Archive for the ‘Självbekännelser’ Category

25 augusti 2019 – Män i min ålder. Ännu en gång.

söndag, augusti 25th, 2019
Så sker det igen.
Ännu en gång, ännu ett uppbrott bland nära.
Ett långt liv tillsammans, ett antal barn, decennier av byggd gemenskap – och så ångesten när pensionen närmar sig och döden på oss väntar så man bryter upp, från allt, och tror att vägen, sanningen och livet – i betydelsen att lura döden – är att hitta någon 25 år yngre.
Män i min ålder.
Alltför många. Alltför ofta.
Nu igen, alldeles nära.
Vi har ju myten om att man ”glider isär”, ”utvecklas åt olika håll”, ”alltfler skiljer sig” och så vidare.
Riktigt så är det inte.
Skilsmässograden, alltså andelen av oss som skiljer sig, har legat stabil sedan slutet av 1970-talet. Under de senaste 20 åren har ett äktenskap i snitt hållit i tolv år.
Det är, om man grottar ner sig i statistiken, inte så att hälften av oss skiljer oss eftersom de av oss – jag är en – som skiljer sig flera gånger driver upp statistiken till den nivån.
Högst andel skilsmässor har de som är 40-44 år. Den statistiska troligheten för en skilsmässa sjunker efter de första fem åren. Antalet långa äktenskap ökar. De som är högutbildade, äldre och har god inkomst skiljer sig inte lika ofta.
Vardagen är naturligtvis inte en kosmisk orgasm 24/7 efter 30 år tillsammans.
Men ”tillsammans” kanske ändå är nyckelordet och kalendern är nu en gång för alla sådan att det är en väldig övervikt i antal för vardagarna.
Endera inser man det och ger vardagarna en chans, fortsätter att bygga liv, inser att man är i en ny fas, ser varandra i ögonen, beslutar sig för att göra något bra av det liv som återstår och att göra det tillsammans. Ser vad som är bra. Ser vad det är värt.
Eller, som jag alltför ofta, ser bland män jag känner, bryter upp och lämnar allt.
Men så kommer dagen. Trots allt. Även för en 60-plussare efter uppbrottet.
När jeansjackan skaver.
När den nya motorcykeln inte sköljer bort tankarna.
När det inte ens hjälper att skråla med i ”Jag är bara lycklig när jag dricker” eller ”Livet är en fest”.
Det är inte ”Livet är en fest” man ska skråla med i.
Det kanske är Björn Afzelius och ”Feberdansen” man ska lyssna på.
”Så blir alla vackra minnen som drömlika visioner
Och kvinnorna jag älskat som nedlagda stationer
Där jag stigit av och väntat
Ja, hela tiden längtat
Till att nästa tåg ska ta mej därifrån
Så flyr man till nån annan som bländar och bedårar
Som om kärleken stod över arbete och tårar
Ja, som om tryggheten och värmen
Och kamratskapen var värden
Som plötsligt bara uppstod av sej själv”
Själv ägnade jag alltför många år åt att supa bort såväl äktenskap som barn istället för att engagera mig i och värdesätta det jag borde.
I en självgodhet utan gräns tyckte jag till och med att det var värt det.
Så fel jag hade.
Nej, kärleken står inte över arbete och tårar.
Den kommer inte heller som en outnyttjad bonus i form av ett frispel för 60-plussare.
Och den är även en fråga om värdighet.
Om att se varandra i ögonen och konstatera att vi kan göra det här tillsammans, resten av livet också.
Om att se vad som är bra och värt att slåss för – och vad som är en tillfällig blind fläck i ett öga som kanske har åldersdefekter men som ändå, om det vill, kan se vad som är på riktigt och vad som är en synvilla.

3 augusti 2019 – Kunde ha varit jag?

lördag, augusti 3rd, 2019

”Han var långt ifrån snillrik eller talangfull, men han hade stor fallenhet för konsten att bli älskad”, skriver Richard Ford om sin pappa i biografin över sina föräldrar, ”Mellan dem”.

Jag kan tycka att det till hälften är en väldigt bra beskrivning av mig.

Jag förstår inte Sebastian Henriksson

måndag, maj 3rd, 2010

Degerfors-Ängelholm.
Slut. 1-0.
Andra raka segern.
Och hela rödvitt springer fram emot Vulkanernas läktare där man gett sitt lag ett kraftfullt stöd under 90 minuter.
Ja, nästan hela Degerfors IF.
Sebastian Henriksson, inbytt i 64:e minuten, går rakt till omklädningsrummet för att duscha och byta om.

Jag reagerade, faktiskt, redan under matchen.
I 77:e minuten drar Andreas Ljunggren Eriksson – mycket duktig i lördags – fram mot Ängelholms straffområde från högerkanten.
Inne i straffområdet fanns Sebastian Henriksson i bra position och utan att ha den tätaste bevakningen.
”Seb” signalerar” att han vill ha bollen Ljunggren Eriksson avancerar ett par meter till och skjuter i burgaveln.

Det var ett felbeslut, ett av få, av nyförvärvet den här matchen.
Men.
That´s not the point.
Grejen är att Sebastian Henriksson reagerar på det här genom att fara ut med armarna åt sidorna och uppåt, tydligt och demonstrativt missnöjd med sin lagkamrat, armviftande som en grinig Dusko Radinovic.

Ärligt;
jag trodde inte att Sebastian Henriksson skulle reagera så här.
I vart fall inte utåt.

”Seb” fanns inte tillgänglig i första matchen mot Landskrona.
Solberg och Berger gjorde liksom Bertilsson en kanonmatch centralt.

Inför Örgryte var ”Seb” tillbaka, startade och Bertilsson placerades på en kant där han inte levererar hälften av vad han levererar centralt.
Slutresultat = laginsatsen totalt sett sämre.

Vi har alltså fyra man.
Alla är överlägset bäst centralt.
Tre får plats.
Så precis som i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” är det en som ska bort.
Magnus & Brasse i form av Patrik & Jonas valde då en lösning som därefter gett två segrar och sex poäng.

Svårt att argumentera emot.
Men efter, framförallt, en blek första halvlek av Emil Berger mot Ängelholm och enligt folk på plats ingen stor insats mot Falkenberg hade det kanske, med tanke på hur Gif Sundsvall ser ut och ställer upp, varit läge för Henriksson på onsdag på Norrporten arena.

Kanske.
Men genom sitt agerande så bäddar ju inte ”Seb” direkt för det.
Jag finner det helt rimligt att han går hem på kvällen och svär över en idiot som Patrik Werner efter att ha blivit petad.
Det är alltid så.
Är så och ska vara så.
De elva som får starta älskar sin tränare, de som får börja på bänken tycker att han är hyfsad och de som inte ens platsar där just då inser att karlen är en idiot.
I alla lag.
I alla tider.

Men det hade kanske varit smartare att hålla tyst utåt, inte demonstrera på planen, inte markera gentemot supportrar utan istället landa i klyschor som ”tränaren bestämmer och det är bara att komma igen”, ”vi har många bra spelare i truppen”, ”jag tränar på och satsar allt på att ta tillbaka platsen i startelvan” blablabla, du vet, du har hört det förut, du kommer att få höra det igen, klyschorna finns som tryck på T-shirts.

Håll tyst utåt.
Onda ögat på Patrik Werner när han inte ser det. Och ett riktigt långt långfinger i luften när han vänder ryggen till.
Så skulle jag ha hanterat situationen.
Om jag varit spelare och Werner petat mig (vilket antagligen hade varit ett ganska enkelt beslut att ta).

Jag står utanför det hela, vet inget och har inga barn vare sig med Patrik Werner eller Sebastian Henriksson.
Men handlar det bara – och jag kan inte se annat – än om faktiska taktiska sportsliga bedömningar så tycker jag att Henriksson gör fel.
Handlar det om något annat kan ju Henriksson berätta.
Det är, i vart fall, bättre än att demonstrera mot lagkamrater som ju i vart fall inte tagit ut startelvan.

Jag hade aldrig trott att en så rutinerad och meriterad spelare och en så sympatisk människa som Sebastian Henriksson skulle reagera så här.
Inte utåt.
Men det kan ju vara jag som är naiv.
Eller ”Seb” som har något att berätta.

Gör det i så fall.
Annars förblir det här en gåta.

Inte tisdag morgon men onsdag eftermiddag

onsdag, april 7th, 2010

gullmarsplan100407
Jag går ut från Café Opera vid halv fyra-tiden, längs vattnet, förbi riksdagshuset och in i Gamla stan, via Västerlånggatan förstås, viker ner mot Sven Vintappares gränd där jag, osannolikt nog, möter en kvinna jag en gång kände och stod nära.

Svänger åt vänster när gränden tar slut, bort mot Slussen och över den, ser neonskyltarna klättra upp mot bergen, går Götgatsbacken upp och Götgatsbacken ned, genom det attackerande backpar som uteserveringarna på Medborgarplatsen till höger, där vi satt, och Kvarnen till vänster, där vi också satt, utgör.

Fortsätter Götgatan bort tills den tar slut, ångt efter Åsögatan där vi bodde några månader och där jag en gång försökte stjäla en toalett ur en container till stor förtjusning för, jo, samtliga matgäster på kinesrestaurangen intill, förbi Bondegatan där K&S bodde och förbi gatan med greken med den suveräna menyn där vi så sent som förra sommaren satt ute och njöt.

Över Skanstullsbron och trappstegande mig upp till Gullmarsplan, Gullmarsvägen bort och sedan uppför det berg- och dalbaneelände Sköntorpsvägen är.
Slutligen framme vid dess korsning med Vättersvägen där jag parkerat Volvon samma morgon, den gata som ligger i ett T med lägenheten vi hyrde i 45:an, en helt annan lägenhet, en nästan annan tid, en lägenhet vi hyrde av en väldigt sniken journalist på Aftonbladet och från vilken jag dagligen utgick med tre barn – mot Söder, mot Skanstull, mot Djurgården, mot vad fan som helst men alltid tillsammans.

Den gamla kiosken har blivit en asiatisk take away.
I övrigt är Årsta en lika oomkullrunkelig småstad som hon alltid varit.
Och kommer att förbli.
Ett Degerfors en uppförsbacke från Globen.
Och staden Stockholm i sig denna dag som nästan alltid så frestande, så få-en-suktande, så få-en-viljande-tillbaka att man sju dagar i veckan kan förstå Lundell som, sittande i den snödriva Åre är, skrev en låt som ”Tisdag morgon”.

Promenaden tog mig 1,5 timme.
Den var värd varenda minut.

Vårdagjämning

lördag, mars 20th, 2010

Ljuset är lika stort som mörkret.
Ljuset är äntligen ifatt.
Och från och med i morgon är ljuset större än mörkret.
Det var så vi bestämde oss.

Det är vårdagjämning.
20 mars.
En dag att fira – inte bara för att det är Colles födelsedag.

Just den där vintern, den vinter då ett skott på Sveavägen skulle ta livet av en statsminister och få den svenska oskulden att krackelera,  satt vi i det hyrda radhuset på slätten utanför Malmö och bestämde att vi skulle förlova oss den 19 januari och gifta oss den 20 mars.
Förlovningen och giftermålet var en gemensam idé.
Datumen mina.

19 januari för att vårt första barn skulle födas då.
Hävdade jag.
Mödravårdscentralen hävdade ett helt annat datum men eftersom 19 januari var på dagen fem år efter att jag och barnets mor första gången träffades skulle det bli då.
Sade jag.
Och fick rätt.
Zack föddes tidigt den söndagsmorgonen på Malmö allmänna sjukhus och på kvällen, i en korridor med honom intill oss, förlovade vi oss och drack champagne.

20 mars just för att det var vårdagjämning, den dag då ljuset äntligen besegrat mörkret och tar över, den dag då den ljusnande framtid för en gångs skull på riktigt är vår – och just därför en dag så ytterst lämplig för att till exempel gifta sig med någon man älskar, någon som fått ljuset att ta över i ens liv.

Två ringar fick den lögnaktiga inskriptionen ”Omnia vincit amor”  och i Malmö rådhus förvandlades vi till gifta på halvannan minut. Då hade  en bröllopsfotograf  efter ett par timmar gett upp försöken att få ordning på oss två, tre barn och två hundar. Strax skulle vi dra  från restaurangen där vi tänkt äta bröllopsmiddag.

Nej.
Kärleken övervinner inte allt.
Äktenskap och förhållanden förgår.
Men vårdagjämning består.
Och är fortfarande en alldeles utmärkt dag för att fira allt ljust och vackert.

Små och stora problem

måndag, mars 1st, 2010

Lördag morgon satt min bror Anders på ett plan på väg till Santiago för att sedan fortsätta de tio milen hem till Los Angeles norr om huvudstaden.
Märkligt nog hävdade monitorn med kartan framför honom på planet att han skulle vara i Miami om två timmar och femtio minuter.
Han hade varit på jobb i ett annat hörn av världen, Uganda tror jag, rest 24 timmar, sovit efter att han gått på planet i Dallas för vidarebefordran till det Chile där han bott drygt 20 år.

Men nu berättade flygvärdinnan för Anders att han sovit sig igenom ett meddelande från piloten om jordbävning i Chile, att planet fått vända och åka tillbaka mot USA och efter en mellanlandning i Miami var han tillbaka i Dallas.

Söndag natt 00.44 svensk tid hade han fortfarande inte fått kontakt med exhustrun Jacqueline som befann sig hemma i Chile med deras fem barn.
Det går inte att komma igenom med samtal och flygen är inställda.

Nu hade han bokat en biljett med American till Sao Paulo  för att därifrån flyga vidare till Buenos Aires och sedan till Mendoza nära den chilenska gränsen och förhoppningsvis kunna ta en buss till Santiago och köra till Los Angeles och se att allt är väl.

Om det finns vägar att köra på.
Och om bilen han parkerade nära en viadukt inte ligger begravd under resterna av just viadukten.

För egen del är mitt största problem som vanligt att ett program jag behöver använda vägrar att starta i datorn och att det egentligen är lite för varmt på kontoret.
”Katastrof”, anyone?

Någorlunda mogna män

torsdag, januari 21st, 2010

En artikel i KT och ett flygblad från konsthallen.
Två kvinnor.
Två minnen.

Det första är gammalt.
Riktigt gammalt.
Heikki och jag satt på krogen.
20 år gamla, typ.
Väntade på Jan Bonander, en kompis från Degerfors.
Han kom till sist och hade med sig en tjej som vi aldrig sett förut.
Tyvärr.

Hon var nämligen sanslöst vacker.
Långt blont hår, en slank kropp och ett ansikte tillverkat i drömfabriken.
Vi kunde knappt andas.

Det kunde vi inte på hela kvällen.
Vi var bara knäckta, knockade, nere för räkning och utan hopp om att komma på benen någon mer gång.
Förvandlade till stenstoder.
Pratade gjorde vi osammanhängande.
Framförallt funderade vi på hur Jan Bonander kunnat få tag på ett sånt ett-på-miljonen-exemplar och tänk om vi också…
Vi var, trots allt, 20 och hade inte hunnit till ”inre skönhet” och ”intellektuellt utbyte” i ordboken än.

Klockan blev, som klockor brukar bli, ett och krogen stängde.
En hel kväll hade gått, en osannolik kväll där vi varit så nära och ändå så oöverstigligt långt ifrån Nirvana.

Den fantastiska kvinnan kom något efter oss, gick till damtoan medan vi släntrade mot garderoben.
Och äntligen fick chansen att fråga.
- Faan, Jan, vilken brud! Var har du träffat henne?
- Va?
Sade Jan förvånat.
- Jaså, ni menar syrran?

Och detta kom jag att tänka på enbart därför att KT hade en stor intervju med just Ann Bonander somnumera är kostymdesigner och scenograf i Stockholm.

Sedan kom ett flygblad om våren i Karlskoga konsthall.
Där ska Maria Vinka, designer från Karlskoga men sedan många år verksam på helt andra platser, ha en utställning, i mars tror jag.

Vilket fick mig att tänka på när jag och fotografen Mats Endermark skulle intervjua henne för några år sedan…och stod utanför hennes hus innan vi ringde på och funderade på om vi skulle ropa ”Vi vill se Maria Vinka, Vi vill se Maria Vinka”!.

Vi män är nästan alltid på samma mognadsnivå.
Det tar sig bara olika uttryck.

Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp

torsdag, december 24th, 2009

Nope.
Inte fred på jorden.
Inte en lösning på klimatfrågan.
Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp.

Jag vill ha ett badkar.
Jag är trött på alla duschkabiner.
De är bara uttryck för för hyperhajpat effektivitetstänkande.
Duschkabiner ger uttrycket ”the old in and out” en ny betydelse.

Min duschkabin kan man dessutom bara vara en i.
Jag har, visserligen, under delar av det här året och under angenäma former konstaterat att alla duschkabiner inte har den begränsningen.

Men.
Man går in i duschen, tvättar sig, går ur den, torkar sig.
Ingen känsla i det.
Och den ende jag känt som njutit på riktigt av att duscha var P i Helsingborg som brukade läsa i duschen.
P stod i duschen med armarna sträckta rakt ut och med en bok på dryga meterns avstånd från duschstrålen.
Och kunde stå så halvannan timme.

Men ett badkar…jag minns Helsingborg där jag brukade göra i ordning en massa kex med camembert, grevé, stenbitsrom och citron, ta med det och ett stort glas vin, tända ett par ljus och sjunka ned i badkaret.

Jag minns Strålgatan där jag och Ch brukade ligga i ett badkar så kort att vi inte såg varandra för att knäna stack upp så högt emellan oss.

A och jag brukade bada med henne sittande med ryggen mot mig, bakåtlutad, vi satt som om vi lekte tåg men vad vi lekte på riktigt är privat.

Och ska jag vara ärlig tror jag att jag låg i badkaret på Södra Tvärgatan när K flyttade ut.

Då har vi inte ens talat om barndomens bad när man låg sig skrynklig i vattnet och kom upp och lade sig i en nybäddad säng.

Eller att ligga någon timme med en bok och fylla på med varmare vatten en gång i kvarten eller just precis när det blivit nästan för kallt och man måste ligga helt stilla för att inte känna att det egentligen är för kallt.

Badkaret på Bankliden som fick fungera som diskho också eftersom det inte fanns något vatten i köket.
En gång i veckan spolade jag disken med duschkranen.

Skumbad…försök det i duschen.
Nej.
Ge mig ett badkar och jag blir en lycklig man.

Kul. Typ.

tisdag, december 1st, 2009

trissbild

Okej då. Jag tycker att den här är rolig.

Tecken i skyn

lördag, november 21st, 2009

Systembolaget lördag förmiddag.
Två flaskor rött, en liten martini, fyra burkar Sofiero.
Allt ned i en kasse och när jag lyfter den och ska gå ut går handtaget av och allt nyinköpt blandas till lördagens första busgrogg på Systembolagets stengolv.

Jag går in.
Tar en ny laddning, exakt likadan uppsättning, och packar i en ny kasse.
Du förstår vad som händer när jag lyfter den, va?
Handtaget brister. Igen.
Någon försöker säga mig något.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu