3 juni 2018
Lyckas komma ihåg att se Zlatan-dokumentären på SVT.
Mäktigt.
På flera sätt.
Dels är ju passionen, besattheten mäktig. Jag har rätt ofta störts av ett ego som ibland känts för uppblåst men besattheten i att bli bäst, i att göra avtryck, i att utföra det perfekta är enorm.
När Zlatan berättar om hur han tänkte de få sekunder som fanns att tänka innan det makalösa fjärde målet mot England på Friends invigningsmatchen kommer jag att tänka på Keith Richards när han i sin självbiografi berättar om gitarriff, solon, det närmaste vetenskapliga tankearbetet han lägger bakom sin hantering av gitarren.
Det är samma besatthet.
Samma typ av geni.
Och det är…mäktigt. Inspirerande. Galet fantastiskt.
Zlatan gör, fullt ut, skäl för sitt ego.
Sedan är det också mäktigt att höra honom tala om kärlek, värme, gemenskap, det befängda i att ställa människor mot varandra och det kloka i att innesluta alla i en gemenskap.
Det är han som ur ett Sverige i dåtida solidaritet fått chansen att ta sig från Rosengård till miljarderna och av egen kraft tagit den som talar om det vackra och magiska i att få representera Sverige – ”det är gåshud varje gång” – och om att det visserligen är häftigt att dra på sig tröjan i Barcelona, PSG, Juventus, Manchester United men att ingenting slår att dra på sig den gula landslagströjan.
Det är ett järnrör rakt upp i arslet på alla sverigedemokrater i sin ängsliga inskränkthet att lyssna på Zlatan när han med det där leendet säger det som borde vara självklarheter men inte är det i ett Sverige 2018.
Mäktigt.
Oerhört imponerande.
Det är Zlatan vi ska gå till när de mörka främlingsfientliga ska bekämpas.
Till honom som inte var nog svensk och inte hade ett nog svenskt kroppsspråk för att godkännas av herrar SD-ledare och som varken skulle ha fått komma in i Sverige eller stanna här om järnrören styrt.
Nu sitter han och pläderar för ett samhälle som inte ska göra skillnad och som ska ge nya och fler och alla chansen.
Tugga i dig den, Jimmie…