åtminstone för de journalister som valt att inte göra sitt jobb.

Under rubriken ”SVT avslöjar” gör SVT Örebro allt utom just det och genomför istället ett totalt journalistiskt haveri inklusive offentlig hängning av två namngivna människor.
Det gäller Örebro Pride.
”Stora delar av bidragen till Örebro Pride” har, hävdar SVT, inte gått dit de ska utan ”hamnade i grundarnas egna fickor”.
2014 handlade det om ”nästan hälften av de insamlade pengarna”, avslöjar SVT som säger sig ha ”granskat hur föreningens ekonomi skötts sedan starten 2012”.

I helfigur utomhus berättar reportern att när han ”började granska det här” så, säger han, ”insåg jag snabbt” att det ”fanns flera ekonomiska tvivelaktigheter i den här föreningen”.
Därför har man ”granskat hur två av huvudaktörerna” använt ”de pengar som var tänkta att gå till just hbtq-frågor”.
Avslöjandena har ”fått kritik” samt ”mött starka reaktioner”, berättar den programenligt upprörde reportern.
De ”starka reaktioner” man kan redovisa är en enda anonym person säger sig bli ”så jävla förbannad” för att ”det här är skattemedel som ska gå till att främja hbtq-personer” och inte ”ska hamna i fickan på någon som sitter och skor sig på det”.

Några andra får sedan beskriva föreningen bakom Pride som ”en antidemokratisk ständigt konfliktdrabbad förening där ett fåtal personer styr med järnhand” (hur får vi varken veta eller får exempel på). Den har varit ”antidemokratisk” (på vilket sätt förklarar inte SVT) och ”kritiker systematiskt tystats ned och bytts ut” (hur det gått till i en förening med årsmöte och stadgar förklaras inte).

Alla anonyma är överens om att ingen någonsin haft någon insyn i föreningens ekonomi. Man hävdar att inte ens kassören haft insyn i de ekonomiska avtalen.
De två personer, som vågar stå för sina åsikter med namn, har en annan uppfattning.
I bild och med A4-ark som sätts upp ett efter ett visar reportern sedan hur Örebro Pride använt företaget Mefab och med först en bild att ägare till Mefab är Brittinger Örenius (häpp!) och sedan med nästa bild att ordförande för Örebro Pride är hennes dotter Anna Örenius (dubbelt häpp!).

Man kan naturligtvis ha olika krav på vad som i fyra delar i public service ska klassas som ett ”avslöjande”. Men något som de som avslöjas själva tjatat hål i huvudet på folk om sedan 2011 är svårt att klassa som ett sådant.
Om man till exempel googlar på ”Brittinger Örenius Örebro Pride” får man 240 träffar även om man räknar bort SVT:s avslöjande.
På Örebro Prides hemsida kan man snabbt hitta konstaterandet att ”Idén till Örebro Pride växte fram för sju år sedan av Anna Örenius och Brittinger Örenius”.

Samma information kan man hitta hos Örebrocompaniet och i intervjuer från 2012 och framåt kan man läsa om hur Anna Örenius 2011 arbetade som volontär på Pride i Stockholm och sedan fick idén att tillsammans med sin mamma starta något liknande i Örebro.
I ett reportage från 2012 kan man läsa om hur ”från och med nyår har Anna och hennes mamma, Brittinger Örenius, arbetat heltid med Örebro Pride” och att ”i Örebro är det Anna och hennes mamma som står bakom festivalen”.
Och så vidare.
År efter år. I reportage efter reportage.

Hur är det då med SVT:s påstående att ”I samband med nedläggningshotet har SVT Nyheter Örebro granskat hur föreningens ekonomi skötts sedan starten 2012”.
Ja, har man det så är det i alla fall inget man berättar för tittarna vilket man skyller på att ”föreningens ekonomiska redovisning är i viss mån bristfällig” (hur får vi inte veta) samt att ”Örebro kommun har inte sparat allt redovisningsmaterial som kommit in under åren” (Örebro kommun diarieför alltså inte underlag för bidragsansökningar? Det är väl allvarligt i så fall?)

Men ett tips som man fått visar en enskild händelse 2014 då Örenius bolag Mefab fått 125 000 kr från föreningen Örebro Pride för sitt arbete med att dra in sponsorer med mera.
Detta tips har man alltså lyckats vidarebefordra, vilket inte är någon storartad insats i ämnet undersökande journalistik.
Och;
eftersom den heroiske reportern snabbt berättar att han så snabbt insåg att det ”fanns flera ekonomiska tvivelaktigheter i den här föreningen” – varför då inte berätta om dem?

När man så påpekar att ”den på pappret ideellt arrangerade pridefestivalen i Örebro hotas av nedläggning” har man dessutom slagit fast skuldfrågan bakom nedläggningshotet, bland annat i form av ”hur två av huvudaktörerna bakom evenemanget har använt de pengar som var tänkta att gå till just hbtq-frågor” men som anonym fegis alltså får vara förbannad över  eftersom dessa pengar inte är något som ”ska hamna i fickan på någon som sitter och skor sig på det”.

Det är naturligtvis inget avslöjande eftersom man inte avslöjar något.
Man hänger ut skurkar som i så fall hängt ut sig själva oavbrutet sedan 2011.
Och man glömmer att det påstådda nedläggningshotet beror på att man letar en ny arrangör eftersom exempelvis Anna Örenius efter sju år inte orkar dra sin del av lasset längre kring den fantastiska folkfest som Pride i Örebro blivit.
Man hänger oskyldiga i en offentlig rättegång där utgången är given i förväg och man gör det i public service där man på hemsidan längst ned läser att ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant”.
Så långt läste uppenbarligen varken reportern eller hans chefer innan de lät publicera sin offentliga hängning.

Illa?
Ja. På många sätt.
Att det är usel journalistik är en sak.
Det kan man leva med även om man skäms som yrkesverksam i samma bransch.
Värre är att man tar heder och ära av två människor utan att kunna belägga varför så ska ske – mer än att man vid ett tillfälle 2014 ha fått betalt för vad som innan beskrivits som ett heltidsarbete.

Då är det värre på annat sätt.
När SVT sprider dravel om frontfigurer inom något som Pride så vaknar trollen snabbt och det dröjde förstås inte länge innan SVT:s avslöjande fanns på högerextrema nätsajter.
När jag tittade hos Samnytt i kväll hade ”nyheten” så långt fått 509 delningar.
Homofoberna och högerextremisterna har säkert goda möjligheter att stöka till tillvaron för två eller tre generationer Örenius.
Vilket ansvar tar SVT för det?
Får vi svar på även den frågan i rörliga bilder med heroisk reporter?

Jag lider med de drabbade.
Ingen förtjänar att drabbas av så usel journalistik.

Det är knappast överraskande.
Men lite fascinerande.
I ex-kommunistiska Flamman skriver Jenny Tedjeza ett debattinlägg där hon protesterar mot Rosanna Dinamarca (v) som i presstödsnämnden velat stoppa att våra skattepengar genom presstöd går till högerextrema kryptonazistiska Nya Tider.

Presstödets regler säger att varje tidning som har ett visst antal prenumeranter, utkommer med en viss frekvens och har en viss andel redaktionellt material ska få stöd.
Punkt slut.
- Detta är också den stora styrkan med systemet. Staten ska inte kunna frestas att styra medel till tidningar som faller makten i smaken. Alla tidningar som har ett visst antal prenumeranter, och därmed efterfrågas av en viss andel av befolkningen, ska ha samma rätt till stöd, skriver Jenny Tedjeza i Flamman.

Presstödet är, med nuvarande utformning, en garant för yttrandefriheten, i Tedjezas ögon.
Så kan man förstås tycka.
Men Jenny Tedjeza är chefredaktör för Proletären, organ för den kommunistiska spillran KPML(r) med säte i Göteborg.
Det är en organisation, så småningom parti, som längs vägen från sitt bildande tidigt 70-tal slagits mot alla former av konsekvent yttrande- och tryckfrihet och hjärtligt kramat om i stort sett varenda folkmördare och diktator jordklotet sett så länge diktatorn i fråga spottat ur sig kommunistiska klyschor.
En rak linje från Lenin och Stalin via Mao, Castro och Pol Pot till Albaniens och Nordkoreas diktatorer.

Nu hycklar man inte bara om yttrandefriheten utan försvarar också skattefinansierat presstöd till nazister.
Varför?
Tedjeza svarar själv i debattartikeln;
- Vad ska Dinamarca svara när någon annan i Presstödsnämnden tycker att Flamman eller Proletären borde bli av med presstödet för att vi ifrågasätter privategendomens oinskränkta makt?

Skattemedel som kunde ha använts till något vettigt ska alltså användas för att säkra finansieringen av nazistpropaganda av skälet att annars kan skattepengarna till kommunistisk propaganda vara i farozonen.
Sällan har en offentlig moralisk kollaps framträtt i en mer ömkligt ynklig dager.

1977 släppte Magnus Uggla albumet ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt”.
Det är ett lysande album men jag är förvånad över att det ännu inte är någon som krävt att Uggla ska bannlysas från tv, radio och alla andra former av offentliga framträdanden.
För där på skivan och i låten ”Jag skiter” sjunger Magnus Uggla;
”Alla människor bara snackar
Om hur dom vill man ska va
Dom är bögar allihopa
Jag funderar på att dra”.
Inte bara omoget och ansvarslöst utan även homofobiskt.
Att raderna ännu inte föranlett offentlig korsfästning av Uggla är märkligt.

För vi lever i ängslighetens, de ömma tårnas och de aldrig preskriberade syndernas tid.
Få veckor går utan att vi påminns om det.

Senast har någon i USA gått igenom 40 000 Twitter-inlägg och hittat ett där Kevin Hart skriver att en av hans största rädslor är att sonen skulle växa upp och bli bög.
Efter att det uppdagats att Hart uttryckte sig så 2010 blev alla vederbörligen indignerade och krävde som en man, förlåt som en hen, att Hart skulle kläs i tjära och fjädrar och han fick lämna det planerade uppdraget som programledare för Oscars-galan. Att Hart själv tog avstånd från det gamla uttalandet och förklarade det korkat och att han utvecklat sitt tänkande sedan dess båtade naturligtvis föga.

Förra veckan handlade det om Mikael Persbrandt som i manuset till sin självbiografi beskrivit vad han kallar en drömsekvens under en rusperiod, där ett övergrepp av sexuell karaktär fanns, en sekvens som ströks ur boken innan den publicerades.
När Persbrandt nu fick jobbet att läsa dikt i tv nyårsafton blev följaktligen Mia Skäringer, Sofia Helin, Helena Bergström med flera programenligt upprörda över att han fick framträda i tv trots den aldrig publicerade boksekvensen.

I USA fick en domare nominerad till Högsta domstolen av Trump – Brett Kavanaugh – en besvärligare resa mot jobbet efter att ha anklagats för att, eventuellt alkoholpåverkad och pårökt, ha viftat med snorren  på collegefest 25 år tidigare.

Och så vidare.
Folk har sagt olämpliga saker, betett sig korkat eller ännu värre porrsurfat och några decennier senare ska mattan ryckas undan under deras fötter och de ska dratta på arslet ”sig själv till straff och androm till varnagel” som man uttryckte sig i domar fordom.

I all evighet amen och det här håller ju inte.
Vi kan, för det första, konstatera att om alla vi som i unga dar uttryckt oss eller betett oss olämpligt ska hålla käften kommer mänskligheten att bli som ett soundtrack till Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.

Man blir inte en sämre programledare för att man uttryckt sig korkat om homosexuella för ett decennium sedan eller en mer olämplig artist för att man använt ordet bögar nedsättande för 41 år sedan.
Ej heller ska man få yrkesförbud och hindras läsa dikt i tv för något man kunde ha beskrivit i en bok men aldrig gjort och eventuellt snorreviftande på college för ett kvarts sekel sedan medför varken att man blir sämre eller bättre som domare.
Jag kan, ärligt talat, inte ens bli upprörd över möjligt porrsurfande och har faktiskt aldrig träffat någon som varit upprörd över det på riktigt. Däremot många som varit lämpligt rosenrasande offentligt över saken.

Vad man däremot kan bli upprörd över är om människor – män eller kvinnor – decennier efter sina mindre intelligenta beteenden fortfarande agerar och beter sig korkat, sexistiskt, förnedrande mot andra människor.
Det är illa.
Då finns det ingen utveckling i dem.

Korkade uttalanden och beteenden för ett kvarts sekel sedan eller att man eventuellt gjort något dumt…I couldn´t care less. Jag lyckas inte ens bli upprörd över avslöjat porrsurfande.
Dessutom är det ju så att vi har den grundlagsskyddade rättigheten att uttrycka även för tillfället icke populära åsikter utan att få käften tillstängd.

Applicerar vi tesen ”den som är utan skuld kastar första stenen” på allt det här är det ändå inte så bråttom att ducka.

Den som funderar över möjliga orsaker till att man på vissa håll anser vissa typer av media ha lite låg trovärdighet kan med fördel bläddra igenom till exempel Hänt Extra 37/2018.

På ettan lyder rubriken
”Stig var nära döden!”
KICKIS SAMBO I ORM-DRAMA!”
När man, sjuk av spänning, bläddrar fram till sidan 45 avslöjar nästa rubrik
”Trodde hjärtat skulle stanna!”
KICKIS SAMBO NÄRA DÖDEN!
Giftigt drama!”

Det visar sig då, om man besvärar sig med att läsa texten, att sångerskan Kikki Danielsson haft en fin sommar hemma i Bollnäs. Med ett undantag.
Hennes katt Stig fick nämligen, en solig dag i juli, syn på en huggormsunge i trädgården.
Men Kikki sprang snabbt in till grannen som, utan att tveka, ”tog ormen i en hink och drog till skogs”.
Förutom upplysningen om Kikki att det ”var första gången hon sprang på hela 20 år” lugnar oss Hänt Extra med att ”efter det dramatiska orm- och kattdramat pustar Kikki ut i hemmets fredade vrå”.
Hänt Extra borde ha samma text på sin förstasida som en del livsmedelsförpackningar har;
”Kan innehålla spår av nötter”.

Det är den 30 september 2018 och det bör påpekas.
Läser SvD där en Fredrik Sjöberg recenserar Annelie Nordströms memoarbok ”Min trädgård är full av skärvor”.
Nordström är Kommunal-ordföranden som fick avgå som fackbas efter att hennes förbund fifflat bort ett antal miljoner av medlemmarnas pengar och hon själv hjälpt utrikesminister Margot Wallström till en lägenhet i Stockholm.

Sakfrågan är inte så svårartad – naturligtvis ska ett fackförbund inte slösa pengar på nattklubbar och lyxresor och lika självklart ska en utrikesminister över huvud taget inte behöva leta lägenhet utan få tillgång till en sådan samma dag som utnämningen sker – men det är inte poängen.

Poängen är att recensenten Sjöberg avfärdar hennes kritik av gubbvälde som ”en partsinlaga, bitvis präglad av en doktrinär feminism”.
Det är ändå det bästa han skriver.

Hans kommentar till Annelie Nordströms beskrivning av hur hon aktiverade sig i facket som ung kvinna lyder så här;
”Själv gjorde hon karriär inom facket och kom att umgås med äldre sossar som ansåg att ”kärringar gör sig bäst hemma”, vilket är en förståelig ståndpunkt, men lite gammaldags”.

Så skriver en manlig recensent i en av Sveriges största dagstidningar.
30 september 2018. Snart två decennier in på 2000-talet.
Ibland tror jag att vi har kommit en bit på vägen.
Ibland läser jag sådana här texter och tvekar.  

När kommunfullmäktige i Karlskoga skulle klubba nedläggningen av Granbergsdals skola måndag kväll ändrade sig en majoritet av (s)-ledningen torsdagskvällen innan, kallade till presskonferens fredag förmiddag och förklarade att man tänkte ge skolan ett års respit.

KT hade då planerat tre sidor med insändare i måndagstidningen om skolan – men när Partiet ändrade sig så strök man de sidorna – och visade därmed exakt hur mycket respekt man hade för såväl dem som skrivit insändarna som för kommunfullmäktige.
De som skrivit insändarna fick aldrig chansen att göra sin åsikt offentligt.
Och KT låtsades som om det är Partiet som är kommunens högsta beslutande organ och inte kommunfullmäktige.

Nu är man igång igen.
I lördagens KT skriver man om kommunpolitiken i Degerfors och det faktum att Robert Mörk ska sluta som kommunstyrelsens ordförande.
Efter diskussioner har Partiet nu två förslag till efterträdare; Annika Engelbrektsson och Jeannette Rasko.

Men så skriver KT;
”Oavsett utgången av valet får Degerfors sin första kvinnliga kommunstyrelseordförande.”
Nja, va?
Väljarna har väl lite grann att säga till om i alla fall?

De ska trots allt rösta om saken i september.
Och om nu väljarna till exempel skulle få för sig att ta rösta så att Partiet inte får egen majoritet, ge Vänsterpartiet en vågmästarroll eller rentav få Miljöpartiet att fundera på att skapa en majoritet med borgarna så vet vi väl inte alls vem som blir kommunstyrelsens ordförande?

Även KT får nog lära sig att acceptera demokratiska formalia – och att väljarna har väldigt mycket att säga till om i en demokrati.
Vad Tidningen och Partiet än tycker.

Lars Grahn Wåhlén, min gode vän på Kuriren, skriver om Kurirens sportredaktion;
”Varje gång vi kör över vår konkurrent (KT, alltså – min anmärkning) brukar vi kalla det för ”blå kross”.
Konkurrenten är ju lite ”blåare” än oss”.

Det är ju lite rart att folk fortfarande tänker så.
Inte sant men rart.

En kapitalistfamilj, inne på tredje generationen som tidningsägare, ger ut den NWT som i sin tur äger den längs vägen alltmer osjälvständiga lokalupplagan Karlskoga tidning.
Några andra kapitalister, även här med familjeband, här av märket Hjörne, äger tidningar som Göteborgs-Posten, VLT i Västerås, Nerikes allehanda och har som en liten biprodukt fått med sig Karlskoga-Kuriren på köpet.

Båda kapitalistgängen ger ut tidningar av samma anledning – att i slutänden tjäna pengar.
Inget ont i det. Det ingår liksom i arbetsbeskrivningen för kapitalister och är inget att säga om.

Det är också därför de är så extremt intresserade av siffror och så ointresserade av bokstäver, så fenomenalt pubertetsivriga på att skära i kostnader och personal och lika ointresserade av att diskutera redaktionellt innehåll som en sverigedemokrat av att diskutera fördelarna med kulturell mångfald.

Enda skillnaden mellan de två kapitalistgängen är att medan det ena kapitalistgänget (Ander-familjen) får försöka få verksamheten att gå ihop på egen hand så får det andra kapitalistgänget (Hjörne & co) årligen ett antal miljoner kr av skattepengar för att ge ut sin tidning i Karlskoga (år 2008 6.741.000 kr som annars kunde ha gått till exempel skola och barnomsorg).
Det är en obegriplighet i sig men gör å andra sidan att Larsa har ett jobb.

Att sedan Kurirens ägare anser sig ha råd att ha ett kalkerpapper vid namn Monica Sundberg anställt som ledarskribent för att recitera vad Niina Laitila och Mona Sahlin sagt dagen innan är ju bara ett strategiskt drag för att Karlskogas kvarvarande socialdemokrater ska behålla tidningen ett tag till (även om Socialdemokraternas lokala ordförande Helena Frisk förra gången Kuriren var konkurshotad övergick från helårsprenumeration till att betala tidningen per månad).

Att man har en ledarskribent utan egna åsikter gör ju inte tidningen mer röd än konkurrenten (som i sin tur har en chefredaktör med samma bristsjukdom).

Är KT lite blåare än Kuriren är det enbart av ilska över att tidningarna inte konkurrerar på lika villkor.
Det är en diskussion som vi inte behöver föra om tio år.
Då finns ingen av dem kvar.
Oberoende av färgnyanser.