Karlgrens blogg

Det är, naturligtvis, inget snack om saken.
Allt ska alltid fram.
Och är man på ett sätt mot andra måste man vara på samma sätt mot sig själv.
Det kallas ryggrad.

Det gäller, inte minst, journalister.
Journalister är offentliga personer, jagar andra offentliga personer, vänder och vrider på allt och skriver sedan, förhoppningsvis, sanningen och inget annat än.
Då får man finna sig i att samma sak gäller en själv.
Även om väldigt många journalister är väldigt känsliga för sådant och inte tål en millimeter av kritik själva trots beredvillighet att själva mörda vem som helst i spalterna.

Så;
idag har jag varit i Örebro tingsrätt och blivit försatt i konkurs.
Det tog sex minuter.
Sex minuter i en mycket liten sal, i en förhandling ledd av en ung man, nåja…vi kan väl säga att livserfarenhetsmässigt hade han inte kunnat vara med i Mustaschkampen.
Om du förstår vad jag menar.

I vilket fall och emedan.
Skatteverket begärde mig i konkurs utifrån att jag är skyldig staten 266.956 kronor där 600 kr är en avgift för böter jag fick en sen natt i Laxå, 750 kr en felparkering jag inte riktigt vet var den kommer ifrån och resten skatter och moms.

Det är inte mycket att säga om det.
Skulden finns där och precis som tidigare skulder ska den betalas.
Förstås.
Ett par decennier av frilansande gör att jag vet att tillvaron även i ekonomiska termer är upp och ner, ett par skilsmässor har spätt på den insikten och de senaste två åren har i ett par omgångar varit kraftigt tuffa när stora uppdragsgivare lagt näsan i vädret.

Det hör inte så mycket till saken.
Jag har inte kunnat betala allt jag skulle ha betalat och det är en verklighet väldigt många av oss vet väldigt mycket om.
(Jag har, till exempel, ibland funderat över det här med betalningspåminnelser.
De måste vara det mest onödiga som finns.
Att man inte betalar en räkning beror ju i allmänhet inte på att man glömt bort den utan att man saknar pengar att betala den med).

Idag begärde jag åtta veckors respit i tingsrätten (vilket den kan bevilja) för att ett par projekt skulle hinna landa mer formellt och visa en väg ut ur skuldläget men fjunisen var inte med på de noterna.
Det är okej.
I de här lägena kan man endera lägga sig ned och dö eller kavla upp ärmarna – svårt i och för sig för en man som alltid bär kortärmat – och börja hantera, börja beta av, börja jobba på.
Vilket är precis vad jag gör.

I insikt om att man ska göra rätt för sig.
Och i insikt om att det även i fortsättningen är jag som ser mig själv i spegeln varje morgon.

This entry was posted on onsdag, maj 26th, 2010 at 6:34 e m and is filed under Finansmarknaden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.