Karlgrens blogg

Bland det mest tillfredsställande med fördomar är när man får dem bekräftade.
Som när man i årtionden svurit över kortvuxna män vare sig de suttit bakom ratten, stått i en kö, kunnat och vetat det mesta i diskussioner eller rattat en kundvagn på Ica Maxi som om de varit på jakt efter ett formel 1-kontrakt.

Då är det en fröjd att läsa en intervju med Anton Holmgren, barnläkare i Halland och forskare vid Sahlgrenska akademin, som just landat en doktorsavhandling om människors längd.

Holmgren säger, i intervjun, att ett problem är statistiken, bland annat därför att statistik där personer fått ange sin längd själva, utan att någon annan mätte, ofta ger en något överdriven längd.
- Särskilt korta män har en tendens att lägga till någon centimeter, säger Anton Holmgren i intervjun.

Ha! Det har jag vetat i decennier…

Detta ständiga gnäll.
Den här gången är det en föräldraledig redaktör på SvD som över sju sidor i söndagens kulturbilaga beklagar sin tillvaro som just föräldraledig.
Är åren som nybliven mamma, undrar hon, ”de ensammaste i livet?”
”Umgänget med nära vänner pressas in i det stressade tempot” så att det bara blir ”45 minuter på stan mitt under värsta lunchrusningen”,
Ska hon träffa vänner så våndas hon över ”hur ska jag hinna sminka mig och borsta håret?” och när hon väl träffar vännerna som också har småbarn så finns det ”ju alltid en ettåring som försöker stoppa Lego i munnen, en tvååring som vill ha välling, en treåring som måste ha torra strumpor”.
Eftersom hon är litteraturredaktör så blir hon inte uttråkad som i utan ”emotionellt inkontinent”.
Och så vidare.

Detta ständiga gnäll.
För det första är det ju så att – så länge vi talar om friska barn och inget i hennes text indikerar att det rör sig om något annat än det – det här med att vara hemma med ett eller två eller rentav tre barn inte är någon heltidssyssla.
Det är, i den verkliga verkligheten, istället så att det knappast är någon period under ens aktiva liv som man har så stora möjligheter att odla intressen, ägna sin tid åt att utveckla sig, träffa vänner och så vidare som när man är föräldraledig.
Man har mer tid tillgänglig än man har när man vid sidan av ett heltidsarbete ska ta hand om hem och familj.

Dessutom är det ju så att vi lever i ett land som – förutom att det är fantastiskt på många andra sätt – låter oss gå hemma ett och ett halvt år försörjda av det gemensamma skattekollektivet vilket innebär att vi inte ens under detta halvannat år behöver fundera över varifrån vi ska få pengarna till välling och blöjor.

Ändå detta ständiga gnäll.
Och grunden i gnället är egentligen något helt annat – att barn kostar. För barn kostar i tid, pengar och karriär.
Det är ett pris man betalar när man väljer att bli förälder och sätta barn till världen.
Men vi svenskar i denna tid har så förtvivlat svårt att acceptera att några som helst val vi gör ska ha några som helst konsekvenser – att vi om vi gör A kan behöva avstå från B och så vidare.

I fallet barn är det enkelt;
om du väljer att sätta barn till världen får du stå upp för det valet och ta hand om ditt barn vilket du har extremt goda förutsättningar för i Sverige jämfört med de flesta länder.
Är du inte beredd att betala det pris föräldraskapet har – låt bli att skaffa barn.
Men gnäll inte.

Ibland undrar man hur långt vi kommit.
I det här fallet är det naturligtvis inte sådär jätteväsentligt men i alla fall.
Läser en artikel av kulturknutte Mats Gellerfelt om Thomas Bodströms nya bok om sin mamma, ”Det man minns”.
Gellerfelt hyllar.
Och beskriver familjen Bodström så här;
”Familjen Bodström kunde…beskrivas som en modern framgångssaga. Pappa Lennart, TCO-ordförande, utrikesminister, utbildningsminister och till sist ambassadör i Oslo. Thomas, advokat och justitieminister och så mamma Vanja, en djupt bildad lärarinna som är mycket mån om at ge barnen lika mycket bildning som hon har fått”.

Och vad?
Jo, det fattas en fjärdedel av familjen när Gellerfelt sammanfattar.
En syster.
Cecilia.
Som trots allt är kanalansvarig för P1, har varit chef för radions Studio Ett och tidigare genomfört en framgångsrik karriär på Expressen och Dagens Nyheter.
Visst hade väl hon kunnat platsa i den Gellerfelt-beskrivna framgångssagan? Fast hon är en dotter?

Men när jag kollar ”Cecilia Bodström” på Wikipedia så fortsätter underligheten.
Hon har en pappa men ingen mamma. Typ.
”Cecilia Bodström är dotter till Lennart Bodström och syster till Thomas Bodström”, konstaterar Wikipedia.
Ingen Vanja där inte.

Kollar man in Thomas Bodström på samma Wikipedia så visar det sig att den mamma han skrivit ovan nämnda bok om inte existerar där heller.
”Thomas Bodström är son till före detta utrikesministern Lennart Bodström”, skriver Wikipedia men erkänner dock att Thomas B har en fru då han är ”gift med mellanstadieläraren Helén Bodström”.

Och tittar man då på Lennart Bodström i Wikipedia så blir man inte klokare.
Någon fru existerar inte. Föräldrar har han och barn men ingen fru.

Det här är, återigen, inte särskilt väsentligt.
Men lite konstigt, tycker jag som har både fru och barn och förväntar mig att det framkommer överallt.

På onsdag, 11 november, arrangeras en jubileumskonsert i Folkets hus i Karlskoga med rubriken ”Konsten att ta sig upp när man är nere”.
Med tanke på att det är Fonus som  står som arrangör kan det handla om att ta sig upp ur graven.