Karlgrens blogg

Lördag morgon satt min bror Anders på ett plan på väg till Santiago för att sedan fortsätta de tio milen hem till Los Angeles norr om huvudstaden.
Märkligt nog hävdade monitorn med kartan framför honom på planet att han skulle vara i Miami om två timmar och femtio minuter.
Han hade varit på jobb i ett annat hörn av världen, Uganda tror jag, rest 24 timmar, sovit efter att han gått på planet i Dallas för vidarebefordran till det Chile där han bott drygt 20 år.

Men nu berättade flygvärdinnan för Anders att han sovit sig igenom ett meddelande från piloten om jordbävning i Chile, att planet fått vända och åka tillbaka mot USA och efter en mellanlandning i Miami var han tillbaka i Dallas.

Söndag natt 00.44 svensk tid hade han fortfarande inte fått kontakt med exhustrun Jacqueline som befann sig hemma i Chile med deras fem barn.
Det går inte att komma igenom med samtal och flygen är inställda.

Nu hade han bokat en biljett med American till Sao Paulo  för att därifrån flyga vidare till Buenos Aires och sedan till Mendoza nära den chilenska gränsen och förhoppningsvis kunna ta en buss till Santiago och köra till Los Angeles och se att allt är väl.

Om det finns vägar att köra på.
Och om bilen han parkerade nära en viadukt inte ligger begravd under resterna av just viadukten.

För egen del är mitt största problem som vanligt att ett program jag behöver använda vägrar att starta i datorn och att det egentligen är lite för varmt på kontoret.
”Katastrof”, anyone?

This entry was posted on måndag, mars 1st, 2010 at 12:21 e m and is filed under Självbekännelser. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.