F. Som i fånigt.
Rubriken är ”Det har varit tungt ibland”
Underrubriken ”Efter sex år utomlands – nu får förbundskapten Erik Hamrén äntligen flytta hem till sin familj”
Det är en artikel över ett uppslag i Aftonbladet – en intervju skriven av en man (Arne Höök) om en annan man (Erik Hamrén).
Det skulle inte kunna vara något annat.
Artikeln handlar om att norska Rosenborg släpper tränaren Hamrén från 1 juni.
Och Höök målar med den breda penseln:
”Fotbolls-Sverige jublar – men mest jublar Agneta, 49, Caroline, 20, och Pernilla, 16, i radhuset i Mölnlycke.
Äntligen kommer pappa hem.
- Det har nog varit tuffast för Agneta, säger Erik Hamrén i en exklusiv intervju för Aftonbladet.
Tränarkarriären har länge gått spikrakt för Erik Hamrén, 52, men haft ett högt pris.
I nära sex år har en säng stått tom hela veckorna i familjens hem i Mölnlycke utanför Göteborg. Ibland har resorna och matcherna långt längre än så.
Eriks jobb med toppklubbarna Ålborg i Danmark och norska Rosenborg har tvingat honom till ett pendlarliv som skulle ha knäckt många förhållanden”.
Bullshit?
Naturligtvis.
Och det fortsätter.
Som med frågan om vad hon inte blivit en del av i sina döttrars liv.
”Självklart har jag haft dåligt samvete, det kan jag ha ibland”, säger Hamrén.
”Men jag har ju fått tag i en fantastisk hustru som tagit det stora ansvaret för tjejerna”.
Det är så de brukar säga.
Och det är där någonstans jag känner ”cut the crap”.
Erik Hamrén har gjort en alltför vanlig manlig resa.
Han har frivilligt valt att låta familj och barn komma i andra hand för att få vara ute och leka med grabbarna.
Utveckla sig själv.
Syssla med vad han tycker är roligast.
Samt tjäna pengar. I senaste noteringen cirka 4,5 miljoner kr per år för att träna norska Rosenborg.
Familjen? Hans egna barn?
Den har frun skött.
”Och det har fungerat, tjejerna har blivit riktigt bra så hon har gjort ett bra jobb”, konstaterar Hamrén i intervjun.
Vilken tur.
Och att kokettera med att ha ”haft dåligt samvete” kostar ju inget.
Eller försenar nästa träningspass.
Och när jag läser intervjun med Erik Hamrén funderar jag över den totala journalistiska perspektivlösheten.
Vadå ”nu får förbundskapten Erik Hamrén äntligen flytta hem till sin familj”?
Vem har hindrat honom tidigare?
Vadå att ”tränarkarriären…haft ett högt pris”?
Det är ju ett pris han glatt och frivilligt valt att betala.
Vadå att hans jobb ”tvingat honom till ett pendarliv som skulle ha knäckt många förhållanden”?
Vem har tvingat honom?
Ingen.
Erik Hamrén har valt att köra sitt eget race, lämna familjen bakom sig och hoppas att allt ska gå bra – men inte varit beredd att offra något av sitt för att till exempel sätta sina barn högre än jobbet.
Det är, återigen, en alltför vanlig manlig resa.
Men år 2010 ingen särskilt heroisk sådan.
juni 27th, 2010 at 6:54 e m
de låter allt när katten pissar!!!!!!