Karlgrens blogg

Läser inlägg från vänner som tycker att allt är tungt efter valrörelsen och deprimerande inför valet.

Så känner inte jag.

Jag tycker det har varit en fantastisk valrörelse.

Jag ska berätta varför.

Som så mycket annat kräver det en utvikning.

En av dem som brukar hota messar ofta på temat ”Är du rädd nu när 9 september närmar sig?”, ibland ”Är du rädd nu när Jimmie snart tar över?”

Nej.

Det är jag inte.

Jag har sett fram emot valdagen länge.

Ur en synvinkel kan man säga att jag har sett fram emot den ända sedan 19 januari 1986.

Då, en söndag i Malmö, föddes Zack.

Jag blev far för första gången och på kvällen, ensam i bilen på väg hem till Oxie, var jag tvungen att stanna vid en busshållplats och vänta ut tårarna.

Just där och just då tänkte jag för första gången att det faktiskt var viktigt för någon annan att jag finns. För första gången kände jag att jag måste hålla mig vid liv – för en annan människas skull, en 51 cm lång och 3 900 gram tung människa som just då vägde mer än jordklotet.

Det var en fantastisk upplevelse. Skrämmande? Ja. Uppfyllande? Mer än någonting annat.

Sedan föddes Zanna fem år senare, Zascha året därpå, Kalle i millennieskiftets 2000 och Klara år 2003.

Två av de kvinnor jag varit gift med har barn sedan tidigare. På den vägen har jag även fått en Camilla, en Kalle till, en Elias, en Albin och en Adam.

Camilla och Kalle har barn. Zascha också. Jag har barnbarn.

Det är så det ser ut. När Klara skulle berätta om sin familj i ettan inkluderade hon – förutom självklarheter som två hundar och ett antal katter – mig, sin mamma, sin bror, mormor, sin mammas nye mans släkt och föräldrar, mina syskon, sina halvsyskons mamma, hennes barn, min brors barn i Chile, min systers i Örebro och så vidare.

När hon hunnit räkna upp 30 av de människor hon räknade in i familjen sade fröken att det räckte.

Då hade Klara för övrigt även hunnit berätta att hennes pappa var ”femtiofyra och ett halvt” eftersom ingen förstaklassare slarvar med huruvida man är sju eller 7,5 år.

Ingen människa är en ö.

Ett parti i denna valrörelse försöker göra vårt land till en ö – och få oss att tro att de som bor på andra öar inte är några vi kan eller ska räkna in i familjen. De ”passar inte in”.

Men hela den här tiden har enbart visat mig hur vi passar in och hur vi passar ihop.

Jag har stått på Gärdet bland 15 000 människor under två dagar med ”Let´s Make Love Great Again” som budskap.

Bland 7 500 människor i Pride-paraden i Örebro har jag sett kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande och Moderaternas utmanare om posten dansa och le, bland tusentals andra glada, positiva människor.

I samma tåg.

För samma saker.

Och jag har stått bland vanliga värdiga karlskogingar som tyst och rakryggat visat nynazister hur man står upp för demokrati och anständighet, för det som är vackert och sunt mot det fula och mörka.

Jag har mött så många som bottnat och djupnat i sin övertygelse, så många som sett ljuset och klivit fram för att försvara allt bra, gott och kärleksfullt.

Det är en fantastisk upplevelse.

Jag är tacksam över att ha fått uppleva det.

Så nej, jag är inte rädd för att valdagen närmar sig.

Jag ser fram emot den.

Då ska vi rösta och oberoende av hur det går så vet vi redan nu att en överväldigande majoritet kommer att ställa sig på den demokratiska sidan, på det godas.

Sedan blir det måndag.

Då fortsätter vi.

Kärleken övervinner allt.

Och vi är inga öar. Vi är ett stort varmt hav.