Karlgrens blogg

Tänkte bara så här.
Typ.
Eftersom det ju någonstans finns något slags pingpongspel mellan hur man själv var som tonåring och vad man i sin tur kräver av sina barn.
Eller något.

Och alltihop kom igång av Klaras frågor om hur många jag varit gift med och hur många jag varit kär i.
Svaret på första frågan är ”två”.

Seriöst.
Jag kan känna att det finns ett problem här.
Kanske i alla fall.

Ungefär två veckor efter att jag fyllt 13 år var jag full för första gången.
Det var en vecka efter nyår, jag hade köpt fem mellanöl på Konsum på Bossåsen, tror det var Tuborg, svept dem i samband med ett SSU-disco på Parkskolan och somnat i en snödriva.
Där hade jag blivit kvar om inte Jan ”Charles” Karlsson kommit och väckt mig.
Utan Charles hade jag legat kvar och med största säkerhet frusit ihjäl.

Mellan 13 och 18 hade jag bara en sak i huvudet.
Och det var knappt att ens den fick plats.
Hade någon sagt till mig att om jag högg av ett finger så kunde jag få ligga hade jag inte tvekat utan tyckt att det var en lyxsituation att både få ligga och ha nio fingrar kvar.

När jag gick på gymnasiet dök jag möjligen upp hemma fredag eftermiddag, stack in till stan och höll mig borta fram till måndag eftermiddag utan att över huvud taget höra av mig till mamma.

Jag har haft mer oskyddat sex än jag vågar tänka på och skulle gissa att fördelningen är ungefär 10-90.
Jag har varit gift med två kvinnor, bott ihop med sex, fått fem barn, varit med om två aborter och tre missfall.

En kvinna har jag älskat.
Och kan fortfarande se tillbaka på med mängder av ögonblick av ren kärlek i minne.

En annan har jag varit beredd att göra allt för – för att jag en enda gång faktiskt fullt ut trott på något och varit beredd att offra allt inför – och  blivit knäckt av.

En helt annan gång har jag suttit i en lägenhet, min, på Drottninggatan 122 i Helsingborg med kniven rent bokstavligt mot ådrorna på underarmen men utan att trycka till.

Jag har rest, druckit, älskat, knullat, levt ett antal decennier och skulle jag leva om det här livet så skulle skillnaden möjligen vara att jag skulle dricka fler goda viner och träffa fler fascinerande kvinnor.
Ångrar är det få saker jag gör.

Skulle mina barn fråga mig något så konkret som hur många kvinnor jag legat med skulle jag inte kunna ge ett svar annat än ett med mycket stor felmarginal.
Och jag är inte säker på att ett svar typ  ”fler än hundra men antagligen färre än trehundra” skulle bidra till att dana deras karaktär i rätt riktning i någon högre grad.

Nu står jag i det tvivel som består i att i huvudsak inte ångra något väsentligt i mitt eget liv och ändå se dem jag har ansvar för växa upp och tycka att de inte ska bli som jag.
Eller bete sig som sin far.

Jag är, i de flesta avseenden, ett riktigt dåligt föredöme för mina barn.
Och ändå tvungen att försöka vara ett.
Det kan, då och då, fylla mig med tvivel över mig själv.
Antagligen med all rätt.

This entry was posted on tisdag, mars 16th, 2010 at 7:58 e m and is filed under Barn. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.