12 juli 2018 – Tant Anna och kajorna
Tant Anna talade alltid om kajorna.
Hon var hemvårdarinna, anställd av Degerfors kommun, och när mamma var sjuk kom hon till oss om dagarna och tog hand om mig.
Vi kom att umgås med henne och jag tyckte om att gå ned till hennes lägenhet. Hon bodde på Medborgargatan där två hus – ett 100-meter långt och ett som är 50 – dominerar.
De kallas, fortfarande, ”Hundrametern” och ”Femtiometern”. Så roliga är vi i Degerfors.
Men. Kajorna.
Tant Anna talade alltid om dem, varnade för dem. Få djur var viktigare att se upp med. Få saker över huvud taget, faktiskt.
De var illistiga, högg, gick till attack. Stal. Ville man öppna ett fönster hojtade hon om kajorna. Historierna var många.
Det satte sig förstås. Man hade kunnat väcka mig mitt i natten och jag hade varnat för kajorna.
En öppen och förutsättningslös diskussion var inte aktuell.
Degerfors var då som nu befolkat av en man som heter Ove. Även kvinnorna hette Ove.
I stort sett ett helt liv senare läser jag äntligen på om kajorna.
Kajan är ”intelligent, nyfiken och social”, i allmänhet ”livligare och snabbare” än andra likartade fåglar, kan göras tam, läras att härma ord eller komma när man kallar på den, lär jag mig.
När de blottar nacken och burrar upp huvudfjädrarna är det för att de vill att deras partner ska putsa dem. Det gör de. Åt varandra. Beteendet förekommer nästan enbart inom häckande par.
Det visar sig också att kajor delar med sig av mat inbördes och att det sker ”oberoende av kön och släktskap”. Dessutom delar de med sig mer av den mat de tycker bäst om och att de ”delar med sig mycket mer än vad som är dokumenterat för andra arter”.
Inte mycket att vara rädd för.
Parallellen slår mig när jag tänker på Sverigedemokraterna.
För det är ju inte så att var femte vuxen svensk helt plötsligt blivit främlingsfientlig och rasist.
Men där finns en oro och en okunskap att ta på allvar.
Tror man att det står en galen yxmördare runt hörnet är ju oron lika stor som om det faktiskt gjorde det.
Att någon då talar om för en att man är ”idiot” och ”helt jävla slut i huvudet” för inte handlingen framåt.
Det gör det inte heller att idiotförklara människor som säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.
Det valet gör de utifrån en oro, osäkerhet och en världsbild som på avgörande punkter inte stämmer med verkligheten.
Men det gör inte osäkerheten och oron mindre. Eller mindre påtaglig.
Så?
Alltså måste vi som står för något annat ta den här oron och frustrationen på allvar.
Diskutera den förutsättningslöst, lyssna, inte döma utan mötas i ett samtal som i slutänden kanske föder en ny tanke, skapar en gråskala mellan svart och vitt och får den vi talar med att fundera lite.
Över frågorna.
Och över var svaren finns.
Vi måste alltså föra tio miljoner malande, frustrerande och kanske ibland tröstlösa samtal.
Hur jobbigt som helst.
Men den enda vägen när det parti som idag är Sveriges tredje största lyckas övertyga så många av oss att de galna yxmördarna inte bara står runt hörnet utan dessutom har utländskt ursprung och borde slängas ut eller stoppas vid gränsen.
Och en man som heter Ove lyckades ju komma överens med nya grannen Parvaneh.
Till sist.
Trots att hon var utlänning, blandade saffran i riset och en massa annat konstigt.
Du ser.
Tags: Sverigedemokraterna