Karlgrens blogg

Aftonbladets frilans Anna Lindbäck, som skriver hockey för AB i Karlstad just nu, har råkat ut för ett elakt rykte.
Sånt händer oss alla då och då.
Är det sant får man ta skiten, är det lögn får man rycka på axlarna.
Eller slå tillbaka.

Gör man det offentligt så får man finna sig i att även andra yttrar sig.
Det står i manualen för offentlig debatt.

Så.
Att Anna Lindbäck på sin blogg (http://annalindback.blogg.se) väljer att ta upp situationen har jag full förståelse för.
Men.
Problemet, för mig som feminist, är just att hon väljer feministvinkeln.

Anna Lindbäck beskriver sig själv som ”en driven 23-årig tjej” som ”nått hyfsade karriärmässiga framgångar” och inte bara det utan dessutom ”ibland till och med levererar bättre journalistiska alster än vissa i gubbgardet”.
Och därför är några, antagligen ”vissa i gubbgardet”,  så fruktansvärt avundsjuka på Lindbäck att de sprider skvaller om henne.
Antar jag att hon menar.

Jag vet inte.
Efter senaste FBK-matchen i Karlstad, 5-2 mot Frölunda och fjärde raka segern för FBK, skrev jag om Dragan Umicevics ledande roll, om matchhjälten Sev Blindenbacher som trots det funderar på att lämna klubben, om hur ”Pebben” Axelsson tyckte att hans Frölunda slarvar mest i elitserien, redogjorde för tränaren Ulf Dahléns sågning av sitt lags agerande (”Totalt oacceptabelt”) samt om hur Frölundas Carl Klingbergs otäcka skadesituation vid FBK-målet bara visade sig vara muskelkramp och om Pontus Larssons debut som målvakt i elitserien sedan Dahlén lyft ut ”Honken”.
Precis som många andra valde att göra.

Anna Lindbäck skrev om att Färjestads spelare tittat på en ”motivationsvideo” (dessutom; video år 2010?) med gamla guldscener och viktiga mål.
Jag är inte säker på att det ger Stora journalistpriset.

Anna Lindbäck har jobbat extra åt VF-sporten, gjort en sommar på Aftonbladet och skrivit hockey ett år för AB i Karlstad.
Helt okej – men som sammanfattning av ”hyfsade karriärmässiga framgångar” räcker det kanske inte så långt.

På en något så när normal arbetsplats hade det här inte varit något problem.
Ingen förväntar sig att en snickarlärling första dagen ska vara mer driven och yrkesskicklig än de snickare som jobbat i 20 år.
Inte ens lärlingen.
Möjligen mer energisk, mer pigg, mer ivrig och het – men inte lika yrkesskicklig.
Det blir man längs vägen. Om man jobbar på. Och om tur, talang och tajming rörs ner i samma gryta som hårt arbete och rätt inställning.

Så är det.
Vare sig det gäller journalistik eller något annat.

Jag tycker inte att Anna Lindbäck sticker ut ur mängden.
Jag tycker att hon skriver ganska schablonartat, att de frågor hon ställer ofta låter som klyschor, att hon är alltför övertygad om sin egen storhet och inte på en millimeter har den ödmjukhet och inställning som krävs för att man ska bli bra på något över huvud taget.
Hon påminner med andra ord rätt mycket om mig själv som 23-åring.

Det har ingenting med kön att göra.
Det har heller inget med ålder att göra.
Det har med person att göra.
Bredvid mig de senaste matcherna har jag haft en 19-åring som sekundsnabbt analyserat bristerna i Modos försvarsorganisation.
Och en 21-årig kvinna jag talade med i lördags hade en solklar analys av hur Frölunda borde ha agerat för att få stopp på Färjestad.
Min reaktion inför dem båda var att frankt konstatera att båda två begriper mer av hockey än vad jag gör.

Själv försöker jag lära mig lite av varje match jag ser, lyssnar på spelare och tränare, kollar och tycker nu att jag börjar få lite, lite grepp om det hela men känner mig ändå i det stora hela fortfarande som en nybörjare.
Precis som jag känner inför så mycket annat.

Men skulle någon kritisera mig så skulle jag inte inbilla mig att det berodde på något annat än vad jag skrivit eller tyckt.
Det är där Anna Lindbäck hade tjänat på att tänka efter en stund.
Istället för att ta fram bredaste schablonpenseln och måla upp en bild av bittra avundsjuka män kontra ung, framgångsrik kvinna som sopat banan med dem – i ett läge där varken framgångarna eller banan finns  annat än under nattens drömmar och som framtida förhoppningar.

Sammanfattningen av det hela?
Att såna som Anna Lindbäck ger oss feminister dåligt rykte.
Och att, apropå Lindbäcks senaste blogginlägg, riktiga proffs vet att ordet varken stavas ”oproffsionellt” eller ”oproffisionellt” utan ”oprofessionellt”.

This entry was posted on tisdag, januari 19th, 2010 at 8:26 e m and is filed under Hockey, journalistik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.