God morgon. Typ.
Jag får skylla mig själv.
Larmet står på 8.00 denna lördagsmorgon men datorn bestämde sig för att ta helgen och jag, dumt nog, för att lägga mig hyfsat tidigt fredag kväll.
Det är alltid korkat.
För en minut över halv fem lördag morgon vaknar jag.
Det har snöat, hela stan är vit som en kokainannons och jag klarvaken.
Dricker två Ramlösa och läser ett par kapitel ur Thomas Bodströms nya och svårartat korrekturfelsfyllda ”Idealisten” innan jag bestämmer mig för att försöka somna om.
Men prick klockan fem vaknar Kalle, som ligger bredvid mig, och går på toaletten.
Elva minuter över fem messar(!) Jesper och undrar om jag kan ringa och väcka honom klockan åtta.
När mobilen visar ”05:33″ kommer Klara in och vill ha plats i sängen, hon också.
Sista gången jag kollar mobilen berättar den att det är en kvart kvar till larmet och jag dåsar till.
Då, när det inte är någon mening längre.
Nu är klockan halv nio och båda barnen ligger och sover – tryggt , lugnt, avslappnat – och Klara snarksnörvlar till och med lite för att visa hur skönt hon sover.
Det finns ingen rättvisa.