Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp
Nope.
Inte fred på jorden.
Inte en lösning på klimatfrågan.
Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp.
Jag vill ha ett badkar.
Jag är trött på alla duschkabiner.
De är bara uttryck för för hyperhajpat effektivitetstänkande.
Duschkabiner ger uttrycket ”the old in and out” en ny betydelse.
Min duschkabin kan man dessutom bara vara en i.
Jag har, visserligen, under delar av det här året och under angenäma former konstaterat att alla duschkabiner inte har den begränsningen.
Men.
Man går in i duschen, tvättar sig, går ur den, torkar sig.
Ingen känsla i det.
Och den ende jag känt som njutit på riktigt av att duscha var P i Helsingborg som brukade läsa i duschen.
P stod i duschen med armarna sträckta rakt ut och med en bok på dryga meterns avstånd från duschstrålen.
Och kunde stå så halvannan timme.
Men ett badkar…jag minns Helsingborg där jag brukade göra i ordning en massa kex med camembert, grevé, stenbitsrom och citron, ta med det och ett stort glas vin, tända ett par ljus och sjunka ned i badkaret.
Jag minns Strålgatan där jag och Ch brukade ligga i ett badkar så kort att vi inte såg varandra för att knäna stack upp så högt emellan oss.
A och jag brukade bada med henne sittande med ryggen mot mig, bakåtlutad, vi satt som om vi lekte tåg men vad vi lekte på riktigt är privat.
Och ska jag vara ärlig tror jag att jag låg i badkaret på Södra Tvärgatan när K flyttade ut.
Då har vi inte ens talat om barndomens bad när man låg sig skrynklig i vattnet och kom upp och lade sig i en nybäddad säng.
Eller att ligga någon timme med en bok och fylla på med varmare vatten en gång i kvarten eller just precis när det blivit nästan för kallt och man måste ligga helt stilla för att inte känna att det egentligen är för kallt.
Badkaret på Bankliden som fick fungera som diskho också eftersom det inte fanns något vatten i köket.
En gång i veckan spolade jag disken med duschkranen.
Skumbad…försök det i duschen.
Nej.
Ge mig ett badkar och jag blir en lycklig man.