Karlgrens blogg

Det var 1996 och det var för Café som då gav ut en sporttidning och vi passerade Motala, Zack och jag, på väg till Åtvidaberg.
”Åtvidaberg reser sig ur askan” blev rubriken när tidningen kom i tryck – ett nummer som handlade om Peter Forsberg (”Hemma hos underbarnet”, om huruvida Sampdoria-tränaren Sven-Göran Eriksson hade så mycket mer att ge och där J-O Waldner, redan då 30, sade att ”Mitt rykte som lat bolltalang irriterar mig”.
Bland annat.
”Polisongerna anfaller igen” var ettan-rubriken om Åtvid och syftade på Ralf Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson och de andra 70-talsikonerna med polisonger breda som motorvägar och ungefär lika estetiskt tilltalande.

Fyra år tidigare hade någon bränt ner Åtvidabergs klubbstuga.
Laget, dubbla allsvenska mästare på 70-talet, var nere i division 3.
Nu hade man tagit sig upp i ettan – föregångaren till superettan – och startat bra.
- Hoppet om allsvenskan finns där någonstans i bakhuvudet, skrev jag.
14 år senare är man där.

Och Kopparvallen är fortfarande mycket mer Strömtorps IP än Ullevi.
Det är så mysigt, så äkta, så kokt-korv-med-bröd-igt det kan bli.
Man sitter så nära att man känner vilka spelare som ätit vitlök och hör varje ord.
I kväll möter man Kalmar och jag är där för att skriva.

Kalmar…där jag hade mitt första journalistjobb, ett jag fick enbart för att jag råkade svara i telefonen på journalisthögskolan och sedan helt lögnaktigt svarade ”ja” på frågorna från Östra Smålands redaktionschef om jag kunde det och det och det.
Två veckor senare var jag på väg till Kalmar.
I Emmaboda gick jag av när tåget stannade och köpte den tidning jag aldrig sett men skulle jobba tre månader på.
Sista sidan fylldes av en artikel om hur Kronobergs län liknade Thorbjörn Fälldin i profil.
Inget på journalisthögskolan hade förberett mig på att den sortens artiklar var möjliga att skriva.
Jag hade kunnat vända direkt och åka tillbaka till de högtravande diskussionerna på skolan.

Men.
Jag satt kvar.
Kom till Kalmar, gick av tåget, började gå eftersom Östra vägen där tidningen låg började i närheten av stationen.
Ingen hade dock heller förberett mig på att den är en halvmil lång.
Och att tidningen låg i andra änden av den.
Två dagar senare hade jag fixat bostad, ytterligare en dag senare kom Maria från Helsingborg och sedan tillbringade vi sommaren i en stad där det såg ut att vara utegångsförbud efter klockan 18.00 och där jag fick den bästa kondition jag någonsin haft av det enkla faktum att jag inte kom på något annat att göra än att löpträna.

Sedan dess har jag varit tillbaka många gånger.
På senare år med en annan kärlek.
Tillbaka i en stad som tagit tag i sig själv och blivit riktigt najs.
Senast för att skriva om Sveriges enda svenskägda bilfabrik.
En man, en arkitekt, som sitter på andra våningen av järnvägsstationen och tillverkar små exakta modeller av Volvo-bilar som han säljer för ett par tusen kronor styck.

Och jag förundras än en gång över vad tanken på en fotbollsmatch kan trigga igång i skallen på en…

This entry was posted on tisdag, april 6th, 2010 at 12:51 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.