Karlgrens blogg

På tv:n fortsatte långfilmen som vanligt och det enda som var konstigt var att P3 började spela en massa tung sorgsen musik mitt i lördagsnatten och i det 2010 där man kollar om datorn pajat om det inte hänt något på Facebook på fem minuter är det möjligen obegripligt att det tog typ en och en halv timme innan svenska folket upplystes om att dess statsminister Olof Palme blivit mördad på Sveavägen i Stockholm.

Det var just denna dag för 24 år sedan.
Zack hade fötts en månad och elva dagar tidigare och ytterligare tre veckor senare skulle jag gifta mig med hans mor i Malmö rådhus.
Nu, denna söndagsmorgon, tog jag Buffa och Snuff på morgonpromenad och såg att grannen nere vid vägen, mitt emot fritidsgården i Oxie, hade hissat flaggan.
Man kan reagera olika på ett mord.

Olof Palme.
Statsministern som kallade kommunistledarna i Tjeckoslovakien för ”diktaturens kreatur” och jämställde USA:s bombningar av Hanoi julen 1972 med nazisternas illdåd.
Som kallade Franco-regimen i Spanien ”satans mördare” och stämplade apartheidsystemet i Sydafrika som ”en unik form av ondska”.

Men som å andra sidan hjälpte Bofors att kränga vapen till Indien. Eller som statsminister såg hur svenska journalister fängslades för att ha avslöjat illegalt spioneri. Som – trots att han kallade sig ”demokratisk socialist – med stolthet och med glädje” aldrig hade ambitionen att utmana kapitalismen.
Och så vidare.

Nu var han död, med största säkerhet mördad av en knarkare på hemväg i form av Christer Pettersson som hade problemet att han inte var riktigt fin nog för att duga som statsministermördare när ett politiskt attentat eller en hämndaktion från utländska högerextremister hade varit mer ädelt och passande.

Utrett i formell mening blev det aldrig.
Och blir inte.
Efter att förundersökningen haft kommissarie Clouseau i ledningen blev slutresultatet att det faktiskt bara finns en enda person i det här landet som har papper på att han inte mördat Olof Palme – nämligen Christer Pettersson.

Det är, i stort sett, strunt samma.
Vad man däremot ska komma ihåg är det oerhört hårda debattklimat som rådde – ett klimat där Palme framställdes som sinnessjuk, drogad, han hånades i dimensioner ingen politiker är i närheten av att behöva stå ut med idag, ett hat i breda högerkretsar och i vildaste vänstern som är svårt att förstå i backspegeln.

Samtidigt som vi 1986 fortfarande hade ett Sverige där en statsminister inte bodde i ett hårdbevakat Sagerska palatset utan i en vanlig lägenhet, om än i Gamla stan, och en kväll efter avslutad arbetsvecka tog frun med sig och gick på bio själva för att sedan promenera hem.
24 år senare använder våra statsråd sina livvakter som pittförlängare.

En sak till;
ingen förhöll sig neutral till Olof Palme.
Alla tyckte något. Oftast något svart eller vitt.
Ingen har rört upp sådana känslor efter honom heller.
Och ingen kan, egentligen, ifrågasätta hans briljans, hans talekonst, hans intelligens.
Oberoende av vad man tyckt om hans politik eller åsikter.

Idag vi Kajsa Ankor som Maud Olofsson, strömlinjeformade fjantar som Fredrik Reinfeldt som till och med sätter på sig ett Bamse-plåster inför en tv-debatt för att dra röster, en Mona Sahlin – det största politiska självmål ett parti gjort  genom att utse till partiledare och den totala förutsägbarhetens filosof i Lars Ohly.
I ett Sverige som blivit ett landsting i Europa, en region vars alla väsentliga beslut fattas i Bryssel och där hälften av den mediala uppmärksamheten ägnas åt en operettfigur som ska gifta sig med en gymägare från Ockelbo i sommar.

This entry was posted on söndag, februari 28th, 2010 at 12:38 e m and is filed under Politik. Typ.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.