Fahlanders fataliteter
Förhållandet mellan Kurirens Larsåke Grahn Wåhlén och Örebro hockeys galjonsfigur, tidigare ordförande, Mikael Fahlander är som den mellan räddningstjänsten i Karlskoga och den där flishögen på Kilsta industriområde.
Det kan vara lugnt ett tag men så flammar elden upp igen och räddningstjänsten får rycka ut och släcka.
Och så går det en kort tid och så…ja, du förstår.
Och i räddningstjänstens roll i mediavärlden i just det här sammanhanget finns Kurirens chefredaktör Göran Karlsson.
Problemet är möjligen att Mikael Fahlander är väldigt lik de flesta journalister.
Fahlander är mild som en vårvind vid alla möten han deltar i och tyst som KT:s Benny Abrahamsson på en presskonferens men tuff som Tyson när han återvänder till datorn och bloggar.
Det är ett mycket vanligt journalistiskt agerande och ett mycket beklagligt sådant.
Och precis som de flesta journalister tål han inte kritik.
Jag gillar Fahlander.
Jag gillar hans sätt att sticka ut, hans sätt att hämningslöst vräka ur sig åsikter om högt och lågt.
Fler sådana i svensk hockey och jag gör vågen.
Men.
Sätter man öknamn på spelare på bloggen, dissar vissa lag (ska vi säga Tingsryd? Ska vi säga Bofors?) konsekvent, inte kan låta en Bik-förlust passera utan att nanosekunder senare ligga ut på bloggen med ett konstaterande att ”nu har raset börjat” så får man också tåla en del.
I söndags efter att Niklas Lihagen var millimetrar eller minuter från döden var jag en av de journalister som träffade Fahlander.
Jag har full förståelse för hans reaktioner.
Han har just sett en spelare i sitt lag vara nära att dö, en spelare han själv har en nära relation till och är naturligtvis fruktansvärt berörd och, lika självklart, i ett slag av chocktillstånd.
Folk reagerar olika då.
Jag har sett folk stå och skratta hysteriskt minuterna efter beskedet att deras närmaste dött.
Sett en mamma iskallt tala ut om sin dotters död och rikta misstankarna åt ett visst håll – trots att det varit hon själv som mördat dottern i källarförrådet.
Och så vidare.
Fahlander var naturligtvis djupt berörd i korridorerna i Nobelhallen.
Och med all rätt.
Han hade just sett en vän vara nära döden.
Och hört idioter dessförinnan skrika ”låt han dö”.
Säger man i det läget saker som inte är så genomtänkta är det inte konstigt.
Han har min fulla förståelse.
Men när han i dagens Kuriren är mer förorättad än Bill Clinton var när han om Monica Lewinsky sade ”I´ve never had sex with that woman” så tar han i så att fönsterrutorna riskerar att spricka.
Naturligtvis har Larsa Grahn Wåhlén fel i en del påståenden.
Men Fahlander har ibland i sitt bloggande gjort mig förvånad genom en del av de saker han – som trots allt är sportchef – vräkt ur sig på bloggen.
Det är till exempel omöjligt att tänka sig Biks Stefan Bengtzén hävda liknande saker i text.
Där handlar det om att uppträda med en värdighet och en lägstanivå som stämmer med ens position.
Kurirens chefredaktör Göran Karlsson skrev en gång i ett internt mejl om mig att eftersom jag var jag så fick jag tåla lite mer än andra.
Det var efter att jag blivit beljugen av en Kuriren-krönikör med hjälp av lite falskciterande.
Okej.
Jag sticker ut min haka och får tåla att få på käften.
Men det får, faktiskt, Mikael Fahlander också.
Det hindrar mig dock inte från att samtidigt påpeka att jag hoppas att han fortsätter att sticka ut den.
Och att Larsa Grahn Wåhlén också gör det.
december 22nd, 2009 at 10:54 f m
…och det är här som det börjar bli svårt – det som häromveckan var så lätt när man skrek på hårda straff för klacken på läktaren vid olycksmatchen.
Om man uppträder provokativt så får man liksom inte bli förvånad om omgivningen blir provocerad… Om man väljer ett högt tonläge får man inte bli upprörd om någon också höjer sitt, ja man bör inte gnälla ens om man då plötsligt finner sig vara överröstad.
Visst är det kul med åsikter, men åsikter skapar reaktioner. Har man såikter får man vara beredd på att ta sitt ansvar också för reaktionerna. Reaktioner som du kan komma att uppfatta som helt oproportionerliga och kanske fullständigt osmakliga – något som TK hårt fick erfara innan Kuriren började moderera på sina forum.
Fahlander har självutnämnt sig till själva anledningen för Boforsfansen att ”hata, hata, hata Örebro”. Då får han nog hacka i sig konsekvenserna också.
…häromsöndagen så var en av konsekvenserna att några få nollor utan distans ”hatade” såpass att de slutade reflektera över vad som var hockey och vad som var liv och död.
Ja det var ointelligent, det var osmakligt, visade på en skrämmande människosyn etc, etc, etc (det är det lätta attt säga), men (och detta är svårare att säga och än svårare för en del att förstå). Jo, Fahlander och många andra med ”åsikter” bär en – inte oansenlig – del av ansvaret för en supporterstämning (eller -kultur om man så vill) som leder fram till en sådan händelse.
Håller dock med om en sak: Bengtzén den ende ledaren som klarat detta med balans och värdighet. Snyggt!
december 22nd, 2009 at 9:55 e m
Jag var inte på matchen ifråga, men efter att ha tagit del av debatten efteråt så håller jag fullständigt med om det där med att det kanske är på sin plats att uppträda med en värdighet och en lägsta nivå som stämmer överens med ens position.
Även om jag så klart blir illa berörd av att sådana saker skriks från en läktare så kan jag tycka att eftersnacket har fått lite väl stora proportioner… Naturligtvis var det ingen som ville att Lihagen skulle dö därute på isen, men tyvärr så är det väl lite av kulturen att ”hata” motståndarlaget, och med tanke på de hårda ord som sagts om Bofors supportrar så krävs det verkligen att Örebros supportrar uppträder som helgon i fortsättningen.