Karlgrens blogg

9.29 denna lördags morgon.
Lundells ”Sanna” (som egentligen är Springsteens ”Sandy”) i radion.
Sex minuter och två sekunder av hur man ska känna sig som förälder.
Eller pappa.
En mental manual till föräldraskap.
Varje stavelse, varje inandning, varje vokal och konsonant är hur jag tycker att man ska känna det som pappa.
Att vara mamma vet jag ingenting om.
Heller.

Vi stod i porten till Vasaplatsen 8 i Göteborg där jag och Christina bodde på ett andrahandskontrakt vi tackat Gud för.
Sommaren 1985 med solen oavbrutet skinande.
Jag och Heikki.
Han och Orla hade fått Hildring, flyttat från Stavanger till Strömstad, mest för att en båt sjunkit just vid Krokstrand.
Havdrått hade inte tagit sig längre än så utan låg i vattnet vid bryggan i Krokstrand som en drunknad dröm.
Nu skulle han få motorn bytt på en bil ute på Hisingen, en motor bytt mot svarta pengar av en mekaniker som tänkte stoppa pengarna i byxfickan och byta dem mot paraplydrinkar på de kanarieöar han skulle lyfta mot morgonen efter.

Jag och Christina väntade Zack.
Även om vi inte visste att det var just honom vi väntade.
Jag var övertygad om att han skulle vara en hon.
Vi skulle just flytta från Vasaplatsen i Göteborg till ett radhus i Oxie utanför Malmö.

Heikki, död idag, och jag gick upp i lägenheten, knäppte antagligen upp varsin öl,  och jag satte på ”Sanna”, sista spåret på andra sidan av ”Sweethearts”, direkt efter Lundells version av Eagles ”Desperado” som jag mycket väl hade kunnat spela för Heikki.
Om jag velat snacka mognad eller att lämna haschdimmor.
”Stackars Jack”, Lundells enda eftergift, hade jag också kunnat sätta på och borra blicken i Heikki.

Men istället ”Sanna”.
- Känner man inte så här ska man inte skaffa barn, sade jag.
Heikki nickade.

Väl flyttade till Malmö såg vi den nyårskonsert med Lundell från Globen där han sjöng just ”Sanna” vid tolvslaget, 19 dagar innan Zack föddes och samtidigt som grannens alltför berusade son ramlade in i vårt hus istället för det han egentligen siktade på.

24 år senare har Lundells Sanna egna barn och efter Zack har Zanna, Zascha, Kalle och Klara kommit.
Nästa vecka kommer, enligt tidtabellen, första inslaget i nästa generation.
Och jag sitter, som alltid, och förbannar mig själv för att inte ha varit en bättre far.

Allt på grund av sex minuter och två sekunder i radion.
Men, naturligtvis och inte alls,  inte enbart därför.

This entry was posted on lördag, april 24th, 2010 at 8:53 f m and is filed under Barn. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.