13 december 2018 – Om Henning och Henrik
Dagens håhåjaja;
när författaren och dramatikern Henning Mankell dog instiftades Mankellstipendet som förvaltas av dramatikerförbundet och tilldelas svenska dramatiker som ”genom sitt arbete visat socialt och politiskt engagemang samt intresse för Sveriges förhållande till omvärlden”.
Det är bra.
Inte minst att annat än navelskådande medelklass premieras.
Men.
I år går stipendiet till Johanna Emanuelsson, just nu på Uppsala stadsteater där hon dramatiserar en bok om kvinnlig rösträtt.
Intervjuad om att ha fått stipendiet uttrycker hon vad unga i årtusenden uttryckt om äldre och säger att stipendiet fick henne att ”känna att man kanske tillhör den nya generationen, som också är på uppgång inom teatern som jag uppfattar det, och som använder teatern som ett grepp för att tala om relevanta saker, eller saker som inte bara är familjetragedier”.
Hon konstaterar också att ”inget ont om folk som är äldre, men den lite yngre generationens dramatiker och regissörer lever ofta mer i den klassverklighet man vill skildra” ety ”de äldre sitter där med sina dyra bostadsrätter och bidrar till att många ser teatern som ganska medelklassig”.
So far so good och så långt intet nytt under solen.
Så har det alltid varit och så kommer det, antagligen, alltid att förbli.
Inget fel i det.
Men ska man nu dissa alla äldre ska man kanske inte fortsätta intervjun med att, apropå upphovsmannen, säga att ”jag fick aldrig äran att träffa Henrik Mankell”.
Att vara okunnig är ju inte charmigt bara för att man är ung.
Håhåja…ja, du vet.