5 september 2018 – Mitt personval på söndag
Vi har partival i Sverige men vi har även personval.
Nu ska jag berätta om mitt.
Det kräver en liten utvikning.
Jag växte upp i Degerfors där alla jobbade på järnverket, sossarna styrde kommunen och där Metall och Uddeholm gjorde upp om jobben och hur de skulle utföras.
Olle ”Pudding” var ombudsman för Metall, son till en s-riksdagsman. När han skulle gå från expeditionen till Domus och köpa fikabröd – en sträcka på 2×75 meter – kunde han vara borta två timmar.
När han väl kom tillbaka hade han diskuterat jobb med några från järnverket, politik med några andra, satt sig på en bänk och talat skilsmässa och familjeproblem med någon och dunkat någon annan i ryggen eller ägnat en minut åt någon av de som hade problem med alkoholen och satt på bänkarna och drack, för de hörde också till. Och, förstås eftersom vi ju var i Degerfors, snackat lite fotboll.
Det var det Degerfors jag växte upp i. Man skulle vara en anständig människa. Man skulle vara hederlig. Det största beröm man kunde ge någon var att han eller hon var ”rejäl”.
Många år senare och efter långa perioder i Malmö, Göteborg och Stockholm hamnade jag i Karlskoga.
Jag hade blivit journalist och kom till Karlskoga med storstaden och Expressen i ryggen, var stor, bred och bräkig och skulle lära bönderna ett och annat.
Du hör själv. Det gick sådär.
Jag kan fortfarande rodna inför en del texter.
På den andra tidningen, Kuriren, satt en kille som såg ut att behöva visa leg för att få köra moped.
Under hans artiklar stod det ”Kenneth O Nilsson”.
Det första som visade sig var att han ansåg sig kunna och veta en hel del även han vilket retade mig till vansinne.
Inte heller var han lättköpt.
Han satte gränserna, bestämde själv hur nära honom man skulle komma och hade en så tydlig integritet att till och med en okänslig person som jag märkte det.
Tyckte han något så tyckte han det.
Och han ändrade sig inte för att plocka poäng eller för att det var smidigare.
Långt senare skulle jag läsa det han själv skrev om sin uppväxt och hur hans tillvaro format honom som människa och, upptäckte jag, som den politiker han blivit.
Han tappade sitt ”O” någonstans längs vägen, försvann under min radar men när jag flyttade till Örebro för några år sedan var han sidekick åt Lena Rådström Baastad och snart kommunstyrelsens ordförande.
Det hade jag aldrig kunnat tro.
Ändå blev jag inte förvånad.
Sedan har jag bott in mig, kommit att trivas och tycka att Örebro är en väldigt sympatisk och behaglig stad. Staden utvecklas snabbt, tar sina kliv, blir bättre och bättre, är trevlig att bo i och att låta barn växa upp i, tänker utanför ramarna ibland och innanför ganska ofta, är trygg och sund och styrs stabilt och bra.
Kenneth Nilsson leder kommunstyrelsen som en genuin gråsosse och det är beröm.
Han är, med största säkerhet, en usel oppositionspolitiker. Jag tror att han är alltför inriktad på att uträtta saker. Uppenbarligen vill han göra något gott.
Jag kan följa hans gärning med värme och respekt och, faktiskt, ömhet inför en människa som är väldigt lätt att tycka om och identifiera sig med.
Det är länge sedan jag definierade mig som socialdemokrat. I årets kommunval kan jag konstatera att jag i en kommun i länet skulle rösta moderat, i två andra vänster men att i den jag bor i, Örebro, blir det en röst på Kenneth Nilsson, kryssad med grå penna.
Världen behöver anständiga och rejäla människor.
Jag lägger min röst på en sådan på söndag.
Jag hoppas att du också hittar din rejäla människa att rösta på – i något av de demokratiska partierna.
Då lägger du också din röst på det goda.
I mitt fall på en man som enligt valsedeln sägs ha fyllt 41 år men som, om jag nu ska ge ett enda gott råd, nog ändå bör stoppa id-kortet i bakfickan om han sätter sig på mopeden.
Tags: Örebro, socialdemokraterna