Jag och mina ex. Igen.
Jag har sagt det förut.
Men tar risken att bli tjatig.
Så här, va;
torsdag kväll.
K&K:s mor ringer, undrar över fredagens avslutning i simskolan, jag kollar med Kalle och ja, föräldrar förväntas vara med.
- Okej, säger U.
- Säg till Kalle att jag kommer.
Fredag morgon.
Kalle avslöjar att det förväntas att föräldrarna har fika med sig, det är tio minuter till avfärd men det råddar vi ihop i köket och i Strandbadet sitter Klara i U:s knä under uppvisningen och efteråt sitter vi alla fyra och fikar utanför.
U undrar om jag kan ha barnen lördag kväll om en dryg vecka, hon och M ska på födelsedagskalas då, jag säger ja och att jag och L ska se Winnerbäck 15 augusti när jag borde ta emot barn och det är lika okej och innan vi går åt varsitt håll säger U att hon jobbar söndag till 18 och är det okej att hon hämtar barnen efter det och, förstås.
Ja.
- Och nästa vecka jobbar jag måndag till torsdag, kan de vara hos dig på dagarna då?
Ja. Igen.
Och så vidare.
Och som så ofta förr.
Enkelt. Prestigelöst. Praktiskt.
Det är inget speciellt med det.
Egentligen.
Men väldigt bra när det är så.
Jag är en man som två kvinnor i rad inte kunnat leva med.
Det har de gemensamt med flera andra.
Och de har båda min fulla förståelse i det fallet.
Men de är två fantastiska mammor och jag kan inte önska mina fem barn bättre mödrar än dem de har.
Och jag kan, så gott som varje vecka, högeligen uppskatta deras vilja och förmåga att göra allt de kan för sina barn, att i alla lägen anstränga sig till det yttersta, se möjligheter istället för begränsningar, lösningar istället för problem.
Uppskatta förmågan och viljan att ställa upp och insikten att om det gäller så behöver man inte ens fundera utan vet att båda två skulle göra allt de över huvud taget förmår.
Ställa upp. I allt de kan.
Samt känna mig lyckligt lottad.
Det är så lätt att hemfalla i gnäll över det förflutna.
Och alltför många som gör det.
Jag känner mig istället bortskämd över att ha C och U.
För min egen del och för mina barns skull.
Och ur alla aspekter.