Archive for the ‘Politik. Typ.’ Category

13 oktober – Nu är det synd om offerkoftorna igen

söndag, oktober 14th, 2018

Victora Kawesa döms för misshandel och raskt tar alla offerkoftepartister tillfället att tycka synd om sig själva, kasta skit på andra och glatt sprida ett vilseledande budskap.
Det här är ännu ett fall av ”håll två tankar i huvudet samtidigt” men vi gör ett försök.

Sakfrågan är enkel;
Victoria Kawesa var under några månader förra året en av Feministiskt initiativs två ledare. I september hoppade hon väldigt välmotiverat av efter att ha blivit påkommen med att ha snott en annan forskares verk utan att ange källan.
Fyra månader efter att hon lämnat ledarskapet i Fi och blivit civilperson hade hon bråttom till tunnelbanan en morgon, försökte ta rygg på en gubbe i kön istället för att dra kortet själv, kom i bråk med gubben och det slutade med polisanmälan och erkännande från henne att hon slagit till mannen i ansiktet och sparkat honom på benen.
Med det erkännandet i grunden blev hon i fredags dömd för misshandel.
Klappat och klart och i mina ögon en väldigt välförtjänt dom. Slår man någon på käften ska man dömas för misshandel.

Men nu är hon såväl kvinna som mörkhyad och feminist samt tidigare politiskt aktiv i fel parti och måste följaktligen klämmas åt.
Så då lägger offerkoftorna snabbt ut det hela, hänvisar till att ingen skriver om saken för det gör ju inte elaka regimstyrda media vi har i det här landet men däremot när det gällde SD-profilen ”Kent Ekeroths örfil, som han friades för, har det skrivits spaltmeter om”.

Buhu, tummen i munnen och synd om offerkoftorna.
2 200 gilla på Facebook, 1 277 delningar när jag senast tittade, däribland några av mina mindre nogräknade vänner.

Men som alla offerkoftetroll så spricker de i solen eller i den typ av konfrontation med verkligheten som det tar tre minuter att googla sig fram till – om man i motsats till de här krafterna är intresserad av sanningen.
1. När jag googlar på orden ”Kawesa” + ”misshandel” får jag 15 000 träffar vilket är hyfsat mycket för ett land där man inte får säga såna saker.
2. Bland de träffarna finns icke helt okända media som Expressen, Metro och liknande.
3. När Victoria Kawesa helt korrekt fälldes för misshandel var hon en före detta politiker fyra månader efter avgången. Kent Ekeroth var SD:s rättspolitiske talesman och satt i riksdagens justitieutskott.
4. Nja. Kent Ekeroth fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten för ringa misshandel. Han ska alltså anses oskyldig eftersom han är friad i domstol. Punkt slut. Men trots den friande domen ansåg inte ens Jimmie Åkesson att Ekeroth kunde sitta kvar i justitieutskottet och han avgick därför att han inte hade sin egen partilednings förtroende vilket enligt Åkesson bland annat berodde på att Ekeroth varit i liknande situationer tidigare.

Men i trollens ögon var och är ju Ekeroth en riktig svensk till skillnad från Kawesa – feminist, kvinna och mörkhyad.
Då kan man, tycker de, vrida verkligheten några varv, stoppa tummen i munnen och tugga på offerkoftan.

Det är, naturligtvis, lite pinsamt.
Grundregel 1A när det gäller att göra svart till vitt är ju att inte göra det när man kan bli påkommen med byxorna nere i en handvändning.
Då hjälper det hur blött och skönt det blev i samma brallor just när man lade ut eländet på Facebook.

10 oktober 2018 – Googla om du inte har koll

onsdag, oktober 10th, 2018

Man ska vara noga med ord när man skriver.
Och helst ha åtminstone ha koll på det ämne man skriver om.
Ibland gör det inget om man inte har det. Det blir bara roligt som när Länspostens krönikör efter valet skrev om Örebro län att ”I vissa kommuner är småpartier störst”.

Men nu återkommer samma politiska tänkare i en ny krönika och beskriver den svenska politiska historien så här; ”Sverige har varit enpartistat länge länge. Sedan bildades Alliansen som lyckades bryta denna enpartistat ett antal år”.
Då är det ju inte roligt längre utan, faktiskt, bara enfaldigt samt lögnaktigt från start till mål.

Verkligheten ser ju ut så här;
1932 blev Per-Albin Hansson (s) statsminister och satt till sommaren 1936 då den så kallade semesterregeringen under Bondeförbundets Pehrsson Bramstorp regerade till 28 september.
Då tog en koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet över regeringsmakten men efterträddes 1939 av en samlingsregering som satt till andra världskrigets slut.

Efter andra världskriget hade vi en ny koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet från 1951 till 1957 och sedan socialdemokratisk minoritetsregering fram till 1976 – med undantag av de två åren efter valet 1968 då S hade egen majoritet.

Efter 1976 har vi haft sex borgerliga regeringar och sex socialdemokratiska. De enda som haft majoritet är Fälldins två första och Reinfeldts första.

Så nej, Sverige har aldrig varit någon enpartistat. Kommer förhoppningsvis heller aldrig att bli det.
Och nej, Alliansen bröt inte enpartistaten och inte ens Socialdemokraternas långa regeringstid eftersom vi då redan haft fyra borgerliga regeringar sedan 1976 och innan Alliansen.

Det är näst intill oförskämt att kalla Sverige en enpartistat, förutom att det är lögnaktigt.
Det är ingen dum idé, som tips, att googla tre minuter på det ämne man ska skriva om ifall det nu är så att man har så dålig koll.

4 oktober 2018 – Nej, så drömmer inte svenska folket…

torsdag, oktober 4th, 2018

Upptäcker på Facebook att ett större antal offerkoftepartister, så kallade ”Sverigedemokrater”, hävdar att svenska folket i Aftonbladet sagt att dess drömregering är en koalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverige”demokraterna” och att det nu återigen bara är de dumma typerna med beröringsskräck som hindrar SD att ta sin rättmätiga plats vid köttgrytorna, såsom folket vill.

Så är det naturligtvis inte och inte bara därför att 82,5 procent röstade på andra partier för några veckor sedan.
Inte ens den undersökning man blir så till sig i trasorna över säger nämligen att svenska folkets ”drömregering” innehåller någon ur Dressmann-ligan.
För det första är det endast 1 018 personer som valt att uttrycka sin åsikt om saken över webben.
Av dem har 203 sagt att de helst vill se en M-KD-SD-regering medan 815 säger sig hellre se andra alternativ.

183 av de andra vill se en alliansregering, 173 en regering med sossar, miljöpartister, centern och liberaler och 152 att nuvarande regering ska sitta kvar.
71 vill se en regering med alliansen och Sverige”demokraterna” vilket är 10 färre än de som vill ha en annan regering, vilken som helst, än de 10 svarsalternativ som erbjöds.

Det kan alltså anses även statistiskt klarlagt att 203 personer som valde att svara på en undersökning på webben måndag och tisdag vill ha en regering med M-KD och SD.
Steget till att utnämna innertrion till ”Svenskarnas drömregering” känns med andra ord ganska långt.

24 september 2018 – Om att sakna ryggrad och integritet

måndag, september 24th, 2018

Det är ju också så att det finns ett ”före” och ett ”efter” när det gäller det här med Sverige”demokraterna”.
Ta exempelvis näringslivets grand old lady, Antonia Ax:son Johnson, medlem i Liberalerna och tidigare medlem av dess partistyrelse.

Före valet intervjuas hon i Dagens industri (6 september) med anledning av att hon fyller 75 år.
Hon talar om sina värderingar och får frågan om den viktigaste valfrågan.
- Själv är jag liberal med en djup förankring i humanistiska värden och respekten mellan människor. Alltså är det mångfald och integration”.
Sverigedemokraterna?
- Deras värderingar är skrämmande och avskräckande.
Vad skulle en framgång för Sverigedemokraterna betyda för näringslivet?
- Ingen aning. Deras program för näringslivet är också tunt och otydligt.

Så blir det val och resultatet visar att vägen till en alliansregering går genom att luta sig mot SD.
Efter valet blir Ax:son Johnson intervjuad i Dagens industri igen (22 september) om Sverigedemokraterna;
- Det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta.
Och får, återigen, svara på vad ett inflytande Sverigedemokraterna skulle betyda för näringslivet?
- Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen.

Antonia Ax:son Johnsons djupa förankring är inte i humanistiska värden.
Den är i hur det är att leva utan ryggrad och integritet.

24 september 2018 – Så lutar sig Moderaterna mot SD

måndag, september 24th, 2018
  • 1. I elva kommuner blev Sverige”demokraterna” det största partiet i kommunvalet. Tio av dem ligger i Skåne.
    När Sydsvenskan så intervjuar ledande skånska moderater säger en stor majoritet av dem att man vill att Moderaterna i riksdagen ska ta stöd av SD för att bilda regering.

    2. När talmansdiskussionen landade i riksdagen förklarade Tobias Billström (M) att ”proportionalitetsprincipen bör hedras” som förklaring till att man inte ville agera mot SD-Björn Söder som andre vice talman. Det hade varit ärligare att säga att man inte vill reta upp SD inför statsministervalet.

    3. På fler och fler ställen i landet trycker Moderaterna på sina företrädare i riksdagen för att de ska se till att greppa makten och statsministerposten genom att luta sig mot SD.

    4. Näringslivsprofilerna backar i sin tur upp samarbetet med SD.
    Redan före valet konstaterade Johan Andersson, vd för Mellby gård, att det visserligen inte var så noga hur det gick i valet för ”det finns exempel på länder där industrin fast det har varit politiskt kaos (SvD 4 sep).
    Nu säger han om SD att ”beröringsskräcken högerut måste bort och man måste kunna samtala” och att många nog blir ”förbannade” på alliansen om de inte utnyttjar möjligheten de nu har att driva igenom sin politik” (Di 22 sep).

    Där säger också Antonia Ax:son Johnson, stor näringslivsprofil, medlem i Liberalerna och tidigare ledamot av dess partistyrelse, om SD att ”det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta”.
    Dan Olofsson, en så kallad ”entreprenör”, håller med och säger att ”det är tragiskt om alliansen sjabblar bort det här” (SvD 22 sep).

    Och som Ax:son Johnson säger – som en modern parafras på att de i alla fall byggde väldigt bra motorvägar i Tyskland under andra halvan av 1930-talet och första delen av 1940-talet – att ”om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen” (SvD 22 sep).

    Alltså – skit i det där med demokrati och invandring och integration och alla människors lika värde, bilda en regering med SD-hjälp för näringslivet kan ha business as usual även då.

    Det går att hitta moderater i hundratals och åter hundratal som förespråkar denna väg till makten, att ta den med SD:s hjälp – naturligtvis i medvetenhet om att det i så fall kostar i politiska eftergifter.
    Däremot går det i stort sett inte att hitta en enda ledande moderat som tycker att man ska ta ett kliv över blockgränsen i form av överenskommelser för att säkra en stabil demokratisk majoritet i viktiga frågor.

    För det valet finns ju.
    Att välja SD-samarbetet är faktiskt frivilligt och ingen som ger sig in i det kan någonsin hävda att det var av tvång.

    Nu blir det förstås ändå så.
    Vi får trösta oss med att vägstandarden inte är i fara de närmaste fyra åren.

14 september 2018 – Liberaler vet fortfarande inte vad ”liberal” betyder

fredag, september 14th, 2018

Politiker som av någon anledning kallar sig liberala har redan i Sverige krävt lagar om hur människor ska klä sig, hur de ska få utöva sin religion och vilka åsikter som inte ska vara lagliga att ha.
Nu finns i Danmark ett lagförslag om att man ska vara tvungen att ta människor i hand när man hälsar för att få bli medborgare.

Politiker, som fortfarande inte slagit upp ordet ”liberal” och läst vad det står för, vill alltså komplettera lagförslagen om klädsel, religionsutövande och lagliga respektive olagliga åsikter med lagar om hur vi ska hälsa på varandra.

Snart i en riksdag nära dig…

12 september 2018 – Om en gråsosse med pliktkänsla och dåliga vänner

onsdag, september 12th, 2018

Det var, på sätt och vis, en tidsfråga och nu blev det dags.
Moderaterna blir största parti i Karlskoga och jag har inga problem med att gratulera mina moderata vänner som Tony, Linda och Anna till segern.
Men vi behöver tala lite om Sven-Olof Axelsson.
Frågan är var vi ska börja.

Jag får, förstås, omedelbart anmäla jäv.
Ett drygt 40-årigt sådant.
Ett av mina första minnen av ”Labbe”, vi kallade honom aldrig annat, var när jag skulle flytta till Helsingborg och inte visste hur jag skulle få ordning på flytten.
- Jag hjälper dig, sade ”Labbe”.
Sedan kom han till lägenheten på Värmlandsvägen 4, bar ut alla möbler till transportbilen, körde den till Helsingborg och bar in möblerna på Direktörsgatan 17, 2 vån.
- Nu åker jag hem, sade ”Labbe” när grejerna var inne och vände tillbaka till Karlskoga.
Hade jag glömt något hade han antagligen kört en runda till.

Det gick lång tid utan att vi träffades men när jag mellanlandade många år senare stötte jag ihop med ”Labbe” på det Ica Maxi som fortfarande hette Kronhallen.
Det första han sade?
- Jo, jag behövde en smörgåstårta och Konsum har inga bra.
Då hade vi inte setts på 20 år.
Ändå var det första ”Labbe” ansåg sig behöva förklara vad han gjorde på privata Ica när han borde handlat på Konsum.

Sven-Olov Axelsson är en riktig gråsosse.
Han är dessutom rakryggad, plikttrogen och ansvarsfull.
Som vän den bäste man kan ha.

Söndagens valförlust för (s) i Karlskoga som nu Sven-Olov nu får bära skulden för har sitt ursprung för mer än 30-35 år sedan.
I en tid när Bofors var stort och mäktigt och Metall det enda facket skötte bolaget affärerna och Metall kommunen.
I Karlskoga kom det växande facket Kommunal i konflikt med såväl styrande sossar som Metall och inom det lokala sosseriet grävde de en vallgrav mellan sig.
Kommunalarna var, ansågs det för det första, inte riktiga jobbare utan levde på det som metallarna jobbade ihop i Bofors och borde därför i stort sett hålla käften. När de ställde krav på sina arbetsgivare, sossarna i kommunhuset, blev det extra besvärligt.
Dessutom var en besvärande hög andel kommunalanställda kvinnor och det i en tid då Metall avdelning 76:s ordförande kunde gå ut i Kuriren och svara sina kvinnliga medlemmar som krävde lika lön för lika arbete att de kvinnliga metallarbetare som klagade ”nog var såna som inte fått sig något hemma på länge”.
Sådant kunde man säga till och med i tidningen om man var en riktig karl med Bofors-hår på bröstet på den tiden.

Det blev splittring i det lokala sosseriet, det blev spränglistor och den vallgraven skottade man sedan aldrig riktigt igen.
Sven-Olov kom tillbaka till kommunpolitiken, blev nämndordförande och tog sedan rollen som ordförande i kommunstyrelsen efter att ha lämnat Kommunal och några decennier som ombudsman där.
Det hade han inte behövt göra.
Han hade kunnat gå i pension, lämnat in tipset, skjutsat barnbarn till träningar, morsat på kompisar och talat om hur mycket bättre det var förr istället.
Men Sven-Olov bär på något så omodernt som ansvarskänsla och pliktkänsla.
Det har han inte haft mycket för.

Det var, på sitt sätt tragiskt, att se första maj-tåget i Karlskoga i år när deltagarna inte ens om man räknade barnen var lika många som antalet kommunalt förtroendevalda sossar i Karlskoga.
Inte mycket rörelse i rörelsen, om man säger så, även om det inte hindrat gamla tidigare ledande sossar från att uppträda som om socialdemokratin ännu vore både helig och vägen, sanningen och livet för Karlskoga och karlskogingarna.

Mitt i det har Sven-Olov Axelsson stått.
Utan stöd från dem som borde ha stöttat honom i en arbetarrörelse där pliktkänsla och lojalitet av Sven-Olovs slag alltid varit en grundbult tidigare men inte nu.
Nu kunde gamla kommunstyrelseordföranden hojta om att ”hellre en racerförare än en kommunalare” (du ser, såren läker aldrig) och gamla elverkschefer och rektorer kunde bildlikt talat se till att Sven-Olov de här sista åren fått sova på magen för att det hela tiden varit partikamrater som huggit honom i ryggen.
Det hade aldrig hänt på den tiden socialdemokratin i Karlskoga var en rörelse och inte bara ett det-var-bättre-förr-mumlande.

Karlskoga energi är ett bra exempel. Sossarna i form av Sven Gadde tog hit en profilerad moderat som gjorde Kemab till vad det är idag och sålde sedan hälften till ett finskt bolag.
Det är den politik de (s)-krafter drev som nu vill hänga Sven-Olov Axelsson för att han ville sälja hela Kemab.
Moderaterna och Tony Ring gjorde sedan en Reinfeldt när de lade beslag på klassisk (s)-politik och talade om att elverket i Kemab-skepnad var något viktigt för alla karlskogingar och inte skulle privatiseras.

Bland valstugorna på torget fanns ingen (s)-märkt och många av oss upplevde valrörelsen i Karlskoga som en Tony Ring i modern formelbil mot socialdemokrater som funderade på vilket datum det egentligen var man skulle gå över till högertrafik.

Resultatet?
Att hela Karlskoga så att säga gick över till högertrafik och att de som lagt energin på att falla Sven-Olov Axelsson i ryggen övergick till att tala om att allt var hans fel.

Jag har inte varit nog nära alla detaljer för att bedöma vad som varit klokt och mindre klokt i den politik som bedrivits i Karlskoga de här åren.
Allt har säkerligen inte varit bra, en del möjligen rentav korkat.

Socialdemokratin har tappat ledartröjan i Karlskoga.
Det kan Karlskoga må bra av. Jag är inte orolig över ett nytt styre.

Men jag hade önskat Sven-Olov Axelsson ett antal andra partivänner än de som svek i motvind.
Han kan som person gå rakryggad ur det här. Det kan inte alla hans partikamrater.

8 september 2018 – Det har varit en underbar valrörelse

lördag, september 8th, 2018
Läser inlägg från vänner som tycker att allt är tungt efter valrörelsen och deprimerande inför valet.
Så känner inte jag.
Jag tycker det har varit en fantastisk valrörelse.
Jag ska berätta varför.
Som så mycket annat kräver det en utvikning.
En av dem som brukar hota messar ofta på temat ”Är du rädd nu när 9 september närmar sig?”, ibland ”Är du rädd nu när Jimmie snart tar över?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag har sett fram emot valdagen länge.
Ur en synvinkel kan man säga att jag har sett fram emot den ända sedan 19 januari 1986.
Då, en söndag i Malmö, föddes Zack.
Jag blev far för första gången och på kvällen, ensam i bilen på väg hem till Oxie, var jag tvungen att stanna vid en busshållplats och vänta ut tårarna.
Just där och just då tänkte jag för första gången att det faktiskt var viktigt för någon annan att jag finns. För första gången kände jag att jag måste hålla mig vid liv – för en annan människas skull, en 51 cm lång och 3 900 gram tung människa som just då vägde mer än jordklotet.
Det var en fantastisk upplevelse. Skrämmande? Ja. Uppfyllande? Mer än någonting annat.
Sedan föddes Zanna fem år senare, Zascha året därpå, Kalle i millennieskiftets 2000 och Klara år 2003.
Två av de kvinnor jag varit gift med har barn sedan tidigare. På den vägen har jag även fått en Camilla, en Kalle till, en Elias, en Albin och en Adam.
Camilla och Kalle har barn. Zascha också. Jag har barnbarn.
Det är så det ser ut. När Klara skulle berätta om sin familj i ettan inkluderade hon – förutom självklarheter som två hundar och ett antal katter – mig, sin mamma, sin bror, mormor, sin mammas nye mans släkt och föräldrar, mina syskon, sina halvsyskons mamma, hennes barn, min brors barn i Chile, min systers i Örebro och så vidare.
När hon hunnit räkna upp 30 av de människor hon räknade in i familjen sade fröken att det räckte.
Då hade Klara för övrigt även hunnit berätta att hennes pappa var ”femtiofyra och ett halvt” eftersom ingen förstaklassare slarvar med huruvida man är sju eller 7,5 år.
Ingen människa är en ö.
Ett parti i denna valrörelse försöker göra vårt land till en ö – och få oss att tro att de som bor på andra öar inte är några vi kan eller ska räkna in i familjen. De ”passar inte in”.
Men hela den här tiden har enbart visat mig hur vi passar in och hur vi passar ihop.
Jag har stått på Gärdet bland 15 000 människor under två dagar med ”Let´s Make Love Great Again” som budskap.
Bland 7 500 människor i Pride-paraden i Örebro har jag sett kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande och Moderaternas utmanare om posten dansa och le, bland tusentals andra glada, positiva människor.
I samma tåg.
För samma saker.
Och jag har stått bland vanliga värdiga karlskogingar som tyst och rakryggat visat nynazister hur man står upp för demokrati och anständighet, för det som är vackert och sunt mot det fula och mörka.
Jag har mött så många som bottnat och djupnat i sin övertygelse, så många som sett ljuset och klivit fram för att försvara allt bra, gott och kärleksfullt.
Det är en fantastisk upplevelse.
Jag är tacksam över att ha fått uppleva det.
Så nej, jag är inte rädd för att valdagen närmar sig.
Jag ser fram emot den.
Då ska vi rösta och oberoende av hur det går så vet vi redan nu att en överväldigande majoritet kommer att ställa sig på den demokratiska sidan, på det godas.
Sedan blir det måndag.
Då fortsätter vi.
Kärleken övervinner allt.
Och vi är inga öar. Vi är ett stort varmt hav.

5 september 2018 – Mitt personval på söndag

onsdag, september 5th, 2018

Vi har partival i Sverige men vi har även personval.
Nu ska jag berätta om mitt.
Det kräver en liten utvikning.

Jag växte upp i Degerfors där alla jobbade på järnverket, sossarna styrde kommunen och där Metall och Uddeholm gjorde upp om jobben och hur de skulle utföras.
Olle ”Pudding” var ombudsman för Metall, son till en s-riksdagsman. När han skulle gå från expeditionen till Domus och köpa fikabröd – en sträcka på 2×75 meter – kunde han vara borta två timmar.

När han väl kom tillbaka hade han diskuterat jobb med några från järnverket, politik med några andra, satt sig på en bänk och talat skilsmässa och familjeproblem med någon och dunkat någon annan i ryggen eller ägnat en minut åt någon av de som hade problem med alkoholen och satt på bänkarna och drack, för de hörde också till. Och, förstås eftersom vi ju var i Degerfors, snackat lite fotboll.

Det var det Degerfors jag växte upp i. Man skulle vara en anständig människa. Man skulle vara hederlig. Det största beröm man kunde ge någon var att han eller hon var ”rejäl”.

Många år senare och efter långa perioder i Malmö, Göteborg och Stockholm hamnade jag i Karlskoga.
Jag hade blivit journalist och kom till Karlskoga med storstaden och Expressen i ryggen, var stor, bred och bräkig och skulle lära bönderna ett och annat.
Du hör själv. Det gick sådär.
Jag kan fortfarande rodna inför en del texter.

På den andra tidningen, Kuriren, satt en kille som såg ut att behöva visa leg för att få köra moped.
Under hans artiklar stod det ”Kenneth O Nilsson”.
Det första som visade sig var att han ansåg sig kunna och veta en hel del även han vilket retade mig till vansinne.
Inte heller var han lättköpt.
Han satte gränserna, bestämde själv hur nära honom man skulle komma och hade en så tydlig integritet att till och med en okänslig person som jag märkte det.
Tyckte han något så tyckte han det.
Och han ändrade sig inte för att plocka poäng eller för att det var smidigare.
Långt senare skulle jag läsa det han själv skrev om sin uppväxt och hur hans tillvaro format honom som människa och, upptäckte jag, som den politiker han blivit.

Han tappade sitt ”O” någonstans längs vägen, försvann under min radar men när jag flyttade till Örebro för några år sedan var han sidekick åt Lena Rådström Baastad och snart kommunstyrelsens ordförande.
Det hade jag aldrig kunnat tro.
Ändå blev jag inte förvånad.

Sedan har jag bott in mig, kommit att trivas och tycka att Örebro är en väldigt sympatisk och behaglig stad. Staden utvecklas snabbt, tar sina kliv, blir bättre och bättre, är trevlig att bo i och att låta barn växa upp i, tänker utanför ramarna ibland och innanför ganska ofta, är trygg och sund och styrs stabilt och bra.
Kenneth Nilsson leder kommunstyrelsen som en genuin gråsosse och det är beröm.
Han är, med största säkerhet, en usel oppositionspolitiker. Jag tror att han är alltför inriktad på att uträtta saker. Uppenbarligen vill han göra något gott.
Jag kan följa hans gärning med värme och respekt och, faktiskt, ömhet inför en människa som är väldigt lätt att tycka om och identifiera sig med.

Det är länge sedan jag definierade mig som socialdemokrat. I årets kommunval kan jag konstatera att jag i en kommun i länet skulle rösta moderat, i två andra vänster men att i den jag bor i, Örebro, blir det en röst på Kenneth Nilsson, kryssad med grå penna.

Världen behöver anständiga och rejäla människor.
Jag lägger min röst på en sådan på söndag.
Jag hoppas att du också hittar din rejäla människa att rösta på – i något av de demokratiska partierna.
Då lägger du också din röst på det goda.
I mitt fall på en man som enligt valsedeln sägs ha fyllt 41 år men som, om jag nu ska ge ett enda gott råd, nog ändå bör stoppa id-kortet i bakfickan om han sätter sig på mopeden.

För demokratin. Mot Jimmie Åkesson.

torsdag, maj 22nd, 2014

Det känns som om jag ägnat större delen av den senaste veckan åt att försvara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.
Det är bra i så fall.
Det är nämligen viktigt att göra det.

I strid mot sådana med samma åsikter som Jimmie Åkesson och hans anhängare har vi ju skapat ett samhälle med allmän och lika rösträtt, vi har strävat mot demokrati, jämställdhet och rättvisa, vi har insett att världen är större än Sverige och att vi alla har ett gemensamt ansvar för varandra och vi har gett alla rätten att tycka, tänka och uttrycka sig fritt.

Det hade aldrig Jimmie Åkesson gjort.
Det kommer aldrig hans ”sverigedemokrater” att stå för.

Men vi – den stora majoriteten svenskar – gör det.
Till priset av att sådana som Jimmie Åkesson får hur mycket utrymme som helst för sina åsikter.
Det är nämligen ett av demokratins pris.

Därför kan Jimmie Åkesson och hans järnrörskamrater få missbruka statistik, ljuga och krumbukta sig, vilseleda för att få allt att se ut som om det är invandrarnas fel – från äldreomsorgen till klimathotet.
Därför kan en liten hemmanazist som Patrik Fridén få stå på torget i Karlskoga och tramsa om huruvida Förintelsen har ägt rum och på sin blogg förklara varför demokratin ska avskaffas.
Därför kan Sydsvenskan idag publicera ett stort reportage om en tokstolle i Lund som kallar sig vänster och som bland mycket begåvat säger att ”för att visa missnöje finns det många byggnader sombör vandaliseras”, att ”alla kommersiella eller politiska institutioner som ägnar sig åt att förenkla för överklassen och göra det svårare för oss andra kan och bör utsättas för förstörelse” och som kronan p verket bland korkade uttalanden ”att slåss med poliser och förstöra byggnader som behöver förstöras är jag helt för. Det är saker som märks och ett sätt för oss revolutionärer att visa att vi finns och kan göra saker tillsammans”.

För att nu ta tre exempel.
Jimmie Åkesson, hemmanazisten och tokrevolutionären i Lund gör mig alla illamående på olika sätt.
Och är alla tre viktiga att försvara – inte när det gäller aktioner utanför lagen men när det gäller deras rätt att uttrycka sina åsikter.

Det finns nästan inget lättare än att stå upp för yttrandefriheten när det gäller trevliga, behagliga, lagom åsikter.
Att få en folkpartist att slåss för liberalers yttrandefrihet är ungefär lika svårt som att få en kristen att medge att jodå, det ligger nog lite i tio Guds bud.
Det svåra är att stå upp för yttrandefriheten när det gäller obehagliga, frånstötande, djupt främmande åsikter.
Men det är lika viktigt.

Därför ska vi slåss för Jimmie Åkessons och Patrik Fridéns yttrandefrihet.
Till varje pris.
Gör vi inte det försvarar vi inte demokratin.

Försöker vi sabotera deras möten och hindra dem från att framföra sina åsikter tar vi ytterligare ett steg.
Då undergräver vi demokratin.
Och säger – i verkligheten – att vi accepterar att vem som helst kan få hindra vem som helst att framföra vilken åsikt som helst.

Det är motsatsen till demokrati.
Det är det samhälle som Jimmie Åkesson och hemmanazisten slåss för.
Och som vi är emot.
Då kan vi inte använda deras metoder för då är vi inte längre själva demokrater.

Idag kommer Jimmie Åkesson till Örebro och Karlskoga för torgmöten.
Han gör det naturligtvis med vissa förhoppningar. Även om Åkeson klar väldigt väl i kostym och slips så är offerkoftan hans och alla andra ”sverigedemokraters” favoritplagg,
Därför var det naturligtvis inte utan en viss belåtenhet han fimpade sitt torgmöte i Karlstad förra veckan – för vad är väl ett genomfört torgmöte inför några hundra värmlänningar mot ny rejäl uppmärksamhet i rikspressen om ännu ett inställt möte?

Jag hoppas att Örebros och Karlskogas demokrater vänder ryggen till Jimmie Åkesson.
Jag hoppas att alla som är på Våghustorget i Örebro och Alfred Nobels torg i Karlskoga ser till att Åkesson under normala former får framföra sina åsikter.
För demokratins skull.

Demokratin kräver nämligen att vi accepterar Jimmie Åkessons yttrandefrihet och till och med att vi slåss för den.
Annars står vi inte upp för någons yttrandefrihet.

Därför är också till exempel ”Brevbärare mot rasism” fel ute när man vägrar att distribuera ”Sverigedemokraternas” material.
Vi har lagar som sätter stopp för förtal, hets mot folkgrupp, anstiftan till brott och så vidare och de lagarna gäller även politiskt material.
Försöker någon distribuera sådant kan polisen med ett antal paragrafer i ryggen sätta stopp för det.

Men vi kan inte i ett demokratiskt land ha ett gäng brevbärare som vägrar distribuera Jimmie Åkessons material, en annan grupp som vägrar dela ut reklam för Vänsterpartiet, en tredje som säger nej till distribution av borgerlig partiinformation, en fjärde som inte vill dela ut propaganda för fri abort eller en femte som tycker att musikfestivaler är ogudaktiga och ska tigas ihjäl.
Alla de åsikterna är helt okej.
I en demokrati. I ett land där ”sverigedemokrater” inte styr.
Men det är inte brevbärarnas sak att vara censurmyndighet för vad medborgarna ska få ta del av.
Inte i en demokrati.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu