Vårdagjämning
Ljuset är lika stort som mörkret.
Ljuset är äntligen ifatt.
Och från och med i morgon är ljuset större än mörkret.
Det var så vi bestämde oss.
Det är vårdagjämning.
20 mars.
En dag att fira – inte bara för att det är Colles födelsedag.
Just den där vintern, den vinter då ett skott på Sveavägen skulle ta livet av en statsminister och få den svenska oskulden att krackelera, satt vi i det hyrda radhuset på slätten utanför Malmö och bestämde att vi skulle förlova oss den 19 januari och gifta oss den 20 mars.
Förlovningen och giftermålet var en gemensam idé.
Datumen mina.
19 januari för att vårt första barn skulle födas då.
Hävdade jag.
Mödravårdscentralen hävdade ett helt annat datum men eftersom 19 januari var på dagen fem år efter att jag och barnets mor första gången träffades skulle det bli då.
Sade jag.
Och fick rätt.
Zack föddes tidigt den söndagsmorgonen på Malmö allmänna sjukhus och på kvällen, i en korridor med honom intill oss, förlovade vi oss och drack champagne.
20 mars just för att det var vårdagjämning, den dag då ljuset äntligen besegrat mörkret och tar över, den dag då den ljusnande framtid för en gångs skull på riktigt är vår – och just därför en dag så ytterst lämplig för att till exempel gifta sig med någon man älskar, någon som fått ljuset att ta över i ens liv.
Två ringar fick den lögnaktiga inskriptionen ”Omnia vincit amor” och i Malmö rådhus förvandlades vi till gifta på halvannan minut. Då hade en bröllopsfotograf efter ett par timmar gett upp försöken att få ordning på oss två, tre barn och två hundar. Strax skulle vi dra från restaurangen där vi tänkt äta bröllopsmiddag.
Nej.
Kärleken övervinner inte allt.
Äktenskap och förhållanden förgår.
Men vårdagjämning består.
Och är fortfarande en alldeles utmärkt dag för att fira allt ljust och vackert.