Jag är tillverkad på Hammarö – mina föräldrar flyttade därifrån ett knappt halvår innan jag föddes, dock inte därför – och uppvuxen i Degerfors, har bott i Karlskoga, Gunnarskog och Arvika, jobbat i Karlstad, Arvika, Hagfors, mina föräldrars rötter är i Forshaga, Deje, Skived och personer nära mig har bott, länge, utanför Årjäng och Torsby.
Överallt denna vackra värmländska (okej, förutom i Karlskoga och Degerfors för hur mycket landskapstillhörighet det än är så talas faktiskt inte värmländska där).
Inga problem.
Jag har alltid förstått allt, alltid blivit förstådd själv.
Utom en gång.
Jag jobbade två veckor på Värmlands folkblads lokalredaktion i Hagfors. Hade aldrig varit där förut och när jag i en ilsket gul VW-bubbla åkte igenom orten första gången spanade jag intensivt efter centrum och redaktionen innan jag insåg att jag åkt igenom allt av bebyggelse och tvingades vända.
Sedan var jag där i två veckor, jobbade, sov på redaktionen, åkte till ett gammalt tingshus utanför Hagfors där det var möte för företagare om något nytt som hette CAD-CAM som alla insåg aldrig skulle bli något, lyssnade till en Fonus-dam i Munkfors som sade att ”en procent av befolkning dör varje år, varken mer eller mindre” så enda sättet att utöka affärerna var att sno lik av konkurrenterna.
Hon sade för övrigt om Klarälven att den ”går som en vattendelare inom kommunen” men det skrev jag aldrig.
Jag skrev däremot om Dan Hylander och Raj Montana Band som gästade parken som jag hittade till genom att följa tomflaskorna i dikena och jag skrev om en älg i Munkfors som missbedömt höjden på ett viltstängsel med därtill följande konsekvenser.
Men.
En lunch kom det in en ekshäring med ett eller annat ärende och jag försökte verkligen begripa. Men hans dialekt var extrem och dessutom högg han, förstås, av alla ord på mitten.
Slutet?
Jag fick be honom komma in lite senare på dagen när det fanns ortsbefolkning på plats som tolkhjälp.
Men vackert var det.
Och tänker på det gör jag när jag läser om Göran Tunströms ”Prästungen” om hans uppväxt i Sunne.
Som när han och kompisarna Carl-Henning och Staffan ska på skoldans och planerar strategin.
”- Det är tvärt omöjligt å sväng te vänster. Höss gör ni?
- En klarer sig mä å sväng te höger. En behövver ju int höll på å dans så läng. Bar tess en träffer e jänt.
- Hocken tänker du bju öpp förscht?
- Tjaa. En får föll se.
- Bar di int spelar en massa slowfox.
- Ä dä svårer dä?
- Förschök själv får du se”.
Jag hör det inom mig och det är ljuvligt.
Poetry in motion.
Hela vägen längs E45:an.
