Karlgrens blogg

Åtta minuter och åtta sekunder har spelats av derbyt mellan Bik och Örebro när Örebros Niklas Lihagen faller ihop på isen.
Till synes livlös.
Sjukvårdaren Peter Carlsson och domaren (tillika ambulanssköterskan) Wolmer Edqvist konstaterar det allvarliga läget och börjar ge mun-till-mun respektive hjärt/lungräddning.
Hjärtat slår inte, ingen puls känns.

De har några få minuter på sig att rädda livet på Lihagen.
Då skriker delar av Bik-klacken ”Låt han dö, låt han dö”.
Det är så jävla huvudlöst IQ-befriat korkat att klockorna stannar.
Det är så ini helvete jävla fel, väck, hjärndött…vad du vill.

Man kan, naturligtvis, hålla på ett lag med en viss färg på tröjan.
Jag har inga problem med det.
Och man kan vilja att det laget ska vinna sina matcher.
Fortfarande inga problem.
Men redan när män i grupp – för det är ju alltid män – börjar skrika om hur mycket man hatar ett eller annat lag så är man långt utanför kartan.
Hat har aldrig på en idrottsarena att göra.
Idioterna som tror det borde inse att det faktiskt bara handlar om två lag som spelar en match på isen eller på planen.
Hat har inget där att göra.
Men den som är så jävla korkad att han kan skrika om sitt hat mot ett annat lag kan naturligtvis även vara så mentalt totaldammsugen att han kan skrika ”Låt han dö” när två personer på isen agerar för att rädda livet på en spelare.

Den typen av drägg har inget på en idrottsläktare att göra.
Den typen av idioter ska hålla sig jävligt långt borta från alla sådana sammanhang.
Och lämna arenorna fria för oss som älskar och tycker om.

Jag skäms.
Jag skäms till och med över att ha behövt lyssna till fanskapen.
Men tror naturligtvis inte att de gör det.
För att skämmas krävs ju, trots allt, hjärnceller.

På whiteboarden på väggen på ena kortsidan i Färjestads omklädningsrum står inför matchen mot Skellefteå denna kväll följande råd:
”Offensivt: Var i en position där du kan göra mål”.
Det känns, rent spontant, som ett gott rått.

Denna afton – då FBK vinner med 3-2 mot Skellefteå – gör också Jörgen Jönsson debut i båset som coach.
När ”Perra” Johnsson är magsjuk får Jörgen Jönsson ta plats vid Tommy Samuelssons sida och för första gången vara med och coacha i elitserien.

Efteråt vill alla vi journalister tala med Jörgen om detta.
Men Jörgen vill inte tala med någon om detta ty detta är inget att tala om, säger han.
Det är han ganska ensam på norra halvklotet om att tycka.

Tommy Samuelsson, lätt att ha att göra med i alla lägen och med en befriande humor, berättar dock vad Jönsson gjorde under matchen. 
- Han hjälpte till på forwardssidan, säger ”Sammen”.
- Jag tror han är gammal forward…

Jag har inget emot tomma ishallar.
Tvärtom, faktiskt.
Jag tillbringar två, tre kvällar per vecka i sådana vinterhalvåret.
Sitter på en pressläktare i en tom och tyst arena och skickar texter med djupsinniga uttalanden av Emil Kåberg, ”Pebben” Axelsson eller Stefan Liv.
Det är helt okej.
Lite mysigt faktiskt.

Men.
Den här lördagen gör Jesper och jag en blixtfärd från stan ut till Ekerö och lämnar sedan Stockholm för att försöka hinna till Linköping i tid.
Det går undan men det är nödvändigt för att vi ska hinna till matchstart kl.16.00 – en tid som jag kollat på min lista med bevakningar för Expressen.

Jesper sover större delen av vägen, vaknar vid resans enda stopp där vi går in i depå i Norrköping för att fylla på bensin, och under över alla under
hinner vi – i dimma och regn – fram till Cloetta center bara ett par minuter efter 16.00.

Ingen p-vakt men de brukar försvinna innan första nedsläpp så det är inget konstigt.
Jag lägger presskortet innanför rutan och går mot entrén.
Som är låst.
Vilket kanske är lite märkligt.
Men okej. Matchen är igång och de vill väl också se Linköping-Skellefteå.

Fast…det är lite tyst.
Lite ödsligt.
Lite creepy.
Vi går upp till fjärde våningen och där finns ingen som släpper in oss på pressläktaren.
Jesper försöker komma ihåg koden till dörren och jag kikar in.
På tomma läktare.
Nada. Rien. Nothing.
När man tittar in mot rinken och läktarna kan man tro att det är invandrarföreningen i Sjöbo eller Vellinge som har möte.
Det finns inte en käft där.

Jesper får ta fram LHC:s hemsida i mobilen.
Och där står klart och tydligt: ”Nästa hemmamatch Lördag 5 december Linköpings HC-Skellefteå AIK. Kl. 18.30″.

Matchen är flyttad.
Vi har kört som galningar för att stå vid en tom islada 2,5 timma innan matchen börjar.
Nu är det, två evigheter och sju svåra år senare, bara en kvart tills matchen börjar.
Börjar på riktigt.

Vi har redan fått höra två Winnerbäck-låtar i högtalarna, en från senaste cd:n och en gammal.
Och jag kommer under väldigt lång tid att kolla och dubbelkolla alla klockslag.

Tisdag kväll.
Jesper Mattsson i korridoren utanför Färjestads omklädningsrum.
Glad.
Under de 23 första matcherna har han gjort svaga ett mål och tio assists.
Nu har han gjort tre poäng – ett mål och två assists – när FBK besegrat Djurgården med 4-1.
- Guden Ashoga välsignade klubban, säger Mattsson.
- Va?
- Ja, du vet Erik Granqvist, han…

FBK:s målvaktstränare Erik Granqvist i omklädningsrummet fem minuter senare.
Han avslutade sin aktiva målvaktskarriär i Luleå.
Sedan åkte han till Indien.
- Jag ville skynda på min andliga utveckling, säger Erik.
- Jag satt i en grotta och mediterade några månader.
Hans meditationslärare gav honom namnet ”Ashoga”.
Det betyder ”befriad från sorg”.
Nu hade Mattsson bekymmer.
Bristen på mål satte sig skallen.
Så Erik Granqvist/Ashoga välsignade klubban.
Och Mattsson gjorde tre poäng.

Har du gjort sådär någon gång förut?
- Jaa. Mot Modo. Mattsson då också.
Hur gick det?
- Han gjorde tre poäng då också. Ett mål.

Någon gång innan dess?
- Ja, en gång när jag var målvaktstränare i Rögle.
- Vi hade Pelle Svensson som inte gjort mål på 20 matcher. Då gjorde jag samma sak som jag gjort med Mattssons klubba nu.
Och?
- Pelle satte ett drömmål rakt uppe i vänstra krysset.

En del tisdagskvällar i Karlstad slutar inte som man väntar sig att de ska sluta.

Leksands-tränaren Leif Strömberg säger till en domare att ”ni har rövknullat oss hela matchen”, Liston Söderberg talar om att han aldrig skulle släppa in homosexuella i sitt lag och när hockey-domaren Ulf Rådbjer ska dissa en Rögle-spelare (varför han nu över huvud taget ska kommentera saken) så säger han ”Du slängde dig som en jävla fitta”.

En viss sorts män tror fortfarande år 2009 att det värsta och mest nedsättande man kan göra är att utpeka någon som bög eller kvinna.

De finns lite överallt.
Lite då och då.

Det är bara något år sedan ett hockeyderby i matchannonsen visade motståndarlaget i en bild där det stack upp ett par stringtrosor ur hockeybrallorna.
Kärringar, alltså.

Bara några år sedan DIF-webbens krönikör inför ett derby mot Örebro skrev att ”i mina ögon är det ett perfekt tillfälla att möta systrarna från Närkesslätten”.
”Systrar” = ”Fröknar” = ”Kärringar”.

Och när Kurirens sportchef Jonatan Björck idag ska driva lite med sig själv för att han skrivit sin första recension (Melissa Horn i Karlstad) gör han det under rubriken ”Debut som kulturtant”.
Så skulle en riktig karl aldrig uttrycka sig.

Jag vet.
Konkurrensen är knivskarp.
Men AIK:s beslut att spela i ryska hockeyligan nästa säsong kan vara det dummaste beslut någon svensk idrottsklubb någonsin tagit.

För det första har klubben pissig ekonomi redan som det är, för det andra lockar man trots motståndare som Malmö och Leksand i snitt inte mer än drygt 3.000 till sina matcher idag, för det tredje blir naturligtvis kostnaderna värre än enorma när alla bortamatcher ligger på andra sidan månen och för det fjärde skulle AIK för att kunna hänga med i KHL behöva köpa ett dussin spelare av den klass man inte har råd med en av.

Att tro att stockholmare och sponsorer ska springa benen av sig för att se AIK möta Traktor Tjeljabinsk och Neftechimik Nizjnekamsk är ärligt talat enfaldigt.
 Och tänk så besvärligt det skulle bli för klackarna när de ska skrika om vilka lag de hatar…

Om du undrar hur Mif försöker locka publiken till fredagsmatchen mot Bofors så kan du se det här.
(Och vad skånska slätten är full av säger vi inget om…)

Det blir så konstigt när folk ljuger.
Det händer då och då – och det blir konstigt varje gång.
Den här gången är det Modos målvakt Roman Malek som ljuger.

Torsdagen den 12 november, förra veckan, mötte Färjestad  Modo i Karlstad.
Två dagar tidigare hade Modos sportchef Fredrik Andersson offentligt kritiserat lagets nye tjeckiske målvakt Roman Malek.

Andersson sade bland annat att om man scoutat Malek så hade man antagligen aldrig signat honom.
Dessutom hade man offentligt förklarat att Niklas Svedberg nu är förstemålvakt och att Malek vaktar båsdörren.

Jag skrev matchen för Expressen och målvaktsstoryn var naturligtvis självklar att göra.
Efter matchen visade en Modo-ledare in mig i omklädningsrummet, pekade ut var Malek satt och jag gick fram och presenterade mig, frågade om han hade ett par minuter och intervjuade honom på engelska.

Flera andra journalister var i samma omklädningsrum och såg oss sitta där, fotografen Mattias Lundin plåtade medan vi satt och pratade, jag hade pressbrickan med namn och tidning runt halsen och för att det inte skulle bli några missförstånd hjälpte dessutom en lagkamrat, landsman med Malek, till med att översätta mina frågor från engelska och åt andra hållet.

So far so good.
Numera no good.

Tjeckiska tidningen iDNES snappade upp citaten, ringde Malek och gjorde en artikel där Malek for i taket.
- Jag har inte pratat med någon, säger Malek där.
- Varken svenska eller tjeckiska journalister.
- Därför är jag upprörd över att något liknande kan inträffa. Hur någon kunde skriva som den gjorde i tidningen.
Sedan går den tjeckiska storyn ett varv på Hockeysverige.se och cirkusen är igång.

Det är ganska fånigt.
Och det hade, om man nu ska se det taktiskt, i så fall varit smartare av Malek att åtminstone säga att han var ”felciterad” (den vanligaste lögnen) än att ta till den stora såpbubblan ”inte pratat med någon”.

Det händer då och då.
Men det är lika fånigt varje gång.

Här ljuger Malek:
http://www.hockeysverige.se/news_show_malek-rasar-mot-svensk-tidning.html?id=8925210#polln

Fram till klockan 14.00 denna lördag tror jag att jag är ledig, kan slappa en hel eftermiddag, käka något och sedan gå ut på krogen på kvällen.
Då ringer Expressen.
- Kan du åka till Mora och skriva Mora-Leksand i kväll?
Jag älskar det.
Jag kan inte tänka mig något roligare än att på det sättet få mina planer fullkomligt omkullkastade.

En gång stod jag i kön på Ica för att betala när telefonen ringde.
- Kan du något om cykel, undrade en redaktör.
Jag tänkte. Två hjul, ett styre och en sadel. Trampor och kedja längst ned.
- Ja, sade jag.
- Kan du åka till Italien och bevaka Giro d´Italia en vecka åt oss?
- Okej.

En annan gång ringde Expressen just när jag skulle kliva in genom ytterdörren på Bangatan.
- Sätt dig i bilen och åk till Karlstad! Ta med fotografen, vrålade en riktigt het nattchef.
- Okej.
- Vi ringer längs vägen!
Vi hade hunnit till Ölme när samme chef ringde igen. Han var (och är) stockholmare vilket kanske framgår av nästa replikväxling.
- Eeh…det är inte Karlstad ni ska till. Det är lite utanför.
- Okej. Var?
- Årjäng.
- Årjäng är inte ”lite utanför Karlstad”. Årjäng är ”norska gränsen”.
- Okej. Men åk dit.
Vi åkte dit och var hemma i Karlskoga igen fem på morgonen.

Två timmar senare skulle jag hämta ut en hyrbil och åka till Hästens i Köping för ett reportage…inte så pigg.
När jag vid 13-tiden kom ut från Hästens ringde Expressen igen.
- Kan ni åka tillbaka till Årjäng?
Det blev en natt till i skogarna i väst.

Och vid ett helt annat tillfälle stod jag på en stege i Smedjebacken när Expressen ringde.
- Kan du skriva Ryssland-Sverige? Hockey?
- Visst. När är matchen?
- Om en timme. I Moskva.
Den fick jag följa via tv:n.

Men den här lördagen sätter jag mig i bilen och åker till FM Mattsson arena i Mora genom 23 mil av skog och platser som heter sånt som Vimo och Mögrevsände.
Det är alltid roligt att komma till hallen i Mora.
Den här kvällen är det fullspikat, det är Slaget om Siljan, 4.500 på läktarna, folk har tagit ett par pilsner eller tolv men stämningen är ändå avslappnad.

Där andra arenor har datorutprintade medialistor och säkerhetskontroller sitter en funktionär hos Mora och skriver upp våra namn för hand på en sida i ett kollegieblock och i pressrummet finns hemlagad Janssons frestelse och lika hemlagad grekisk sallad samt (naturligtvis) knäckebröd och efter matchen frågar jag om jag kan sitta kvar i pressrummet och skriva.
- Visst, säger pressvärden.
- Du kan stanna här hela natten om du vill.

Det är nästan som när Nilsson och jag var i Ängelholm på superettanfotboll och inte blev färdigskrivna i tid…så vi fick låna nyckeln och stänga stadion själva när vi skrivit klart och åka hem och lämna nyckeln hos den ansvarige.

Och i hallen är det ingen som ”hatar”, det är två klackar som gapar om hur de ”älskar”  och det är naturligtvis rätt, hat har inget på en idrottsläktare att göra. Heller.

Strax efter 21 är jag klar i Mora och åker tillbaka i ett duggregn Winnerbäck kunnat skriva sånger om.
I den del av Dalarna jag kör igenom hemåt är det nästan ingen trafik, folk i Dalarna kanske inte kan köra så mycket bil lördagskvällar, i Lesjöfors står fem ungdomar vid en busshållplats och övertygar mig om att jag faktiskt inte är den enda vakna människan på jorden men i Filipstad verkar Hotell John helt stängt och i Storfors ser jag inte en människa.

Hemma halv tolv, fortfarande med en snabbt försvinnande tro att jag vill gå ut och ta en öl.
Så blir det förstås inte, det blir det aldrig, men framförallt…det är ju så kul det här…att aldrig veta något…att bara slängas iväg någonstans, i någon riktning, att något helt oväntat helt plötsligt händer.

Jag har hållit på med det här i fler år än Carola sjungit ”Främling” men blir fortfarande lika ohämmat barnsligt förtjust i att få åka iväg, tycker fortfarande att varje tripp till Karlstad, Linköping, Mora eller vad det nu är är en ny pärla att trä upp på bandet.

Så när jag andra gången denna lördag passerar Mögrevsände mitt emellan Lesjöfors och Filipstad så känner jag mig privilegierad.
Något fel är det.

Hockeyförbundet har slutit ett sponsoravtal med bilföretaget Skoda.
Skoda pumpar in pengar och alla hockeynissar förklarar under två års tid vilken fantastisk bil Skoda är.
Och Bengt-Åke Gustafsson får byta tjänstebil och köra…ja, du vet vilket bilmärke.

- Vi har en intressant ishockeyperiod framför oss med kommande OS och VM. Helt klart kommer det att pratas ishockey i var mans stuga den här och kommande vintrar, säger Rainer Jonsson, märkeschef Skoda Sverige, i en kommentar hockeyförbundet förmedlar i ett pressmeddelande.

Javisst.
”I var mans stuga”.
Finns väl inga kärringar som äger hus.
Om de inte möjligen har ett nyttjandeavtal på köket och tvättstugan.

Man hör dem inte lika ofta längre.
De där som uttrycker sig så där gammelgubbigt.
Men de finns. Fortfarande.