Man inser hur extremt överjordiskt kunnig en vinexpert är när hen om en PInot Noir kan konstatera att den inte bara innehåller ”inslag av läder” utan även dito av ”stall” och om ett annat vin att det ”passar perfekt” till just ”grillad röding som toppas med krabba, löjrom och serveras med kokt potatis” och inget annat.
Sajten Vinliv – ett forum för dem som kan skilja en sydsluttning från en doft av norrländskt folkhem och vet att det finns fler sorters vin än rött och vitt – meddelar idag att trenden veganskt vin växer.
Naturligtvis hör vi ett unisont ”Äntligen!” vid horisonten.
Nu väntar vi bara på det veganska snuset och cigaretterna, det helt växtbaserade rökheroinet och klimatneutrala kokainet för att lyckan ska vara fullständig.
Dock – Vinliv kanske trots allt är bättre på vinbeskrivningar som ”en släng av mogen lime, ren med viss ursprungston”, som ett av dagens vinförslagtips beskrivs som, än att så att säga ta steget fullt ut.
När man idag rekommenderar fyra ”riktigt bra veganviner” konstaterar man att ett av dem ”passar perfekt till hamburgare på viltfärs” medan ett annat är lika ”perfekt till smörstekta lammkotletter”.
I ett pressmeddelande idag meddelar Ahlgrens bilar och Malaco Gott & Blandat att man är nya stora sponsorer till Mellon under hela den sex veckor långa festivalperioden.
Det känns någonstans som om Melodifestivalen har lagt sina partnerskap på rätt nivå.
Dagens håhåjaja;
när författaren och dramatikern Henning Mankell dog instiftades Mankellstipendet som förvaltas av dramatikerförbundet och tilldelas svenska dramatiker som ”genom sitt arbete visat socialt och politiskt engagemang samt intresse för Sveriges förhållande till omvärlden”.
Det är bra.
Inte minst att annat än navelskådande medelklass premieras.
Men.
I år går stipendiet till Johanna Emanuelsson, just nu på Uppsala stadsteater där hon dramatiserar en bok om kvinnlig rösträtt.
Intervjuad om att ha fått stipendiet uttrycker hon vad unga i årtusenden uttryckt om äldre och säger att stipendiet fick henne att ”känna att man kanske tillhör den nya generationen, som också är på uppgång inom teatern som jag uppfattar det, och som använder teatern som ett grepp för att tala om relevanta saker, eller saker som inte bara är familjetragedier”.
Hon konstaterar också att ”inget ont om folk som är äldre, men den lite yngre generationens dramatiker och regissörer lever ofta mer i den klassverklighet man vill skildra” ety ”de äldre sitter där med sina dyra bostadsrätter och bidrar till att många ser teatern som ganska medelklassig”.
So far so good och så långt intet nytt under solen.
Så har det alltid varit och så kommer det, antagligen, alltid att förbli.
Inget fel i det.
Men ska man nu dissa alla äldre ska man kanske inte fortsätta intervjun med att, apropå upphovsmannen, säga att ”jag fick aldrig äran att träffa Henrik Mankell”.
Att vara okunnig är ju inte charmigt bara för att man är ung.
Håhåja…ja, du vet.
Å ena sidan; Göta kanal 3 är den klart bästa i serien.
Å andra sidan; det säger inget eftersom de två första har varit så extremt usla.
Göta kanal 3 går att stå ut med – även om manuset i alla avseenden är förutsägbart och alla karaktärer så grovt skurna och så klichéartat utformade att klockorna stannar – från Härenstams fogde till Sara Sommerfelds kronofogdeassistent (med tandställning!) och Rafael Edholms italienare.
Men en film med Eva Röse i rollistan kommer undan med ganska mycket.