Karlgrens blogg

Lördag morgon satt min bror Anders på ett plan på väg till Santiago för att sedan fortsätta de tio milen hem till Los Angeles norr om huvudstaden.
Märkligt nog hävdade monitorn med kartan framför honom på planet att han skulle vara i Miami om två timmar och femtio minuter.
Han hade varit på jobb i ett annat hörn av världen, Uganda tror jag, rest 24 timmar, sovit efter att han gått på planet i Dallas för vidarebefordran till det Chile där han bott drygt 20 år.

Men nu berättade flygvärdinnan för Anders att han sovit sig igenom ett meddelande från piloten om jordbävning i Chile, att planet fått vända och åka tillbaka mot USA och efter en mellanlandning i Miami var han tillbaka i Dallas.

Söndag natt 00.44 svensk tid hade han fortfarande inte fått kontakt med exhustrun Jacqueline som befann sig hemma i Chile med deras fem barn.
Det går inte att komma igenom med samtal och flygen är inställda.

Nu hade han bokat en biljett med American till Sao Paulo  för att därifrån flyga vidare till Buenos Aires och sedan till Mendoza nära den chilenska gränsen och förhoppningsvis kunna ta en buss till Santiago och köra till Los Angeles och se att allt är väl.

Om det finns vägar att köra på.
Och om bilen han parkerade nära en viadukt inte ligger begravd under resterna av just viadukten.

För egen del är mitt största problem som vanligt att ett program jag behöver använda vägrar att starta i datorn och att det egentligen är lite för varmt på kontoret.
“Katastrof”, anyone?

En artikel i KT och ett flygblad från konsthallen.
Två kvinnor.
Två minnen.

Det första är gammalt.
Riktigt gammalt.
Heikki och jag satt på krogen.
20 år gamla, typ.
Väntade på Jan Bonander, en kompis från Degerfors.
Han kom till sist och hade med sig en tjej som vi aldrig sett förut.
Tyvärr.

Hon var nämligen sanslöst vacker.
Långt blont hår, en slank kropp och ett ansikte tillverkat i drömfabriken.
Vi kunde knappt andas.

Det kunde vi inte på hela kvällen.
Vi var bara knäckta, knockade, nere för räkning och utan hopp om att komma på benen någon mer gång.
Förvandlade till stenstoder.
Pratade gjorde vi osammanhängande.
Framförallt funderade vi på hur Jan Bonander kunnat få tag på ett sånt ett-på-miljonen-exemplar och tänk om vi också…
Vi var, trots allt, 20 och hade inte hunnit till “inre skönhet” och “intellektuellt utbyte” i ordboken än.

Klockan blev, som klockor brukar bli, ett och krogen stängde.
En hel kväll hade gått, en osannolik kväll där vi varit så nära och ändå så oöverstigligt långt ifrån Nirvana.

Den fantastiska kvinnan kom något efter oss, gick till damtoan medan vi släntrade mot garderoben.
Och äntligen fick chansen att fråga.
- Faan, Jan, vilken brud! Var har du träffat henne?
- Va?
Sade Jan förvånat.
- Jaså, ni menar syrran?

Och detta kom jag att tänka på enbart därför att KT hade en stor intervju med just Ann Bonander somnumera är kostymdesigner och scenograf i Stockholm.

Sedan kom ett flygblad om våren i Karlskoga konsthall.
Där ska Maria Vinka, designer från Karlskoga men sedan många år verksam på helt andra platser, ha en utställning, i mars tror jag.

Vilket fick mig att tänka på när jag och fotografen Mats Endermark skulle intervjua henne för några år sedan…och stod utanför hennes hus innan vi ringde på och funderade på om vi skulle ropa “Vi vill se Maria Vinka, Vi vill se Maria Vinka”!.

Vi män är nästan alltid på samma mognadsnivå.
Det tar sig bara olika uttryck.

Nope.
Inte fred på jorden.
Inte en lösning på klimatfrågan.
Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp.

Jag vill ha ett badkar.
Jag är trött på alla duschkabiner.
De är bara uttryck för för hyperhajpat effektivitetstänkande.
Duschkabiner ger uttrycket “the old in and out” en ny betydelse.

Min duschkabin kan man dessutom bara vara en i.
Jag har, visserligen, under delar av det här året och under angenäma former konstaterat att alla duschkabiner inte har den begränsningen.

Men.
Man går in i duschen, tvättar sig, går ur den, torkar sig.
Ingen känsla i det.
Och den ende jag känt som njutit på riktigt av att duscha var P i Helsingborg som brukade läsa i duschen.
P stod i duschen med armarna sträckta rakt ut och med en bok på dryga meterns avstånd från duschstrålen.
Och kunde stå så halvannan timme.

Men ett badkar…jag minns Helsingborg där jag brukade göra i ordning en massa kex med camembert, grevé, stenbitsrom och citron, ta med det och ett stort glas vin, tända ett par ljus och sjunka ned i badkaret.

Jag minns Strålgatan där jag och Ch brukade ligga i ett badkar så kort att vi inte såg varandra för att knäna stack upp så högt emellan oss.

A och jag brukade bada med henne sittande med ryggen mot mig, bakåtlutad, vi satt som om vi lekte tåg men vad vi lekte på riktigt är privat.

Och ska jag vara ärlig tror jag att jag låg i badkaret på Södra Tvärgatan när K flyttade ut.

Då har vi inte ens talat om barndomens bad när man låg sig skrynklig i vattnet och kom upp och lade sig i en nybäddad säng.

Eller att ligga någon timme med en bok och fylla på med varmare vatten en gång i kvarten eller just precis när det blivit nästan för kallt och man måste ligga helt stilla för att inte känna att det egentligen är för kallt.

Badkaret på Bankliden som fick fungera som diskho också eftersom det inte fanns något vatten i köket.
En gång i veckan spolade jag disken med duschkranen.

Skumbad…försök det i duschen.
Nej.
Ge mig ett badkar och jag blir en lycklig man.

Okej då. Jag tycker att den här är rolig.

Systembolaget lördag förmiddag.
Två flaskor rött, en liten martini, fyra burkar Sofiero.
Allt ned i en kasse och när jag lyfter den och ska gå ut går handtaget av och allt nyinköpt blandas till lördagens första busgrogg på Systembolagets stengolv.

Jag går in.
Tar en ny laddning, exakt likadan uppsättning, och packar i en ny kasse.
Du förstår vad som händer när jag lyfter den, va?
Handtaget brister. Igen.
Någon försöker säga mig något.

Sitter och fyller i en undersökning och ombeds definiera min situation.
Jag förväntas sätta ett kryss i en av de tre rutor som finns i just det avsnittet och där det står “Gift”, “Sambo” och “Ensamstående” som valmöjligheter.

Två av dem är naturligtvis ganska lätta att välja bort.
“Gift” har jag varit ibland men är det inte nu.
“Sambo” har jag varit ännu fler gånger men en hastig kontroll i lägenheten visar att så icke är fallet just nu.

Men “Ensamstående”?
Jag har fem barn av vilka två bor här på halvtid, en bror och en syster, tolv syskonbarn (inte illa på två syskon…), en snorvalp till fotograf jag träffar så gott som varje dag, ett antal vänner som jag ändå håller något så när frekvent kontakt med, två lurviga fotografer jag delar kontor med, diverse mer ytliga bekanta och kontakter och ett antal morgnar när jag vaknat detta år har bara 60 av sängens 120 centimeter varit mina.

“Ensamstående” är det minsta jag känner mig…men jag vet å andra sidan inte riktigt vad det skulle stå i en ruta där jag skulle kunna sätta ett kryss…eller varför det är så viktigt för oss att sätta stämplar på allt.

Ibland kan jag få för mig att jag inte är någon bra far.
Som idag.
Sitter på kontoret till cirka 13, går ner och lämnar in ett tips, tar en burgare på Max, springer in hos Linda på Ny design och går hem till lägenheten.
Kalle kommer och har en kompis med sig och när klockan är 14.50 frågar Kalle hur länge de kan leka.
Jag tittar på klockan och tänker “tio i tre…och vi ska vara på kulturskolan halv fem…tio i tre?…tio i tre?!”
Och inser att för inte mindre än 35 minuter sedan skulle jag ha hämtat min sexåring på Rävåsskolan.
Jag har inte haft en tanke på det.
Jag har inte ens glömt bort det.
Det har varit utraderat ur skallen och hade inte Kalle frågat om klockan vet ingen hur lång Klaras skoldag hade blivit.

En gång hade jag Kalle och Klara med till Stora valla.
Det var pressinfo inför en match och eftersom det var Tony Gustavsson som pratade tog det tid.
Rejält med tid.
Frågade man Tony om det regnade ute tog svaret fem minuter. Sedan kom en analys om varför.
Men.
När en halvtimme eller så hade gått började jag fundera.
“Hade inte jag barnen med mig”, undrade jag och tittade mig omkring.
Inga barn någonstans.
“Nehej”, tänkte jag. “Då hade jag väl inte det”.
Åsså gick det 5-10 minuter till och Kalle och Klara kom fram från baksidan av läktaren.
“Det var så alltså”, tänkte jag.

Det är i såna lägen jag kan bli lite orolig över mig själv.
Jag kanske, trots allt, behöver en vårdare.

Jag biter av en tand det första jag gör på läktaren i Löfbergs lila arena denna kväll.
Det gör inget.
Det är när jag begåvat nog sedan äter nötter och då biter av en bit till av samma tand det blir problem.
Tanden är i jämnhöjd med tandköttet efter det, förutom en bit i mitten som ser ut som Mount Evererst, det är en liten vass jävla spets som går rakt upp i undersidan av min tunga.

Två timmar och fem minuter senare är matchen över.
Då har Mount Everests idoga pickande mot min tunga fått den att svullna upp.
Det gör inget så länge jag håller tungan svävande i munnen och sträckt rakt framåt som om den vore stelopererad.
Problemet är att då kan jag inte säga något.
Dessutom tror folk att jag lipar åt dem.

Håller jag tungan normalt slipper jag det problemet men då gör det istället ont som faan.
Hela tiden.
Och jag läspar. Värre än Lisa Ekdahl.
Min enda metod för att formulera någorlunda begripliga ord är att låta s:en bli tjockare än Tomas Brolin var i Crystal Palace. 
Jag har en tunga som är som en tennisspelare som bara kan smasha (schmascha?) när jag går ned till presskonferensen.

Där kan jag hålla tyst.
Det är sedan det blir värre.

När jag är tvungen att fråga “Pebben” Axelsson hur “det kännsch inför Karjala cup. Inga problem med schkador?”.
Fråga Frölundas Henrik Sömmernäs “det här var din förschta match. Du var vasch i schlutet och schöt?”
Prata med Lee Goren och fundera på hur man läschpar på engelska.
Sitta med Robin Rahm som gjort schusché i FBK-målet och fråga om han är “beschviken över målet du fick schläppa in” och om hans “två schäschonger i Boråsch”.
“Sudden death” försöker jag mig över huvud taget inte på. Jag håller mig till “förlängningen”.
Ordet “spelsystem” är inte att tänka på.

Alla tittar på mig schom om de tyckte att det vischerligen är roligt att Expreschen tar hand om schåna schom mig men att tidningen borde ha kunnat hitta någon schkarpare kniv i lådan att skicka till Karlschtad.

Vi kan schäga schå här;
jag har haft schtörre kvällar.
Det är schäkert.