Fånigt, Arvikafestivalen, riktigt fånigt
Jag ska påpeka två saker.
Direkt.
Den ena är att jag – i likhet med alla normalt tänkande människor – är feminist.
Den andra att jag bevakade Arvikafestivalen redan startåret 1992.
Anledningen till påpekandet om Arvika 1992 är att personerna bakom festivalen redan då var ganska street smart när det gällde lanseringen.
Så smarta det året att de – vid sidan av typ 280 band klädda i svart och med deprimerande musik samt 5.000 bleka svartklädda i publiken – hade engagerat Svullo som konferencier.
- Annars får vi inte hit raggarna från Årjäng, förklarade arrangörerna.
Oberoende av vilka som har drivit festivalen sedan dess så har man varit duktig på att få press, publicitet och uppmärksamhet.
Nu får man det igen genom ett utspel där man säger att Arvikafestivalen 2011 ska bli Sveriges mest jämställda festival med 50 procent manliga och 50 procent kvinnliga artister.
Till skillnad mot relationen 20/80 idag.
Det är ett ovanligt fånigt utspel.
Riktigt j-a fånigt.
För det första;
att kvinnor får sämre betalt för samma jobb som män är ett problem.
Att svenska män sviker sina barn genom att bara ta ut en femtedel av föräldraförsäkringen är ett problem.
Mäns våld mot kvinnor är ett problem.
Det är problem på riktigt.
Att det går två Lars Winnerbäck på en Sophie Zelmani på svenska scener eller fyra The Ark på ett Sahara Hotnights är däremot inget problem.
I någon bemärkelse.
Jag har inga problem med en festival med enbart kvinnliga artister.
Eller en med övervägande manliga.
Inte ens som feminist.
Och som festivalbesökare vill jag höra den musik, de artister jag gillar, är sugen på, kittlas av eller blir överraskad av att uppleva på en livescen.
Det är en aspekt.
En annan är den här;
varför bara könsaspekten?
Om det nu är så att vi – i Arvikafestivalens massmedialt betingade utspel – ska ha 50/50 kvinnor och män på artistlistan…varför stanna där?
Varför inte tio procent artister med invandrarbakgrund, statistiskt motiverad mängd homosexuella, x antal rörelsehindrade, lagom många negrer, 35 procent socialdemokrater och bland de svenska artisterna en niondel skåningar? En svag övervikt för artister som röstat på alliansen och inte alltför många gotlänningar eller rödhåriga?
Och så vidare.
Varje arrangör vill ha de hetaste artisterna.
Locka den största publiken.
Ena året en Duffy och en Robyn, en Madonna eller en Britney Spears.
Ett annat år en Thåström, en Håkan Hellström, en Leonard Cohen eller en Springsteen.
Ibland en Kent – ibland en Lady Gaga.
Eller vad det nu handlar om.
Allt enligt samma princip som när Arvika-arrangörerna sajnade den Svullo (som aldrig kom) för att locka raggarna från Årjäng.
Eller när samma festivals arrangör 18 år senare gör ett Gudrun Schyman-utspel de vet är kommersiellt gångbart och ger den uppmärksamhet en festival som inte vet riktigt hur framtiden ser ut så väl behöver.
Men fånigt är det.
Riktigt fånigt.
Och som feminist kan man naturligtvis bli lite sur på dem som klistrar på en feministisk attityd bara för att fylla nästa års kassakistor.
Som alternativ till att skapa publicitet genom att bränna pengarna som förebilden i Almedalen.
Det är, faktiskt, lite ynkligt.
Och lätt desperat.