2 mars 2019 – En vacker värmländsk obegriplighet

mars 2nd, 2019

Jag är tillverkad på Hammarö – mina föräldrar flyttade därifrån ett knappt halvår innan jag föddes, dock inte därför – och uppvuxen i Degerfors, har bott i Karlskoga, Gunnarskog och Arvika, jobbat i Karlstad, Arvika, Hagfors, mina föräldrars rötter är i Forshaga, Deje, Skived och personer nära mig har bott, länge, utanför Årjäng och Torsby.
Överallt denna vackra värmländska (okej, förutom i Karlskoga och Degerfors för hur mycket landskapstillhörighet det än är så talas faktiskt inte värmländska där).
Inga problem.
Jag har alltid förstått allt, alltid blivit förstådd själv.
Utom en gång.

Jag jobbade två veckor på Värmlands folkblads lokalredaktion i Hagfors. Hade aldrig varit där förut och när jag i en ilsket gul VW-bubbla åkte igenom orten första gången spanade jag intensivt efter centrum och redaktionen innan jag insåg att jag åkt igenom allt av bebyggelse och tvingades vända.
Sedan var jag där i två veckor, jobbade, sov på redaktionen, åkte till ett gammalt tingshus utanför Hagfors där det var möte för företagare om något nytt som hette CAD-CAM som alla insåg aldrig skulle bli något, lyssnade till en Fonus-dam i Munkfors som sade att ”en procent av befolkning dör varje år, varken mer eller mindre” så enda sättet att utöka affärerna var att sno lik av konkurrenterna.

Hon sade för övrigt om Klarälven att den ”går som en vattendelare inom kommunen” men det skrev jag aldrig.
Jag skrev däremot om Dan Hylander och Raj Montana Band som gästade parken som jag hittade till genom att följa tomflaskorna i dikena och jag skrev om en älg i Munkfors som missbedömt höjden på ett viltstängsel med därtill följande konsekvenser.

Men.
En lunch kom det in en ekshäring med ett eller annat ärende och jag försökte verkligen begripa. Men hans dialekt var extrem och dessutom högg han, förstås, av alla ord på mitten.
Slutet?
Jag fick be honom komma in lite senare på dagen när det fanns ortsbefolkning på plats som tolkhjälp.

Men vackert var det.
Och tänker på det gör jag när jag läser om Göran Tunströms ”Prästungen” om hans uppväxt i Sunne.
Som när han och kompisarna Carl-Henning och Staffan ska på skoldans och planerar strategin.

”- Det är tvärt omöjligt å sväng te vänster. Höss gör ni?
- En klarer sig mä å sväng te höger. En behövver ju int höll på å dans så läng. Bar tess en träffer e jänt.
- Hocken tänker du bju öpp förscht?
- Tjaa. En får föll se.
- Bar di int spelar en massa slowfox.
- Ä dä svårer dä?
- Förschök själv får du se”.

Jag hör det inom mig och det är ljuvligt.
Poetry in motion.
Hela vägen längs E45:an.

28 februari 2019 – Många gammeldanskar räddade

februari 28th, 2019

Här, i dagens text om danska Arla, kan man tala om att göra en insats för mänskligheten;
”Sedan 2012 har Arla samarbetat med Fødevarebanken och säkrat massor av goda mejeriprodukter till socialt utsatta danskar som annars skulle ha gått till spillo”.

27 februari 2019 – Jag, Refaat och doktorshatten

februari 27th, 2019
i satte oss i bilen utanför Expressen på Gjörwellsgatan, jag och fotografen. Åkte ut till företaget, intervjuade den nye vd:n. Vinkeln var att han var Stockholms-börsens förste vd med invandrarbakgrund och eftersom han dessutom spelade, eller möjligen spelat, fotboll i division 4 kändes det ganska lättskrivet.
Vi pratade ett par timmar, vd:n berättade om sina tankar, idéer och ambitioner, sin bakgrund och sina studier, bokstaverade namnet på doktorsavhandlingen så det skulle bli rätt och sedan tog fotografen sina bilder på vd:n trixande med bollen i labbet.
Vi hade fotbollen med oss eftersom vi hade bestämt vinkeln i förväg och dagen därpå var text och bild i Expressen under rubriken ”Nu bollar han med miljoner”.
Det var 1984 och igår kväll såg jag rubriken igen när andra delen av Tom Alandhs dokumentär om Leif Silbergsky rullade i SVT.
För företaget vi besökte var Fermenta, vd:n var Refaat el Sayed och även om det inte är någon merit så får jag ju lov att erkänna att min artikel i Expressen var den första i svensk dagspress där den så icke existerande doktorsavhandling som så småningom skulle placera Refaat i fängelse och blåsa omkull såväl Fermenta som fusionen med Volvo nämndes.
Det finns olika sätt att skriva presshistoria.
Med facit i hand inser jag att ett alternativ hade varit att välja ett annat.

26 februari 2019 – Ta skidorna istället

februari 26th, 2019
Bland mycket annat som sprider sig i den språkliga utarmningens tid är uttrycket ”går för” alltmer frekvent.
Idag säger, till exempel, enligt SvD Therese Johaug att ”Jag går för guld” inför dagens millopp.
Förutom att formuleringen är ett exempel på sämsta sortens anglicism är det väl en ganska korkad taktik när det handlar om skid-VM.

25 februari 2019 – Äntligen!

februari 25th, 2019

Sajten Vinliv – ett forum för dem som kan skilja en sydsluttning från en doft av norrländskt folkhem och vet att det finns fler sorters vin än rött och vitt – meddelar idag att trenden veganskt vin växer.

Naturligtvis hör vi ett unisont ”Äntligen!” vid horisonten.
Nu väntar vi bara på det veganska snuset och cigaretterna, det helt växtbaserade rökheroinet och klimatneutrala kokainet för att lyckan ska vara fullständig.

Dock – Vinliv kanske trots allt är bättre på vinbeskrivningar som ”en släng av mogen lime, ren med viss ursprungston”, som ett av dagens vinförslagtips beskrivs som, än att så att säga ta steget fullt ut.
När man idag rekommenderar fyra ”riktigt bra veganviner” konstaterar man att ett av dem ”passar perfekt till hamburgare på viltfärs” medan ett annat är lika ”perfekt till smörstekta lammkotletter”.

22 februari 2019 – Varför ”sverigedemokrater” inte kan vara nämndemän

februari 22nd, 2019
Förutom det rimliga i att Elin Ersson blev dömd för att ha hindrat ett flygplan från att lyfta, visade rättegången mot henne ytterligare en sak, ännu en gång – att vi inte kan ha så kallade ”Sverigedemokrater” som nämndemän.
De begriper nämligen inte vad de har i tingsrätten att göra och vilken som är deras uppgift.
Sveriges rättssystem är i grunden ganska enkelt. En person blir misstänkt för ett brott, polis och åklagare inleder en förundersökning och blir åklagaren övertygad om att den misstänkte begått det aktuella brottet så åtalar hen den misstänkte.
Åklagaren lämnar då in ett åtal till tingsrätten, gör en formell gärningsbeskrivning av vad hen hävdar att den misstänkte har gjort och enligt vilket eller vilka lagrum personen ska dömas.
Det enda man sedan kan bli dömd för i rätten är de gärningar åklagaren i gärningsbeskrivningen påstår att man har begått och ansvar ska sedan utgå i form av en påföljd enligt de lagrum åklagaren angett.
I tingsrätten finns så en juridiskt utbildad domare, ordförande, och vid sidan av denne nämndemän utsedda av de politiska partierna för att försäkra oss om en demokratisk insyn i rättsväsendet.
Dessa ska sedan tillsammans bedöma om personen kan anses skyldig bortom rimliga tvivel till de brott hen åtalats för och, om man befinns skyldig, vilken påföljd brottet ska ge.
Ingenting annat.
I bedömningen av påföljd och annat ingår naturligtvis även olika former av uppsåt och så vidare. Däremot ska man inte göra någon politisk bedömning av brotten utan en juridisk utifrån vad som framkommer i åtal, bevisning, huvudförhandling och så vidare.
Problemet är då när vi får in ”sverigedemokrater” i rättsskipningen och det är av två skäl. Det ena är deras något korkade tro att allt elände på jorden beror på människor födda utanför Sverige och att lösningen på detta elände är att slänga ut dem ur vårt land.
Därigenom särskiljer sig ”sverigedemokrater” i att man utgår från att människor som heter Mohammed är mer predestinerade för brottslighet än sådana som heter Sven, Arne eller Jimmie. Därmed är man i SD-ögon skyldig på förhand om man har fel förnamn.
Det andra?
Kent Ekeroth, som möjligen var det nya millenniets mest underliga produktplacering som rättspolitisk talesman för ”Sverigedemokraterna”, uttryckte det som så att partiets nämndemän i tingsrätterna skulle ”företräda våra åsikter i de frågor som vi driver, alltså att återspegla den del av befolkningen som röstar på Sverigedemokraterna i synen på brott och straff. Det ska givetvis ske inom lagarna, men det finns ju ett visst svängrum där”.
Vad har då det med Elin Ersson att göra?
Jo, när hon dömdes till dagsböter så var det en nämndeman som istället ville döma henne till fängelse.
Naturligtvis den ”sverigedemokratiske” nämndemannen.
Inte av juridiska skäl utan av politiska.
Eller som nämnden själv utryckte det för att ”det varit fråga om en i förväg planerad manifestation som varit ett led i en politisk verksamhet”.
Hade Elin Ersson stoppat flygplanet för att en kompis skulle hinna med eller hinna dricka upp i loungen innan avfärd hade möjligen böter räckt.
Men nu var det fråga om en insats för att i Erssons ögon rädda en medmänniska = politisk verksamhet och då borde hon ha dömts till fängelse.
Allt enligt den ”sverigedemokratiske” nämndeman som därmed ännu en gång visade varför ”sverigedemokrater” inte kan vara nämndemän.
De begriper nämligen inte sitt uppdrag.
Och det innebär väl att vi får ändra på och avskaffa nämndemannasystemet.
Rättssystemet är för viktigt för att överlåtas åt personer och partier med det uttalade syftet att ersätta juridiska bedömningar med politiska domar.

21 februari 2019 – Äntligen!

februari 21st, 2019

Dagens utan konkurrens mest lovande rubrik kommer ur Ica-Kurirens nyhetsbrev;
”Redan en minuts träning gör skillnad”.

21 februari 2019 – Om varför vi inte ska ha Vilda västern

februari 21st, 2019

Elin Ersson som hindrade ett flygplan från att lyfta från Landvetter för att rädda en ung man undan utvisning döms för brott mot luftfartslagen. Ersson döms till 60 dagsböter vilket för hennes del motsvarar 3 000 kr.
Det känns alldeles utmärkt.
Att hon döms, alltså.

Det finns vissa saker att fundera över i domen ur en mer principiell synpunkt – som att lagstiftaren inte tycker att det är särskilt allvarligt att strula så att man stör flygtrafiken, påföljderna är ganska milda och för att ha ett ansvar ska man ha underlåtit att lyda vad befälhavararen ombord, dvs kaptenen, har sagt vilket är svårt i fallet Ersson eftersom kaptenen inte sade något direkt och inte heller hördes i tingsrätten.

Men.
Naturligtvis känns det spontant rimligt att Ersson döms.
Vi måste till att börja med – ännu en gång – skilja mellan moral och juridik.
Hur mycket vi än skulle sympatisera med hennes strävan att förhindra pojkens utvisning – lite pinsamt för det hela är det visserligen att han inte fanns med på det aktuella planet – så kan vi ju inte ha det så att vem som helst får hindra vilket flygplan som helst från att lyfta varken för att hindra en utvisning, vädja till sin käresta att inte lämna en och åka till Teneriffa eller för att dra ut på förloppet så att kompisen som sitter fast i en bilkö på motorvägen hinner med till Kreta.

Om vem som helst får samhällets okej för att göra sådant så får vi kaos och Vilda västern.
Det vill vi inte ha.
Land ska med lag byggas och om vi tycker att lagen bygger landet fel får vi slåss för att ändra lagen.
Inte välja att bryta mot den utifrån ett personligt infall.

Därför kan vi inte ha aktivister som hindrar flygplan från att lyfta för att hindra utvisningar.
Därför kan vi inte ha djurrättsaktivister som går till attack mot svenska bönder som driver ett jordbruk inom lagens ramar.
Därför kan vi inte ha så kallade fredsvänner som bryter sig in på försvarsindustrins områden och ägnar sig åt sabotage av företagets egendom.

Var och en av oss kan inte stifta sina egna lagar.
Ingen av oss vill leva i det samhälle vi då skulle få.
Därför kan vi varken köra på vänster sida av vägen även om vi tycker att det är mycket bättre eller hindra flygplan från att lyfta för att vi tycker att avvisningsbeslut är fel.
Därför var det också rätt att döma Elin Ersson för att hon tog lagen i egna händer.

Att vi sedan kan sympatisera med hennes engagemang, tycka att Sverige kan ha en mer generös asylpolitik eller göra mer för människor av solidaritet är en annan sak.
Den saken handlar om moral.
Att hindra tio miljoner svenskar från att ta lagen i egna händer handlar om juridik – och om att ha ett fungerande samhälle.

16 februari 2019 – Björn Afzelius. 20 år senare.

februari 16th, 2019
Idag är det 20 år sedan Björn Afzelius dog.
En man värd respekt.
Dels för den musikaliska gärning han gjorde, de låtar som många svenskar fortfarande kan och sjunger, dels därför att han stod för värden som gått från att erbjudas överallt i folkhemmet till att bli bristvaror och restnoterade.
Dessutom är det i min bok så att alla som står för något, kämpar för det, inte ändrar åsikt efter att ha satt upp fingret i luften och känt i vilken riktning vinden blåser för tillfället är värda respekt.
På det personliga planet kan jag se hur det i ett antal av hans mer personliga sånger finns manliga tillkortakommanden och förslösade relationer som jag önskar att jag inte så väl kunde känna igen mig i men där jag tyvärr kan bocka av versrad för versrad.
En annan sak är att socialisten, radikalen, revolutionären Björn Afzelius inte var fast i dogmer och stelbenthet.
När hans parhäst Mikael Wiehe dagen efter Fidel Castros död skrev en hyllningsdikt i Aftonbladet till diktatorn hade Björn Afzelius redan 1993 gett ut romanen ”En gång i Havanna”, en total uppgörelse med den revolution som stelnat till att förtrycka människor och om de mänskliga pris kubaner fick betala.
Man kan använda sin musikaliska talang till att sjunga ”Dressed for success” eller sitt kändisskap till att kalla sig influencer och mot betalning föreslå vilket läppstift följarna ska använda.
Man kan också använda sin begåvning som Björn Afzelius. Respekt. Då och nu.

14 februari 2019 – Håhåjaja. Igen.

februari 14th, 2019

Jag vet ju inte hur du fungerar – men personligen kan jag ju säga att ett mejl med rubriken ”Tips på vad du kan tänka på när det gäller efterlevandeskydd” varken får mig att känna mig yngre eller piggare…även om det, naturligtvis, måste vara feladresserat.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu