Karlgrens blogg

Jag vet inte.
Jag kan förstås ha fel.
Men…jag har under fler år som journalist än vad som antagligen är nyttigt varit mycket kritisk till väldigt många och till väldigt mycket.
Hängt ut x antal personer, kritiserat folk och företeelser.

Men jag har alltid haft principen att aldrig skriva något som jag inte varit beredd att säga till den berörde ansikte mot ansikte.
Och samtidigt haft full klarhet i att om man sticker ut hakan får man ta en och annan smäll, om man kritiserar andra får man vara beredd på att själv få kritik, om man granskar andra är priset att man får stå ut med att bli granskad själv.

Med Kurirens Jonas Brännmyr, född exakt på dagen tre år efter att jag började jobba som journalist, är det annorlunda.
Ingen har ännu offentligt hört honom uttrycka en åsikt.
Ingen har hört honom stå för något, argumentera för något, hävda sin åsikt i en diskussion.

Jag brukar gilla att läsa det Brännmyr skriver.
Han är duktig på att dra fram nyheter och fördelen med att läsa Kuriren och till exempel dess sportblogg är ju att man ofta är mer självständig och mer oberoende än vad KT är.

Däremot har jag och Brännmyr haft olika åsikter ett antal gånger.
Jag kritiserade honom till exempel när han i Kurirens spalter inför förra säsongen gjorde Christoffer Wiktorsson klar för Helsingborg efter att ha läst ett rykte på en blogg.
Det är inte seriös journalistik enligt min bok.
För att nu ta ett exempel av ett antal under de senaste åren.

Dock har han aldrig sagt ett ord om någon enda aktuell diskussion när vi mötts live.
Vilket vi av självklara skäl gjort ett stort antal gånger.
Inte om något annat heller.
Det mod som krävs för att stå för en åsikt och visa ryggrad uppstår aldrig hos Jonas Brännmyr förrän han är tillbaka framför datorn.
Då blir han desto tuffare.

Som när han denna vecka gör ett inlägg på Kurirens sportblogg, säger sig vilja ”gå ut och nyansera debatten” efter incidenten med ”Låt han dö” i Nobelhallen härom söndagen och skriver att ”Det vettigaste jag läst om klackincidenten hittade jag på det märkligaste av ställen. I en kommentar på Torbjörn Karlgrens blogg”.

No big deal.
Att bli kritiserad i den formen är som att bli smiskad med ett sugrör.
Jag har varit med om att få ha vakter på redaktioner efter saker vi skrivit, fått flytta hemifrån två gånger och bo på annan adress anonymt efter andra artiklar och blivit hotad fler gånger än jag minns.
På riktigt.

Men jag förstår inte varför Jonas Brännmyr har det här behovet av små slag under bältet.
Eller vad han får ut av det.
Varför han aldrig törs säga något därute i verkligheten, ansikte mot ansikte.
Jag ska fråga honom när jag ser honom nästa gång.
Jag är nämligen vuxen nog att ha det modet.
Något svar lär jag däremot inte få.

Men det kanske är så enkelt som att allt blir bättre om bara alla vi andra håller käften?

This entry was posted on onsdag, december 23rd, 2009 at 11:29 f m and is filed under Hockey, journalistik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.