7 juni 2018
Vaknar tio över sex till ett väder som ännu inte riktigt bestämt sig.
Läser några sidor Lundell, nya ”Vardagar” på toaletten, betalar en räkning och gör kaffe.
Lundell återvände till alkoholen, skriver om en Hemingway-frukost, två gin och tonic och en omelett med buffelost, konstaterar att det varit 14 dagar med alkohol men att han måste stoppa för två dagar senare ska han köra BMW:n till Karlstad.
Förstår känslan.
Frukostkänslan.
Den är fantastisk.
Frukostdelen har jag nog aldrig testat men att vakna vid typ halv fyra, gå ut till kylen, hämta två iskalla 7,2:or, gå in och lägga sig med dem och en deckare, läsa några kapitel och sedan somna om är fantastiskt.
Problemet är sen. När man måste ta tag i dagen. I livet.
Just den här dagen, 7 juni, har jag varit utan alkohol i elva månader.
Det har gjort mig till någon jag aldrig tidigare varit, inte sedan jag var 13 år och drack fem mellanöl och somnade i en snödriva.
Sedan dess har jag missbrukat alkohol.
Nu inte.
Jag kan förstå Lundells känsla men inte att han valde att återvända. Inte till 14 dagar av alkohol.
Jag kan känna min längtan till en kall öl när jag går förbi uteserveringarna en solig dag som nu i maj och inse hur gott det skulle vara.
Men jag vet ju att det inte stoppar där.
Och jag minns, innan längtan hunnit slå ro, allt det andra också.
Att ligga och svettas och frysa och ha Ica 500 meter bort men inte veta om man klarar att ta sig dit. Att samla kraft för att på eftermiddagen ta sig nog mycket samman för att gå till Systembolaget. Att våndas ett dygn för vad man druckit och vad man gjort.
Att förlora allt. Inklusive värdigheten, det viktigaste.
Och nu?
Liv. Tillvaro. Jobb. Bostad. Arbete. Träning. Anständighet. En möjlighet att efter att ha gjort så mycket dåligt och illa mot andra och sig själv så länge istället kunna göra något bra.
Så…tack, men nej tack.
***
Läser Mari Jungstedts nya
Önskar jag inte gjort det.
Masten går av på en båt som är med i Gotland runt och man måste gå in i skydd i en hamn och då bryter en i besättningen ihop, kastar sig i sjön och simmar in i land där han upptäcker en mördad man med armarna bakbundna och silvertejp över munnen.
Det visar sig att mordet på mannen är beställt av skepparen på båten med mastbrottet som sedan hånglar upp en av kriminalarna som utreder mordet innan polischefen som har ett förhållande till just den kriminalaren skjuter skepparen.
Du hör, va?
***
Vi har en alltmer tilltagande skitnödighet när det gäller nationaldagen, genomlevd igår.
Ingen har ju någonsin brytt sig om vare sig det ur Skansen-jippo födda som kallades Svenska flaggans dag, ej heller det som blev nationaldag 1983, salutdag 1995 och helgdag 2005.
Åsså ska vi börja låtsas att vi faktiskt bryr oss. Och fyller våra hjärnor med trams och lögner om att man inte får hissa svenska flaggan här och inte sjunga nationalsången där och snart kommer naturligtvis någon sverigedemokrat att hävda att det är en islamistisk konspiration som gör att Ramadan ligger under Sveriges nationaldag.
Tags: alkohol, Lundell, Mari Jungstedt, nationaldag, Ramadan