3 september 2018 – Om en konstig sorts kristendom
Två reaktioner den här FB-helgen har förvånat mig.
Vi ska ta den ena nu.
Igår diskuterade jag Sverige”demokraterna” med en frikyrkligt aktiv kristen man som, bland annat, beklagade sig över att de övriga partierna inte tog nog mycket hänsyn till SD trots att ”nästan var fjärde svensk röstar på dem”. (Jo, jag påpekade att det var var åttonde svensk förra valet och att det nu ser ut att bli var sjätte – men det var inte huvudfrågan).
Mannen ifråga påpekade att ”det enda parti som tydligt sagt att kristen tro har prioritet i Sverige är SD” och när jag påpekade att fem av sex svenska väljare fortfarande väljer ett anständigt alternativ och att alla kristna borde finnas bland dessa fem av sex om de inte helt kapat banden mellan kristendom och humanism fick jag ett snabbt svar från denne i sina ögon kristne förespråkare för Sverige”demokraterna”;
”Kristendom och humanism är väsensskilda!”, skrev han.
Jag har aldrig definierat mig som kristen. Många av mina fina vänner är det och jag kan med kärlek, ömhet och respekt se mycket av vad kristna och kristna församlingar gör för sin nästa.
Men att Guds kärlek endast skulle omfatta de människor som fötts av rätt föräldrar inom rätt streck på en värdslig karta är en gudstro jag inte ens kan föreställa mig.
Jag skulle betrakta det som en förolämpning att förknippa mina vänner med en sådan gudstro.
När de läser texten läser de ”låt barnen komma till mig”, inte ”låt barn av rätt hudfärg från rätt land födda av rätt föräldrar komma till mig”.
Det är jag glad och stolt över att de gör. Det är en av de saker som gör dem till kristna – och humanister – i mina ögon.
Tags: Sverigedemokraterna