12 september 2018 – Om en gråsosse med pliktkänsla och dåliga vänner
Det var, på sätt och vis, en tidsfråga och nu blev det dags.
Moderaterna blir största parti i Karlskoga och jag har inga problem med att gratulera mina moderata vänner som Tony, Linda och Anna till segern.
Men vi behöver tala lite om Sven-Olof Axelsson.
Frågan är var vi ska börja.
Jag får, förstås, omedelbart anmäla jäv.
Ett drygt 40-årigt sådant.
Ett av mina första minnen av ”Labbe”, vi kallade honom aldrig annat, var när jag skulle flytta till Helsingborg och inte visste hur jag skulle få ordning på flytten.
- Jag hjälper dig, sade ”Labbe”.
Sedan kom han till lägenheten på Värmlandsvägen 4, bar ut alla möbler till transportbilen, körde den till Helsingborg och bar in möblerna på Direktörsgatan 17, 2 vån.
- Nu åker jag hem, sade ”Labbe” när grejerna var inne och vände tillbaka till Karlskoga.
Hade jag glömt något hade han antagligen kört en runda till.
Det gick lång tid utan att vi träffades men när jag mellanlandade många år senare stötte jag ihop med ”Labbe” på det Ica Maxi som fortfarande hette Kronhallen.
Det första han sade?
- Jo, jag behövde en smörgåstårta och Konsum har inga bra.
Då hade vi inte setts på 20 år.
Ändå var det första ”Labbe” ansåg sig behöva förklara vad han gjorde på privata Ica när han borde handlat på Konsum.
Sven-Olov Axelsson är en riktig gråsosse.
Han är dessutom rakryggad, plikttrogen och ansvarsfull.
Som vän den bäste man kan ha.
Söndagens valförlust för (s) i Karlskoga som nu Sven-Olov nu får bära skulden för har sitt ursprung för mer än 30-35 år sedan.
I en tid när Bofors var stort och mäktigt och Metall det enda facket skötte bolaget affärerna och Metall kommunen.
I Karlskoga kom det växande facket Kommunal i konflikt med såväl styrande sossar som Metall och inom det lokala sosseriet grävde de en vallgrav mellan sig.
Kommunalarna var, ansågs det för det första, inte riktiga jobbare utan levde på det som metallarna jobbade ihop i Bofors och borde därför i stort sett hålla käften. När de ställde krav på sina arbetsgivare, sossarna i kommunhuset, blev det extra besvärligt.
Dessutom var en besvärande hög andel kommunalanställda kvinnor och det i en tid då Metall avdelning 76:s ordförande kunde gå ut i Kuriren och svara sina kvinnliga medlemmar som krävde lika lön för lika arbete att de kvinnliga metallarbetare som klagade ”nog var såna som inte fått sig något hemma på länge”.
Sådant kunde man säga till och med i tidningen om man var en riktig karl med Bofors-hår på bröstet på den tiden.
Det blev splittring i det lokala sosseriet, det blev spränglistor och den vallgraven skottade man sedan aldrig riktigt igen.
Sven-Olov kom tillbaka till kommunpolitiken, blev nämndordförande och tog sedan rollen som ordförande i kommunstyrelsen efter att ha lämnat Kommunal och några decennier som ombudsman där.
Det hade han inte behövt göra.
Han hade kunnat gå i pension, lämnat in tipset, skjutsat barnbarn till träningar, morsat på kompisar och talat om hur mycket bättre det var förr istället.
Men Sven-Olov bär på något så omodernt som ansvarskänsla och pliktkänsla.
Det har han inte haft mycket för.
Det var, på sitt sätt tragiskt, att se första maj-tåget i Karlskoga i år när deltagarna inte ens om man räknade barnen var lika många som antalet kommunalt förtroendevalda sossar i Karlskoga.
Inte mycket rörelse i rörelsen, om man säger så, även om det inte hindrat gamla tidigare ledande sossar från att uppträda som om socialdemokratin ännu vore både helig och vägen, sanningen och livet för Karlskoga och karlskogingarna.
Mitt i det har Sven-Olov Axelsson stått.
Utan stöd från dem som borde ha stöttat honom i en arbetarrörelse där pliktkänsla och lojalitet av Sven-Olovs slag alltid varit en grundbult tidigare men inte nu.
Nu kunde gamla kommunstyrelseordföranden hojta om att ”hellre en racerförare än en kommunalare” (du ser, såren läker aldrig) och gamla elverkschefer och rektorer kunde bildlikt talat se till att Sven-Olov de här sista åren fått sova på magen för att det hela tiden varit partikamrater som huggit honom i ryggen.
Det hade aldrig hänt på den tiden socialdemokratin i Karlskoga var en rörelse och inte bara ett det-var-bättre-förr-mumlande.
Karlskoga energi är ett bra exempel. Sossarna i form av Sven Gadde tog hit en profilerad moderat som gjorde Kemab till vad det är idag och sålde sedan hälften till ett finskt bolag.
Det är den politik de (s)-krafter drev som nu vill hänga Sven-Olov Axelsson för att han ville sälja hela Kemab.
Moderaterna och Tony Ring gjorde sedan en Reinfeldt när de lade beslag på klassisk (s)-politik och talade om att elverket i Kemab-skepnad var något viktigt för alla karlskogingar och inte skulle privatiseras.
Bland valstugorna på torget fanns ingen (s)-märkt och många av oss upplevde valrörelsen i Karlskoga som en Tony Ring i modern formelbil mot socialdemokrater som funderade på vilket datum det egentligen var man skulle gå över till högertrafik.
Resultatet?
Att hela Karlskoga så att säga gick över till högertrafik och att de som lagt energin på att falla Sven-Olov Axelsson i ryggen övergick till att tala om att allt var hans fel.
Jag har inte varit nog nära alla detaljer för att bedöma vad som varit klokt och mindre klokt i den politik som bedrivits i Karlskoga de här åren.
Allt har säkerligen inte varit bra, en del möjligen rentav korkat.
Socialdemokratin har tappat ledartröjan i Karlskoga.
Det kan Karlskoga må bra av. Jag är inte orolig över ett nytt styre.
Men jag hade önskat Sven-Olov Axelsson ett antal andra partivänner än de som svek i motvind.
Han kan som person gå rakryggad ur det här. Det kan inte alla hans partikamrater.