5 juni 2018
Ägnar dagen åt döden.
Mest åt det faktum åt att vi så envist och på alla sätt försöker upphäva den.
Nya begravningsbyrån Fenix ska digitalisera begravningsbranschen och letar nu efter någon som kan utveckla en chatbot så att man både i röst och uttryck ska kunna efterlikna den som dött.
- Jag tycker inte att det är mer makabert att sätta på mig VR-glasögon och dricka kaffe med en död make än att exempelvis titta på bilder eller filmer av honom, säger Charlotte Runius, vd , till Veckans affärer.
Det tycker jag.
Men det här ligger i tiden.
En amerikansk sajt erbjuder sig att – inte oväntat mot en mindre avgift – fortsätta ens tillvaro på sociala medier efter att man dött.
Den uppdaterar på Facebook, Twitter, Instagram och så vidare så att det faktiskt verkar som om man inte dött.
I varje fall inte så mycket.
En annan, också amerikansk, sajt erbjuder en annan efter-döden-tjänst – även det om en mindre avgift – där man redan nu kan boka lite dejter på andra sidan eftersom där väntar ett helt himmelrike med döingar som Marilyn Monroe, John Lennon, Elvis Presley och varför vänta med att söka upp dem tills man kolat om man kan boka en tid med dem redan nu?
Vi accepterar det mesta med döden.
Utom att den faktiskt innebär att man dör.
Antalet fängelsedömda som återfaller i brott har sjunkit kraftigt. Antalet dömda ungdomsbrottslingar har också sjunkit rejält.
Så då är den stora majoriteten av våra politiker snabbt men inte logiskt överens om att vi ska döma ännu fler till fängelse, vi ska utdöma ännu längre fängelsestraff och, nu senast, vi ska slopa den princip vi hittills haft om att ge ungdomar kortare fängelsestraff än vuxna genom att slopa den så kallade ungdomsrabatten.
Fler i fängelse längre och fler ungdomar längre i fängelse är alltså politikernas svar på en utveckling där färre återfaller i brott, antalet dömda ungdomsbrottslingar minskar och ingen forskning i världen visar att det på en millimeter får någon effekt med hårdare straff.
Logiken är inte klockren.
Det är däremot Horace Engdahl.
I ett långt reportage i SvD denna söndag dissar denna ubermensch såväl demokrati som vanligt folk.
”Oavsättbara ledamöter – för Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara – tar inte kommandon, har ingen ´ledare´. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ´demokrati´, men så är det”, mejlar Horace till SvD.
Vad folk tycker kan man skita i.
”Ibland slår det om, och jag blir nästan folkkär. Så slår det om igen osv. Det finns ingen djupare mening i allt detta”.
Ein land, ein folk, ein akademi, typ.
Tags: döden, hårdare straff, Horace Engdahl