Imponerande, Degerfors
Foto: MAX HANE
Jag satt på Landskrona IP lördag eftermiddag och var förvånad.
Och impad.
Inte i första hand förvånad över att Degerfors högerback Mikael Nilsson inte inväntade slutsignalen utan försökte få Alagie Sossehs tröja redan under matchen utan över Degerfors spel.
Framförallt första halvlek.
Låt oss säga det direkt;
Degerfors första 7-8 minuter var inte bra.
Inte alls.
Det såg ängsligt ut , tafatt och inte minst hade ytterbackarna Mikael Nilsson och Marcus de Bruin seriösa problem och blev uppsnurrade flera gånger.
Framförallt hade Marcus de Bruin allvarliga problem med Landskronas jättetalang Niklas Nielsen.
Men han löste det, han fick ordning på Nielsen, och Mikael Nilsson fick ordning på sin kant.
Och Johan Bertilsson var banans främste första halvlek.
Det ska han delvis tacka Landskrona för.
Degerfors hittade stora ytor mellan Landskronas mittfält och försvar och där sprang Bertilsson som en skållad råtta fram och tillbaka smtidigt som Landskrona – i någon slags korsning av stelbenthet och skånsk dumdryghet – inte krympte ytan förrän i halvtid.
Det hade kunnat kosta.
1-1 i halvtid hade varit rimligt.
Andra halvlek var sämre från Degerfors sida.
En usel plan i Landskrona var ett större minus för Degerfors än för hemmalaget utifrån lagens sätt att spela fotboll.
Och i andra halvlek kroknade Degerfors, laget blev stillastående och offensiven blev slakare.
Likväl hade Degerfors kunnat kvittera.
Utan Degerfors ängsliga inledning och att man bjöd på två hörnor där det blev mål på den andra hade Degerfors åkt från Landskrona med en poäng.
Visst.
Landskrona hade fler chanser.
Den främste av dem ett mycket bra närskott från inbytte Morten Nielsen som DIF:s Sebastian Karlsson gjorde en högklassig räddning på.
Men Degerfors gjorde en riktigt, riktigt bra premiärmatch.
Med Johan Bertilsson, Emil Berger, Christophe Lallet (första halvlek) och Tobias Solberg som toppar men framförallt efter en mycket bra laginsats.
- Jag kan inte vara ledsen efter en sådan här förlust, sade Lallet i omklädningsrummet efteråt.
Nykomlingen hade pressat tänkta topplaget över 90 minuter på bortaplan och jag förstår honom.
Jag tror fortfarande att 2010 kommer att handla om att försöka undvika nedflyttning och kval.
Men efter att ha sett detta Degerfors på Landskrona IP är jag, faktiskt, övertygad om att det laget kan skaka vilket lag som helst i serien om man orkar spela det spel man gjorde 37 minuter av första halvlek.
Lika övertygad som jag är om att Henrik Larsson, så mycket spelarlegendar han än är, som offentlig person mycket väl kan vara en av de tio tråkigaste det här landet producerat det senaste seklet, en charmknutte på Ivan Lendl-nivå.