8 september 2019 – Dålig svenska allt sämre
Det är svårt att tänka sig att snickare av idag är sämre på att slå i spik än de var för 40 år sedan, att bussförare kör sämre eller att en byggjobbares ögonmått är kraftigt försvagat jämfört med 1970-talet.
Så varför är då journalister så mycket sämre på sitt verktyg, svenska språket?
Kanske, bland annat, av de här skälen;
när jag började som journalist skrev man en text som sedan ofta gick till nyhetschefen, därefter till inskrivningen, sedan till redigerarna som ritade in texten på sidan.
Det innebar alltså att tre, ibland fyra yrkesutbildade personer hade läst texten innan den nådde de läsare som betalade för den.
När sedan datorerna gjorde sitt intåg ansågs journalisterna plötsligt kunna skriva och stava bättre och all inskrivning slopades.
I nästa led av datorisering centraliserades ofta redigeringen till en centralredaktion där en redigerare fortfarande läste men saknade exempelvis lokalkännedom eller kunskap om vilka personerna var som texten handlade om.
I nästa led – när tidningsägarna slutligen tappat intresset för sina produkter vid sidan av årsredovisningarna – försvann så gott som alla redigerare och journalisterna fick börja skriva in sina texter till förutbestämda utrymmen på sidorna och själva lägga in texterna där.
Därför är en stor del av de texter du läser i tryckta media idag aldrig granskade av någon annan än den som skrivit dem. Och om hen då inte kan svenska så blir det heller inte svenska i tryck.
Hen har dessutom allt oftare skrivit texten för webben där det enda intressanta inte är att ha rätt eller skriva på riktig svenska utan att vara först.
Därför ökar antalet felstavade texter på hittepå-svenska på dagisnivå snabbare än polarisarna smälter.
Tidigare har större tidningar som DN och SvD ändå haft en hyfsad granskning av texterna från webben innan de släppts till papperstidningen och antalet språkliga grodor därmed begränsats något.
Det senaste halvåret har det filtret i mycket försvunnit och hittar man ett språkligt fel på någon av tidningarnas nätsidor kan man utan någon större risk räkna med att hitta det även i papperstidningen dagen därpå.
Funderade jag kring denna helg när jag läste det svenska intellektuella och journalistiska flaggskeppet DN och, i ett helsidesporträtt om den nu avlidne Robert Mugabe författad av tidningens meriterade Afrika-korrespondent, kunde läsa att ”I början av 1970-talet utseddes Mugabe till ledare för Zanu”.
Det är, i en alltför hård konkurrens, nästan det fulaste jag läst.