Karlgrens blogg

Idag var sista dagen i hovrättens förhandlingar kring den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault.

En hyfsat möjlig utgång är att hovrätten i sin dom förklarar honom oskyldig och släpper honom på fri fot.

Det har primärt inte att göra med vad han gjort eller inte gjort.

Det handlar om att man för att fälla Arnault måste kunna bevisa uppsåt.

Eftersom jag utgår från att alla som haft åsikter i frågan läst tingsrättens dom mot Arnault behöver jag kanske inte påpeka att det är just i frågan om uppsåt som tingsrättsdomen har sin svaga del.

Tingsrätten konstaterade i domen att det inte fanns någon bevisning i fråga om uppsåt.

Uppsåt är i så motto ett speciellt kapitel. Det enklaste är avsiktsuppsåt. Om någon plockar fram en revolver, siktar mot huvudet på mig och sedan sätter fem kulor i skallen på mig är det ganska uppenbart att hen vill döda mig och alltså avsiktsuppsåt.

Nästa nivå är insiktsuppsåt där enkelt uttryckt revolverpersonen viftar med vapnet åt mitt håll, slänger i väg några skott och borde ha insett att det skulle sluta med att jag hamnar bland dödsannonserna.

Inget av det, ansåg tingsrätten, fanns i Arnaults fall.

Istället ansåg domstolen att han vid ett av de två tillfällen han var åtalad för hade likgiltighetsuppsåt, den svagaste formen av uppsåt som, för att fortsätta med ovanstående parallell, innebär att revolverpersonen skjuter vilt omkring sig och tänker att någon kula kanske kan träffa mig men struntar i om så sker.

Likgiltighetsuppsåtet utgår från vad den misstänkte tror kan hända i gärningsögonblicket och om hen tror att det kan sluta i att hen begår ett brott men skiter i detta faktum så är det likgiltighetsuppsåt, annars är det beroende på brott exempelvis oaktsamhet eller annat.

På den smala linjen mellan likgiltighetsuppsåt eller att Arnault helt enkelt inte tänkt tanken att han var på väg att begå ett brott ska hovrätten balansera i sin dom och rätten måste alltså anse det vara bevisat att likgiltighetsuppsåt föreligger.

Det är svårt.

Därför är möjligheten till en friande dom relativt stor. Speciellt som hovrätter i allmänhet gör mer strikt juridiska bedömningar och inte lika opinionsmässigt konjunkturanpassade sådana vilket en del tingsrätter då och då gör.

Det råder, kan man tänka efter allt som skrivits och all dokumentation som lagts fram, inga tvivel om att Jean-Claude Arnault verkar vara en riktig slempelle och frånstötande i sitt beteende mot kvinnor.

Men problemet i juridik och domstolar är ju att även brott som vi tycker extra illa om måste bevisas – även till priset av att en och annan slempelle faktiskt går fri.

I Jean-Claude Arnault kan vi få ännu ett exempel på det när hovrättens dom faller.