23 augusti 2018 – Det är dags efter 37 år
Jag har inte demonstrerat sedan 1981. Innan dess gjorde jag det jämt.
Vi tågade och skrek ”Vad ska väck? Barsebäck!” och fortsatte med nödrim att ”Vad ska in? Sol och vind!” och det var Guillou som skulle ut ur fängelse efter IB-domarna och USA som skulle ut ur Vietnam och det var vi som inte skulle in i EU och inte heller in i Nato.
Det var en ständig 70-talsvariant av ”the old in and out”.
Men sedan dess – Göteborg 1 maj 1981 – har jag inte demonstrerat.
På lördag är det dags.
Då går Pride-paraden genom Örebro och det har aldrig känts så angeläget att tillsammans med andra få manifestera allas rätt till kärlek, att få demonstrera för alla människors rätt att i kärlek och lycka få leva det liv de vill, den mest grundläggande rättighet man kan tänka sig.
Förrförra helgen var jag på Let´s Make Love Great Again på Gärdet.
Den är helgen är det Pride i Örebro.
Det känns fantastiskt att mitt i den kollektiva spya av hat och mänsklig illvilja som sköljer över oss få rekreera sig i två sammanhang av kärlek och värme.
Mer än någonsin.
Och 1981…det är 37 år sedan.
Det är en händelse som känns som en tanke.
37 är det gradtal då kroppen talar om att man är frisk, sund och i balans.
Det känns som exakt de rätta egenskaperna för en Pride-parad.
Lördag 17.00.
Avfärd från Örebros fulaste hus – Scandic på Fabriksgatan vid Conventum – för Örebros vackraste ändamål.
Tags: Pride