Det är något med morgnar jag inte begriper
Det är något obegripligt med morgnar.
Något som inte går ihop.
Mina morgnar består normalt i att klockan ringer kvart i sju och att jag går upp och sätter på kaffebryggaren.
Det är den lugna delen av morgnarna.
En kvart senare petar jag på Kalle och lyfter upp Klara ur sängen för transport till soffan, sätter på tv:n, rostar bröd, tar fram frukost, säger till barnen ungefär 20 gånger att äta eftersom de glömmer det mellan varje tugga, tar fram kläder, lägger frukt i deras skolväskor, kollar utflyktsryggsäck och gympapåsar, funderar på om det är någon lapp som ska lämnas, tittar ut för att bedöma hur mycket kläder och vilka de ska ha på sig, går in igen och säger ”ät”, tar en dusch, torkar mig och drar på mig kläder.
Sedan ropar jag ”ät” en gång till för säkerhets skull, klämmer ut tandkräm på deras tandborstar och borstar Klaras hår, stänger av tv:n, får ut K&K i hallen, ger dem skohornet, tittar på klockan, föser undan labradoren Gäsper som tror att han ska med, byter frukt för Kalle vill ha satsumas istället för päron, släpper iväg honom eftersom Klara gått i stå, återför henne till rätt planet, går ut, låser, går över gatan och till skolan efter att ha gått med vänsterfoten genom alla sex delarna av en vss målad figur på skolgården och i den ruta det står ”1″ , in, plastskydd på skorna, en trappa ned, av med ytterkläderna och utan undantag är nu klockan två minuter i åtta, jag svettig och hallucinerar om att gå och lägga mig igen, jag har varit vaken 73 minuter och de har, ärligt talat, grävt ned folk som varit piggare än jag är vid det här laget.
Den här morgonen försover jag mig, vaknar med ett ryck 7.35 och arton minuter senare, sju minuter i åtta är barnen i skolan, frukosterade, påklädda, tandborstade och dittransporterade.
Och jag står bredvid och nynnar ”Hur är det möjligt, jag frågar mig gång på gång…”