4 januari 2019 – Lundell, respekt och att ha koll
I mina arbetsuppgifter ingår, bland mycket annat, att läsa tidningar, webbsajter och annat.
Därav att jag nu ramlar över gratismagasinet Gaffas – ”Skandinaviens största musikmagasin” – även om det råkar vara dess juni- respektive sommarnummer.
Där skriver en ung farbror vid namn Emil Viksell och lyckas alldeles på egen hand samla allt som kännetecknar riktigt usel journalistik.
Eller, mer korrekt, ”journalistik”.
Viksell skriver, med förkärlek, om sånt som hände innan han föddes vid sidan om artister han inte gillar, musik han inte lyssnat på och böcker han inte läst.
Det blir därefter.
I juninumret berättar han om ett ”gulnat tidningsurklipp” från 70-talet, ur veckotidningen Röster i Radio-TV, ”utgiven av det osexigt klingande: Radiotjänst”.
Det hade väl tagit honom tolv sekunder ungefär att kolla att Radiotjänst bytte namn till Sveriges Radio 23 oktober 1957.
Han dömer sedan ut dåtidens musikskribenter som ”proggdruider och batikhäxor” men ger dåtidens musik erkännandet att ”var det något håriga proggen gjorde bra så var det att gå och dö”.
I sommarnumret avrättar han modigt Ulf Lundell, som redan i majnumret dömts ut med meningen ”Gubbig, gubbigare, Lundell”.
Nu konstaterar farbror Viksell att han ”aldrig har läst en rad av Uffe” samt ”skulle hellre bajsa på mig på allmän plats än försöka sätta i mig någon av hans oredigerade och 700-sidiga malströmmar till böcker”.
Han har ”knappt heller hört en hel låt” men förirrade sig ”i en fylleyra” på Roskilde till en Lundell-spelning men insåg där att ”jag kände till max två av hans låtar”.
Följaktligen blev det så att när Lundell ”slog an första riffet i stående manspread var det redan på tok för mycket och jag lämnade konserten”.
Han har alltså inte läst en rad, skulle hellre bajsa på sig än att göra det, har knappt hört en hel låt och när han riskerade att göra det gick han efter första riffet i första låten.
Med det som grund dömer han sedan snabbt och raskt ut en snart 50-årig professionell karriär som konstnär, musiker och författare.
Jag hade kunnat göra det.
Jag har nämligen följt Lundell, läst Lundell, lyssnat på Lundell. Sedan 1970-talet. Fram tills nu.
Jag kan också, exempelvis, finna hans senaste bok bitvis för privat, gnällig, i vissa stycken ointressant, i andra skarp.
Skillnaden mellan mig och farbror Viksell är att jag vet vad jag talar om i exempelvis det här fallet.
När han dömer ut Lundell är det som om jag skulle döma ut bananflugan.
För jag vet lika mycket om den som han vet om Lundell.
Att den existerar.
Hade farbror Viksells krönika varit ett skivsläpp hade den karaktäriserats som en singelolycka.
Men det handlar inte, i första hand, om Ulf Lundell.
Inte alls egentligen.
Det handlar om respekt. Den respekt man ska ha för alla människor.
Samt om att ett alternativ till att spy ur sig om saker man inte vet något faktiskt är att hålla tyst och sätta sig in i ämnet innan man uttalar sig.
Det är nämligen så seriösa människor gör.