Nåja än en gång så finner jag stöd för min tes. Att det är lätt att kräva förändringar hos andra som man inte behöver göra själv. Ungefär som Ruwaida som skriker på högre miljöskatter och trängselavgifter och sedan tar taxi till Riksdagen…
…eller Garthon som väl knappast reser med tåg till Bryssel…
…eller PM Nilsson som skriver krönikor om hur (stackarn) ligger sjukskriven hemma med dottern…

Svenne Banan ges inte den flexibiliteten – inte heller hans fru.
Andra makthavare utanför media och politik har också högre krav på närvaro på arbetsplatsen och kan inte äta kakan och ha den kvar.

Bortsett från det så är detta ganska illustrativt – det visar hur fel den ensidiga fokuseringen enligt det stereotypa ”könsmaktsperspektivet” slår. Man tar fram lagförslag som utgår från att kvinnorna alltid är i underläge och som begränsar den personliga valfriheten, och som straffar de påstått underordnade kvinnor som de facto inte svarar upp mot den stereotypen.

Kvoterad f-kassa är ett exempel – en kvinna som satsar på karriären måste vara hemma i 180 dagar eller förlora dessa.

Viktad lottning på veterinärhögskolan var en annan – det underrepresenterade könet visade sig vara män – hemska tanke att de skulle gynnas.

Överhuvudtaget så bygger könsmaktsorningen på stereotypen ”kvinnan är ett själ- och viljelöst våp” och lagarna måste stötta henne. Jag tycker inte det är jämställt – jag tycker det är en kass syn på kvinnan (och mannen).

Varför denna reaktion – ja inte verkar det vara den ”patriarkala strukturen” denna gång utan snarare den ”matriarkala”.
Man kan konstatera att den ensidiga beskrivningen på temat att kvinnorna tvingas stanna hemma för att deras män tycker så är fel – nästan inga män (utom nån gammal(?) kristdemokrat) har kommenterat. Kritiken kommer uteslutande från andra kvinnor.

Tydligen är kvinnornas egna förväntningar att deras högsta prioritet är att ta hand om barnen.

Vad beror detta på – knappast att ”Kvinnor kan” är mansgrisar.

När det gäller Birgitta Ohlsson så skulle jag också föredra att hon valde bort politiken till förmån för barnen, men det tycker jag även om Lars Ohly, Thomas Östros, Peter Eriksson och Anders Borg!

Ang: ”Och i vilket fall; idag är det ju kvinnor som i hög grad går bort sig karriärmässigt genom att få ta det större ansvaret för barnen – och till övervägande del få vara hemma med småbarn under den tid då männen skapar sin yrkeskarriär.
Vilken är rättvisan i det?”

Jo absolut – och det motsägs inte av mitt resonemang ovan: Dvs att kvinnan tillsammans med mannen p g a sina egna och andras förväntningar, drömmar, bilder av vad som ”är rätt” etc – kalla det strukturer och/eller biologi eller vad du vill – väljer(sic) att ”offra” karriären för att vara hemma med barnen. (Eller ”går bort sig” som du skriver.)

Här kan man undra varför – vilken norm – det är som säger att det skall ses som ett offer? Varför (vanligtvis) männen som gör karriär är vinnare och (vanligtvis) kvinnan som stannar hemma är förlorare? Den bilden gör ju ingenting positivt för att förändra bilden av att vara hemma med barnen – oavsett hemmaförälderns kön.

På nåt sätt har ”strukturen” bestämt att det är jobb och karriär som går först – att stanna hemma med barnen är en uppoffring.
Du själv har ju skrivit om lyckan att kunna vara hemma – det motsäger ”offerteorin”.
Själv är jag glad för de månader och dagar som jag varit hemme (och önskar att det passat så jag kunnat ta ut fler) – och glädjer mig åt att se hur allt fler delar lika. För mig är det inte heller ett ”offer”, men det är ett val som kan få ekonomiska konsekvenser.
De kvinnor som tillsammans med sina män gör valet att vara mer hemma – är de offer för förtryck och är deras män ”patriarker” – oftast inte tror jag. De flesta är kloka, driftiga och starka kvinnor med egen vilja.

Men vi kan väl vara överens om att vi är ett samhälle med en kultur som värderar arbetet högt – antagligen kan vi spåra värderingen om den föraktliga ”hemafrun” därifrån.

Frågan är jättesvår och jag kan inte entydigt svara varken bu eller bäh!

Och när det gäller till exempel strukturer och sådant som arbetsgivares attityd till att man blir hemmapappa en kort period så är ju en kvoterad föräldraförsäkring förträfflig.
Den ger ju något att ”skylla på” för den som är rädd att dra på sig arbetsgivares missnöje.

Och i vilket fall;
idag är det ju kvinnor som i hög grad går bort sig karriärmässigt genom att få ta det större ansvaret för barnen – och till övervägande del få vara hemma med småbarn under den tid då männen skapar sin yrkeskarriär.
Vilken är rättvisan i det?

Och vilket är viktigast; att lägga en bra grund för sina barn eller att ligga på plus hos chefen?
Kan man inte svara rätt på den frågan ska man kanske överväga om man verkligen ska ha barn.

Ofta tillskrivs skulden för detta mannen i familjen som antyds ha svårt att klara av att leva med en mer framgångsrik kvinna. Faktum är att det istället skulle kunna vara tvärtom. Den farmgångsrika kvinnan söker undermedvetet – kanske t o m instinktivt – fortfarande efter en framgångsrik man (en riktig ”alfahanne”). ”Hemmapappan” hemma tillfredställer inte hennes behov av att säkra familjens överlevnad, utan hon måste leta efter någon med högre status (kanske t o m högre än henne själv). Mycket tyder på att det en övervägande majoritet av alla skilsmässor initieras av kvinnan, medan mannen hellre stannar kvar (Nej jag vet – jag har inga refererbara källor, går på minnesbilder från mediarapportering).

Ovanstående är djärva spekulationer, eftersom de utgår från biologiska (sexuella) utgångspunkter.

Som bekant är just sådana förklaringsmodeller tabu – ”könsmaktsordningen” med sin ”patriarkala struktur” är den enda acceptabla. Här går f.ö. dagens feminism bort sig – problemen är för många, för stora och absolut för komplexa för att enbart analyseras från ett perspektiv.