Karlgrens blogg

Funderar.
Landar inte i något svar.
Och vet inte riktigt hur jag ska säga.
Men.
Läser, denna eftermiddag, ännu en bitter uppgörelse med ett ex, ännu en litterär vendetta mot en före detta.
Och kan tycka att det är…onödigt.
Eller något.
I vart fall om det är så här.
Jag vet att det inte alltid är så.
Men i just mitt fall så är det så och då vill jag just här och nu påpeka följande,  enligt principen ”äras den som äras bör”.

Så här;
jag har barn med två kvinnor, tre med C, två med U.
Jag kan inte tänka mig bättre mammor.
Ingen av dem har i längden kunnat leva med mig.
Det är en sak.
Men jag är väldigt glad att just de två är mina barns mödrar.
Jag skulle inte kunna önska dem bättre mammor.
Det är två kvinnor som sju dagar i veckan skulle vara beredda att göra vad som helst för sina barn, som aldrig ens skulle fundera på annat och som bara vill dem väl. I allt. Jämt. Oberoende av allt.
Alltid.
Jag skulle kunna dö idag utan att behöva ägna en sekunds oro åt barnen.
Kunna göra det i trygg förvissning om att om något av barnen  bad sin mor att ta ned månen så skulle hon omedelbart sträcka på sig och försöka nå den.

Och jag kan, fortfarande, identifiera hundratals ögonblick av lycka med var och en av dem.
Jag har haft det bra tillsammans med dem. Oberoende av det som står on the bottom line så har jag haft det.

Så ibland kan jag, i den sörja av bitterhet och förgrämdhet vi simmar i efter spruckna relationer, tänka att vi kanske borde komma ihåg att det ändå handlar om människor vi valt, önskat och delat liv med.
Typ.

Jag kan också gnälla över missade tider,  icke ifyllda eller fel ifyllda blanketter, saker som gjorts upp och som sedan missas…och en hel del annat.
Men.
Det viktigaste är dock detta;
mest av allt är jag, faktiskt, glad över mina ex.
Zack, Zanna, Zascha, Kalle och Klara hade inte kunnat hamna i bättre händer.

Någonstans i allt gnäll och allt bittert som far genom atmosfären känns det skönt att kunna konstatera det.
Jag är dem evigt tacksam för vad de gjort och gör för våra barn.
Och för dem de är.

9.29 denna lördags morgon.
Lundells ”Sanna” (som egentligen är Springsteens ”Sandy”) i radion.
Sex minuter och två sekunder av hur man ska känna sig som förälder.
Eller pappa.
En mental manual till föräldraskap.
Varje stavelse, varje inandning, varje vokal och konsonant är hur jag tycker att man ska känna det som pappa.
Att vara mamma vet jag ingenting om.
Heller.

Vi stod i porten till Vasaplatsen 8 i Göteborg där jag och Christina bodde på ett andrahandskontrakt vi tackat Gud för.
Sommaren 1985 med solen oavbrutet skinande.
Jag och Heikki.
Han och Orla hade fått Hildring, flyttat från Stavanger till Strömstad, mest för att en båt sjunkit just vid Krokstrand.
Havdrått hade inte tagit sig längre än så utan låg i vattnet vid bryggan i Krokstrand som en drunknad dröm.
Nu skulle han få motorn bytt på en bil ute på Hisingen, en motor bytt mot svarta pengar av en mekaniker som tänkte stoppa pengarna i byxfickan och byta dem mot paraplydrinkar på de kanarieöar han skulle lyfta mot morgonen efter.

Jag och Christina väntade Zack.
Även om vi inte visste att det var just honom vi väntade.
Jag var övertygad om att han skulle vara en hon.
Vi skulle just flytta från Vasaplatsen i Göteborg till ett radhus i Oxie utanför Malmö.

Heikki, död idag, och jag gick upp i lägenheten, knäppte antagligen upp varsin öl,  och jag satte på ”Sanna”, sista spåret på andra sidan av ”Sweethearts”, direkt efter Lundells version av Eagles ”Desperado” som jag mycket väl hade kunnat spela för Heikki.
Om jag velat snacka mognad eller att lämna haschdimmor.
”Stackars Jack”, Lundells enda eftergift, hade jag också kunnat sätta på och borra blicken i Heikki.

Men istället ”Sanna”.
- Känner man inte så här ska man inte skaffa barn, sade jag.
Heikki nickade.

Väl flyttade till Malmö såg vi den nyårskonsert med Lundell från Globen där han sjöng just ”Sanna” vid tolvslaget, 19 dagar innan Zack föddes och samtidigt som grannens alltför berusade son ramlade in i vårt hus istället för det han egentligen siktade på.

24 år senare har Lundells Sanna egna barn och efter Zack har Zanna, Zascha, Kalle och Klara kommit.
Nästa vecka kommer, enligt tidtabellen, första inslaget i nästa generation.
Och jag sitter, som alltid, och förbannar mig själv för att inte ha varit en bättre far.

Allt på grund av sex minuter och två sekunder i radion.
Men, naturligtvis och inte alls,  inte enbart därför.

Tänkte bara så här.
Typ.
Eftersom det ju någonstans finns något slags pingpongspel mellan hur man själv var som tonåring och vad man i sin tur kräver av sina barn.
Eller något.

Och alltihop kom igång av Klaras frågor om hur många jag varit gift med och hur många jag varit kär i.
Svaret på första frågan är ”två”.

Seriöst.
Jag kan känna att det finns ett problem här.
Kanske i alla fall.

Ungefär två veckor efter att jag fyllt 13 år var jag full för första gången.
Det var en vecka efter nyår, jag hade köpt fem mellanöl på Konsum på Bossåsen, tror det var Tuborg, svept dem i samband med ett SSU-disco på Parkskolan och somnat i en snödriva.
Där hade jag blivit kvar om inte Jan ”Charles” Karlsson kommit och väckt mig.
Utan Charles hade jag legat kvar och med största säkerhet frusit ihjäl.

Mellan 13 och 18 hade jag bara en sak i huvudet.
Och det var knappt att ens den fick plats.
Hade någon sagt till mig att om jag högg av ett finger så kunde jag få ligga hade jag inte tvekat utan tyckt att det var en lyxsituation att både få ligga och ha nio fingrar kvar.

När jag gick på gymnasiet dök jag möjligen upp hemma fredag eftermiddag, stack in till stan och höll mig borta fram till måndag eftermiddag utan att över huvud taget höra av mig till mamma.

Jag har haft mer oskyddat sex än jag vågar tänka på och skulle gissa att fördelningen är ungefär 10-90.
Jag har varit gift med två kvinnor, bott ihop med sex, fått fem barn, varit med om två aborter och tre missfall.

En kvinna har jag älskat.
Och kan fortfarande se tillbaka på med mängder av ögonblick av ren kärlek i minne.

En annan har jag varit beredd att göra allt för – för att jag en enda gång faktiskt fullt ut trott på något och varit beredd att offra allt inför – och  blivit knäckt av.

En helt annan gång har jag suttit i en lägenhet, min, på Drottninggatan 122 i Helsingborg med kniven rent bokstavligt mot ådrorna på underarmen men utan att trycka till.

Jag har rest, druckit, älskat, knullat, levt ett antal decennier och skulle jag leva om det här livet så skulle skillnaden möjligen vara att jag skulle dricka fler goda viner och träffa fler fascinerande kvinnor.
Ångrar är det få saker jag gör.

Skulle mina barn fråga mig något så konkret som hur många kvinnor jag legat med skulle jag inte kunna ge ett svar annat än ett med mycket stor felmarginal.
Och jag är inte säker på att ett svar typ  ”fler än hundra men antagligen färre än trehundra” skulle bidra till att dana deras karaktär i rätt riktning i någon högre grad.

Nu står jag i det tvivel som består i att i huvudsak inte ångra något väsentligt i mitt eget liv och ändå se dem jag har ansvar för växa upp och tycka att de inte ska bli som jag.
Eller bete sig som sin far.

Jag är, i de flesta avseenden, ett riktigt dåligt föredöme för mina barn.
Och ändå tvungen att försöka vara ett.
Det kan, då och då, fylla mig med tvivel över mig själv.
Antagligen med all rätt.

Klara, 6, och Kalle, 9, står i köket.
Koncentrerade, blandar konstiga ingredienser som O´boy, vatten,  mjölk,  juice, nötter, sirap, kanel och salt(!) i varsin skål och anser sig tillverka glögg.

- Visst är pappa snäll som låter oss göra det här, säger Klara.
- Umm, svarar Kalle.

- Indras pappa är också snäll, fortsätter hon.
- Umm.

- Men våran är snällast, slår Klara fast.
Tyst en stund.
- Man brukar ju säga så om sin egen.

Klara i köket:
- Om Kalle skulle sova över hos mormor 17 nätter…så skulle jag sakna honom jättemycket.
Syskonkärlek…

Senare i hallen.
- Klä på dig, Klara!
- Vart ska vi?
- Det vet du ju, säger jag som berättar typ 22 gånger att vi ska till kulturskolan.
- Jaha, säger Klara nöjt.

Söndag 16.00.
Jag, Kalle, Klara.
Saga-bio.
Tre biljetter + läsk och popcorn åt K&K = 300 kr.
Jag kan säga att omröstningen om huruvida ”Nicke nyfiken 2 – apa på rymmen” var värd pengarna eller ej slutade 2-1.

Det är något obegripligt med morgnar.
Något som inte går ihop.

Mina morgnar består normalt i att klockan ringer kvart i sju och att jag går upp och sätter på kaffebryggaren.
Det är den lugna delen av morgnarna.

En kvart senare petar jag på Kalle och lyfter upp Klara ur sängen för transport till soffan, sätter på tv:n, rostar bröd, tar fram frukost, säger till barnen ungefär 20 gånger att äta eftersom de glömmer det mellan varje tugga, tar fram kläder, lägger frukt i deras skolväskor, kollar utflyktsryggsäck och gympapåsar, funderar på om det är någon lapp som ska lämnas, tittar ut för att bedöma hur mycket kläder och vilka de ska ha på sig, går in igen och säger ”ät”, tar en dusch, torkar mig och drar på mig kläder.

Sedan ropar jag ”ät” en gång till för säkerhets skull, klämmer ut tandkräm på deras tandborstar och borstar Klaras hår, stänger av tv:n, får ut K&K i hallen, ger dem skohornet, tittar på klockan, föser undan labradoren Gäsper som tror att han ska med, byter frukt för Kalle vill ha satsumas istället för päron,  släpper iväg honom eftersom Klara gått i stå, återför henne till rätt planet, går ut, låser, går över gatan och till skolan efter att ha gått med vänsterfoten genom alla sex delarna av en vss målad figur på skolgården och i den ruta det står ”1″ , in, plastskydd på skorna, en trappa ned, av med ytterkläderna och utan undantag är nu klockan två minuter i åtta, jag svettig och hallucinerar om att gå och lägga mig igen, jag har varit vaken 73 minuter och de har, ärligt talat,  grävt ned folk som varit piggare än jag är vid det här laget.

Den här morgonen försover jag mig, vaknar med ett ryck 7.35 och arton minuter senare, sju minuter i åtta är barnen i skolan, frukosterade, påklädda, tandborstade och dittransporterade.
Och jag står bredvid och nynnar ”Hur är det möjligt, jag frågar mig gång på gång…”

Kalle vill ha karaokekväll här i lägenheten nästa fredag.
- Okej, säger jag.

Fem minuter senare kommer han ut i köket igen.
Nu med ett kuvert med ett handskrivet passerkort för ackrediterad press, fäst i en bit garn att ha runt halsen, till karaokekvällen.

Jag vet inte men…jag känner mig som om det åtminstone lite grann kan vara mitt fel.

- Var Carl-Gustaf Lindstedt en kung?
- Neej.
- Nähä. Annars heter de flesta kungar Carl Gustaf.