27 juni 2018
Karlstad.
Kvällen före Putte i Parken 2018 i skuggan på det fält som är den osannolika tystnad ett festivalområde utgör kvällen innan.
”The most beautiful silence never heard”, som Bukowski skrev i det magnifika slut som löd ”And there will be the most beautiful silence never heard. Born out of that. The sun hidden there awaiting the next chapter”.
En gång var den här stan nästan min. Naturligtvis av kärlek.
Vad hon heter hör inte hit men hon var född samma dag och månad som jag, dessutom samma år. Längs vägen upptäckte vi att det var på samma BB.
Vi kom att flytta ihop och jag glömde inte hennes födelsedag.
Hon flyttade hit, till Karlstad, och började plugga, fick en lägenhet i ett hus på andra sidan järnvägen från centrum men nära. I det Domus som skulle brinna ned köpte vi ett dubbelalbum med Stones och gick hem och lyssnade på ”Angie”.
På väg hem från kåren i natten gick vi genom undergången under järnvägen.
Där hade någon klottrat ”Om socialismen vore en igelkott skulle jag ge den ett fat mjölk”.
Jag var 20 år och sabbade det förhållandet som så mycket annat.
Men många år senare i ett hotellfönster är Karlstad fortfarande en vacker stad att fundera över livet i och tänka på gjort och ogjort.
Och till dem som fortfarande slåss för solidaritet och rättvisa skulle jag, även idag, gärna ställa ut ett fat mjölk.
Tags: kärlek, Karlstad, Putte i parken