Karlgrens blogg

Jag skyller på Joel.
I vart fall lite.
För det var han som idag på FB kommenterade ”Bente” och pekade på ett gäng andra Lundell-låtar som skulle kunna vara numero uno och vi hamnade i en hinderbana av ”Taxi”, ”Tisdag morgon”, ”Hennes rygg”, ”Isabella”, ”Desperado”…och ”Sanna”.

Och på en nanosekund var jag tillbaka vid nyårsafton 1985 i Oxie utanför Malmö, i radhuset vi hyrde av Sixten och Viera som var kvar i Afrika och med den riktigt, riktigt stupfulle granne som ramlade in strax före midnatt, han vars syster vi just sett som barbröstad sjöjungfru i SVT, han vi lyckades få ut tio minuter innan midnatt för att kunna sätta oss i soffan och i direktsändning från Cirkus i SVT se Lundell och just vid tolvslaget sjöng han ”Sanna” och i Christinas mage låg Zack som 19 dagar senare en söndag skulle bli vår, inte alls på det datum som var sagt men på det datum jag hävdade eftersom det var samma dag fem år tidigare jag träffat hans mor…och Lundell sjöng sin ”Sanna” och jag kände den lycka som är utan inskränkningar där jag satt bredvid Christina och varje ord i ”Sanna” gick rakt in i mig.

Där och då visste jag att det var exakt så man skulle känna.
Att det var en sådan man  jag ville vara.
Och att det var en känsla man aldrig skulle kunna få något försvar emot.
Samt att om man inte kände så ska man inte ha barn.

Att få barn är att bli den starkaste och svagaste individ som finns.
Den starkaste för att man skulle stoppa stridsvagnar med händerna om så behövdes.
Den svagaste för att man inte längre har något skydd, ingen distans, inget avstånd.

Zack föddes söndagen den 19 januari 1986 och i en fåtölj i ett rum på MAS i Malmö med honom i famnen en knapp halvtimma gammal kände jag något som inte finns ord för men som varit den enda ledstjärnan sedan dess.
En styrka utöver allt.
Och kraftigt darrande knän.

Fyra höstar senare gick jag med Zack i handen i Hörby, just efter att Bamse i senaste tidningen hintat om ett nytt syskon, och talade med honom om att han skulle få ett syskon och ytterligare ett år senare åkte vi med Zack och Zanna på en skogsväg mellan Gunnarskog och Magnor när Zack sade att hans andra lillasyster, just född i Karlstad, skulle heta Zascha.

Första eftermiddagen hon och jag var ensamma hemma själva gick Degerfors upp i allsvenskan och jag stod i sovrummet, med händerna runt dörrkarmen, och tittade bort mot tv:n för att jag inte vågade sätta mig och se matchen mot Djurgården på Stora valla.

Flera år senare.
Karlskoga.
En skilsmässa och så småningom en kvinna jag nästan träffat av en slump.
En Kalle.
En Klara.
Två fantastiska barn.
Ytterligare.
Och två till jag inte har immunförsvar emot. På en fläck.

Jag är så tacksam mot mina barn.
För att de finns.
För att de ger mitt liv en mening.
Och mot deras mammor.
Som, även om de på goda grunder hade svårt för mig, är de bästa mammor man kan önska sina barn.

Men knäna darrar fortfarande.
Varje gång jag känner att jag inte riktigt lever upp till alla textrader i ”Sanna” känns det tungt.
Och jag är fånig nog att inte kunna skriva en sådan här text utan att bli tårögd av lika mycket glädje som vemod.
Jävla Joel.

This entry was posted on lördag, februari 20th, 2010 at 4:58 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.